skip to main |
skip to sidebar
Jackson Browne - Royal Albert Hall, London 2014-11-24 - del 2
Jackson Browne berättade att han vaknade glad den här morgonen, han skulle ju spela på Royal Albert Hall... Det var nog en känsla han denna morgon delade med många som skulle gå på konserten. Att det skulle bli så här fantastiskt kunde vi ju bara hoppas på, men det blev en helt underbar kväll där allt föll på plats och värme och gemenskap omfamnade varandra i en magisk helhet, som en frizon i livet...
Jag är mycket fokuserad på en Jackson Browne-konsert, men eftersom hans musik ju är så sammanflätad med starka händelser i mitt liv, glädjeämnen och katastrofer, så passerar nästan hela mitt liv som en dold kuliss, jag väver planer för framtiden och inser att hädanefter så ska jag alltid välja och prioritera det rätta. Så starkt påverkas jag av denne man och hans musik att jag för en gångs skull lever helt i nuet och inget annat betyder något...
Redan i den förlängda "Barricades of Heaven", som inleder första set, lyfter allt när fantastiske Val McCallum väver ihop sitt känsliga gitarrspel med de toner Greg Leisz får fram på lap steel. Nygamle Bob Glaub på bas och min favorit-trummis Mauricio Lewak ger musiken både luft och täthet. Jeff Young fyller ut med sina smakfulla klaviaturer och sina otroligt effektiva harmonier, och senare dyker också Chavonne Stewart och Alethea Mills upp och deras röster både märks och smälter in i den utsökta mixen av väl avvägda arrangemang och utrymmet för spontanitet, där spretiga solon från Val McCallum når extrema höjder. Måste erkänna att jag föredrar Val McCallum före flyktade Mark Goldenberg... Val är mer explosiv i sitt spel och ibland låter det nästan som David Lindley smugit sig upp på scenen...
Jackson lägger spontant till flera låtar när publiken ropar ut sina önskemål, t.ex. var det första gången "Late For The Sky" spelades denna turné. Givetvis en helt förträfflig version, så jag skakade mer än vanligt...
När jag mot slutet tagit mig fram mot scenen och står på andra rad, gungande och sjungande med i "Our Lady of the Well" är jag kort och gott lycklig, mycket lycklig... När de också spelar "Before The Deluge" är jag nog i förstadiet till en komplett frizon utan tid och bekymmer...
Konserten var sedan slut efter 3 timmar, men en sån här kväll lever kvar, som en urkraft att hämta styrka ur...
När jag senare är "hemma" och det är dags att sova minns jag att när Jackson pratade politik så ropade en kvinna:
- Jackson for President!
Jackson log och svarade att han var "busy". Men jag undrar stillsamt hur mycket humanare den här världen skulle sett ut med Jackson Browne som president...
Jackson Browne - Royal Albert Hall, London 2014-11-24 - del 1
Jag har varit i London igen, sett Jackson Browne igen, på Royal Albert Hall igen... Mer än tre timmar musik, pausen borträknad, och ett framträdande som bara kan sammanfattas som helt enastående.
I väntan på en mer utförlig berättelse kommer här några bilder min vän CE fotade, samt några citat från engelsk media, för en gångs skull rörande överens om att de sett något riktigt bra:
The 66-year-old songwriter generously treats us to a concert of Bruce Springsteen proportions (more than three hours), in which new material from this year's robust Standing in the Breach blends seamlessly with his enviable back catalogue. ... ... ... It's a privilege to witness this epic experience.
- Ben Walsh i The Independant
It isn’t easy to fill a space as cavernous as the Royal Albert Hall with an atmosphere of intimacy and warmth but Jackson Browne did it through a combination of much-loved songs and old-fashioned charm.
- Will Hodgkinson i The Times
"Shimmering": More than 40 years after his debut album, Jackson Browne is still dedicated to making music that means something. ... ... ... Overall this was as fine a survey of his quietly huge career as it was possible to fit into a single evening.
- Adam Sweeting i The Telegraph
If Browne has a tendency to go on, it’s within the confines of his music. He moves fluidly between piano and guitar as guitarists Val McCallum and Greg Leisz, playing pedal steel and lap steel guitar, noodle copiously in the spotlight.
- Betty Clarke i The Guardian
Jag återkommer med en mer detaljrik redogörelse....
Fanny Holm - "Janie's Bleeding Heart" CD-singel 2014
Visst är begreppet "singer-songwriter" lite underligt: Hårdrar man det så är ju alla som inte spelar covers egentligen tänkbara att inkludera... Ibland menar en del att man ska "berätta" något för att räknas som en riktig singer-songwriter, men vips så har man ju exkluderat de flesta som brukar placeras i kategorin... Hur som helst, ska man bli uppmärksammad i denna överbefolkade genre så måste man visa upp både kvalitet och originalitet...
Fanny Holm gör både det ena och det andra med råge. Fanny skriver bra låtar med egen karaktär och hon har definitivt en pipa som sticker ut i mängden av alla "söta" tjej-röster, här finns en klang som både attraherar och skapar lite mystik.
Jag tror hon skriver utifrån egna erfarenheter och det brukar ju vara en bra grogrund för att kunna skriva något son berör. "Janie's Bleeding Heart" är inspirerad av en väns kärleksstrul och har en meoldi som fastnar direkt. "Counting My Options" har mer blueskänsla och en ruffig gitarr, spelad av Bonne Löfman, skapar en attraherande ödslighet. Så här lät den på release-partyt på Big Ben för några dagar sedan:
Den tredje och sista låten "Before It All Unfolds and Shows" är annorlunda med ett ensamt piano som komp. En underbart vacker melodi som gör att singeln slutar härligt upplyftande...
Här kan du köpa Fannys singel - och det tycker jag att du ska göra. Det har jag gjort!
Fanny Holm på YouTube - här kan du höra fler låtar från release-partyt på Big Ben, som jag tyvärr missade...
Gene Clark dog 24 maj 1991, blott 46 år gammal, av ett brustet hjärta sägs det... Idag skulle han fyllt 70 år. Tiden går och mycket bleknar, men inte Gene Clark's musik...
Gene Clark gjorde några låtar som är bland det mest häpnadsväckande som någonsin skrivits. "The Virgin" från albumet "White Light" 1971 innehåller några av de mest enorma rader som stoppats in i en sång, en frustrerad iakttagelse om livets och kärlekens omöjlighet, genomlyst via en sökande ung flickas utsatthet. En nerv och känsla utan like. Den stadiga basgången och Gene's känsliga röst griper tag om lyssnaren och kramar ur hjärtat ur kroppen. Så stort, dramatiskt och ändå sällsynt vackert.
She went off to the city, to find what she was looking for
To identify, to really try, to find herself some more
With the summer sun for laughing, then the winter rains did pour
She was lovelier from learning, and from living, loving more
From her dancing loving young soul, and the gypsies in her dreams
To the pulse of stark acceptance, when the winds begun to freeze
With no curfews left to hold her, and no walls to shield her pain
Finding out that facts were older, and that life forms are insane
The presence of protection seemed to fade, as did her doubt
That she now was no exception, nor was the love who pushed her out
Though the streets cried out "Go home, sick!", virtues strength of mind would ring
In the melodies of meaning, the sad songs she learned to sing
Now her teachers and philosophers, and the poet's silver throat
Are the vessels which on wisdom's karmic ocean she will float
Was this her revolution, just a child in love's crusade
With the question in her innocence, through the lies her eyes betrayed
- Gene Clark
Saknaden och vemodet dämpas av en innerlig glädje att få ta del av värmen och förståelsen i "The Virgin", som visar att ingen människa är nånsin helt ensam, även om Gene Clark var så nära man kan komma... och kanske därför förstod så mycket mer, så att han kunde skriva av sig och ge oss "The Virgin", vars lyster aldrig kan blekna för mig..
... just nu min tillvaro. Denna tjej från Nova Scotia är ju bara så vansinnigt bra! En fantastisk låtskrivare med ovanligt tänkvärda texter och en varm röst som berör starkt och djupt...
Förra skivan "Spectators" är en ständig följeslagare och den nya "They Promised You Mercy", hennes sjunde sedan debuten 2000, är också suverän, när jag nu äntligen fått höra den. De live-versioner jag tidigare hört lovade mycket gott, och förväntningarna var höga, men det här något så underligt som stark melankoli som lyfter upp dig och gör dig riktigt välmående.
Är "Coming For You" årets kärlekssång?
"I Am The Night" och "Somebody Somewhere" har också klar hit-potential med sitt täta sound. Lyssna även på de lugna "Time, Time", "The Reverie" eller "You've Changed", så hjärtskärande sorgsna och samtidigt helande och innerligt vackra.
Här finns ytterligare fyra live videos: Amelia Curran på CBC Radio.
Här är Amelia Currans hemsida - där du kan lyssna på hela nya skivan, och även "Spectators".
När man har sett den här videon vore det konstigt om man inte känner hopp om ett mänskligare samhälle...
Amelia Curran har, förutom ny skiva, även tagit initiativ till att stärka hoppet för alla som har mentala sjukdomar. Att inte må bra mentalt betraktas ju fortfarande som något skumt, medan jag skulle vilja säga att det är ytterst normalt att någon gång få depressioner. En del behöver hjälp för att kunna ta sig ur det hela, så är det, och vi borde kunna prata mer om allt detta utan förutfattade meningar. Bara det skulle nog hjälpa en del...
- Mot alla odds känner jag hopp, säger Amelia Curran.
Tack Amelia! Ditt engagemang gör mig varm...!
Läs mer om projektet här i Huffington Post.
Vagabond Ways - Big Ben, Stockholm, 2014-11-05
Ännu en kväll med Vagabond Ways på Big Ben... och vilken kväll det blev...! Vagabonderna körde först ett kort set med akustiska låtar. "Flammande Vind", "En Fågel" och "Grabbarna från Rågsved" kan man ju inte få nog av. Förbaskat bra låtar helt enkelt, och hjärtligt framförda med utrymme för spontana infall.
Efter pausen kom ett ruffigt elektriskt set och den ypperliga komp-sektionen med Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna lägger en stadig grund som Totte, Basse och Christer kan bygga och tänja på lite som de vill. Det blir härligt ruffigt och det märks att de har det roligt på scenen och alla i publiken dras med i en fantastiskt fin stämning. Överallt fanns det leenden och ett glatt humör.
Det kryllade av höjdpunkter, men Kim Richey's "Every River" blev kvällens absoluta climax. Fullständigt suverän version...!
Det finns inte mycket mer att tillägga. Det är så här man ska uppleva musik....!
Tack 'CE' för de fina bilderna, som jag mixtrat lite med...
Ett extra tack till Bernt Ridderström, som envist fortsätter fixa dessa härliga kvällar på Big Ben.
Så mycket bra musik som bara väller fram just nu... Jag gör ett nedslag och visar fem nya låtar som jag verkligen gillar...!
Taylor Goldsmith från Dawes har tillsammans med Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Jim James och Marcus Mumford tonsatt nyligen funna handskrivna texter av Bob Dylan från 1967 och ger ut "Lost on the River: The New Basement Tapes". Allt som Taylor Goldsmith är inblandad i verkar bli briljant, vilken kille!
Det har varit lite tyst om Paper Aeroplanes ett tag, men nya singeln kom härom dagen och imponerar. Förstås! Spännande arrangemang och ännu en riktigt bra låt av Sarah och Rich.
Al Lewis från Wales har slagit sig samman med amerikanska Alva Leigh och släppt en EP,
"Night Drives", lika fräsch och tilltalande som ett nyplockat päron en fin sommardag.
Latin Quarter har tappat några medlemmar, men Steve Skaith fortsätter. Det ska vi vara
glada över! Nya "Remember" är en nyinspelning av en gammal låt, tyvärr lika aktuell idag.
Amelia Curran släpper idag ett nytt album, "They Promised You Mercy", och det blir spännande att se om denna sällsynt begåvade kanadensiska tjej gjort ännu ett fantastiskt album...
Och ännu mer nytt är på gång...!
Jag har gått i skolan eller utbildat mig i 19 år. Åtskilliga föreläsningar och genomgångar har jag fått kämpa för att inte somna. Ibland har jag kunnat ta gift på att klockan måste närma sig fyra när jag gått ut på rast vid halv 10...
Sen finns de få, men minnesvärda, föreläsningar när man inte ens märker att tiden går, inga hårda och obekväma stolar känns det minsta och man spetsar öronen för att inte missa något. Härligt!!
En sådan såg jag nyligen för tredje gången: Gillis Herlitz talar om kulturmöten, om hur vi sätter etiketter och om ... hur vi möts eller inte möts, helt enkelt. 52 minuter med många tänkvärda tankar och nya infallsvinklar, och dessutom framfört med glädje och glimten i ögat. Ibland så vansinnigt roligt och alla 52 minuter är utan minsta tvivel väl värda att höra:
Att möta det som är annorlunda
Du som jobbar med människor eller är det minsta intresserad av hur vi funkar i mötet med andra: Missa inte...!!
