Loudon Wainwright III - "Haven't Got The Blues (Yet)" - 2014
Loudon Wainwright III kan ju skriva om allt som ingen annan. Inget ämne är för heligt eller otänkbart... Detta är inte årets bästa, men nog den mest unika skivan på länge.
David Mansfield har producerat och här finns många fyndiga arrangemang och en hel del fint spel, Loudon sjunger bra och effektivt, men du måste lyssna på texterna för att få hela upplevelsen...
Vi tar det låt för låt: Brand New Dance - Oväntad start: Rockabilly med blås (!), om den nya svåra dansen: att få på skon på morgonen... Spaced - om glädjen att hitta nytt utrymme... Jazzig med härlig klarinett! In A Hurry En långsam låt om stress, till en mycket vacker gitarrmelodi: En tiggare uttrycker sin oro för den stressade mannen med portfölj... (!) Mycket tänkvärt med ett stort hjärta! Depression Blues - Ännu en gång en känga till kyrkans moral... The Morgue - "Att dö med dåligt samvete och ett brustet hjärta"... Harmless - om mannen som samlar rabattkuponger...
Man & Dog - en ensam man med en hund och... jodå, om att plocka upp hundbajs...
En hund ackompanjerar med skall, morrning och lite ylande... Harlan County - om att inte få en drink, syftar på någon lokal nyhet??
I Knew Your Mother - Ännu en bekännande sång till sina barn om vad som verkligen hände mellan mamma och pappa... Dottern Martha är med och sjunger... Looking At The Calendar - Om ett par som letar i sina fulltecknade kalendrar efter en lämplig dag att göra slut... I'll Be Killing You This Christmas - Oj, hur vågar han? Om en snubbe som tänker skjuta vilt omkring sig... till jazzigt nattklubbs-komp... men med en klarsynt reflektion: What's wrong with a hand-gun?
When everybody has one
Which is why we all have to be armed....
- Loudon Wainwright III
God & Nature - Om att sona våra synder... Haven't Got The Blues (Yet) - Om åldrandet igen... Last Day Of The Year - Och så till slut en liten positiv låt om nyårsdagen...
Detta är fyndigt, modigt och med mycket självinsikt. En unik man låter oss kika in i sin dagbok, med en glimt i ögat...
Dan Fogelberg skrev mest om livet och kärleken, alltid lika ärligt och genuint. Privat hämtade han styrka och inspiration från naturen. Även när han var sjuk på slutet så vägrade han att sprida negativa tankar.
Jag tror bara det hände två gånger att han skrev om politik. Den första var när det small på Three Mile Island: Resultatet blev den upprörda "Face the Fire" som du kan läsa mer om här: Högteknologisk stenålder.
Den andra skrev han den natt när Bush valde att bomba Irak 1991:
You know that everybody has a voice
And how they use it is their own free choice
In your glory I will not rejoice
If you choose the ways of war
- Dan Fogelberg
Man kan ju önska att en sån här låt skulle bli mindre, och inte mer, aktuell...
Niklas Strömstedt, Eric Bazilian & Harmony Montclair + Tove Wiktröm - Mary's Café utanför Eskilstuna 2014-07-26
"You cannot play Rock'n' Roll on a banjo!" sade Eric Bazilian ironiskt efter att ha demonstrerat motsatsen på Hooters "Satelite" på Marys Café på lördagskvällen. Jag tror inte så¨många i publiken visste vem Eric Bazilian är, eller kände till hur känd han är hemma i Pennsylvania, att Hooters spelat bl.a. på Live Aid 1985, Amnesty International's gala 1986 och Roger Waters 'The Wall'-konsert 1990. Han skrev "One of Us" för Joan Osborne 1995, vilken blev utsedd till 'Årets låt'. Jag tycker att några av hans låtar i Hooters, t.ex. "Where Do The Children Go", "Karla With A K" och "Give The Music Back" är ruskigt bra låtar och verkliga favoriter som jag ofta återvänder till.
Eric bor sedan många år delvis i Sverige och har lärt sig språket på ett mycket imponerande sätt. Igår kväll var han den som både musikaliskt och med sin humor och spontanitet på scenen gjorde kvällen till den höjdare det blev. Vare sig han spelade mandolin, banjo eller gitarr så satte det sin prägel på musiken och hans distade 'elgitarr'-solo på banjon blev kvällens överraskning.
Nej, de flesta kom nog för att se Niklas Strömstedt... En trevlig och mångsidig man med några riktigt bra låtar i bagaget och känd bl.a. för sina intervju-program på TV. Det verkade nästan som om Niklas tog ett steg tillbaka och ville visa vilken känd och fantastisk gitarrist han hade med sig...
Tredje part i konstellationen är en ung amerikansk tjej, Harmony Montclair, och hennes sång imponerade när hon med kraft och känsla bl.a. tolkade Stevie Nicks "Dreams" föredömligt.
En ny singel där hon, Niklas och Eric gör Hooters-inspirerade "Dog Days Of July" är ute, en verkligt härlig sommarlåt med klass och trall-vänlig refräng:
Kvällen inleddes av det lokala stjärnskottet Tove Wikström. Hon har verkligen en stor röst med både djup och en klang som sticker ut. Tove skriver dessutom bra låtar, men hon behöver lite mer tydlighet i mellansnacket och varför inte en duktig gitarrist att dekorera hennes sånger. Tänk vad Eric Bazilian skulle kunna göra med Toves material...!
Så vedergäller Israel igen: 20-faldigt eller mer, är som vanligt modellen. Det folk som varit utsatt för historiens värsta förföljelse tar till samma metod själva och jag skäms tredubbelt: Varför lär man sig inte av sin egen historia? Hur många svensktillverkade vapen är inblandade i striderna? Varför gör inte den övriga världen mer?
Hade inte tänkt ta upp det som händer i Gaza, men så råkade jag höra Richars Shindell's träffsäkra (!) "The Things I Have Seen" och då fanns ju ett givet musikval...
Jag är fortfarande övertygad om att utplåna motståndaren får aldrig vara det sätt vi löser våra meningsskiljaktigheter. Aldrig! Och det borde vi lärt oss vid det här laget...!
Det är lätt att ha åsikter om kändisar. En jag alltid retat mig på är Cristiano Ronaldo. Han har ju så oerhört lätt att ramla/filma... Verkar fåfängt intresserad av sitt eget utseende... Och så har han ju alltid spelat för fel lag...! Att han är en oerhört begåvad fotbollsspelare och att han säkert fått jobba hårt för att nå dit är lätt att ignorera.
Men nu läser jag att han vägrar tatuera sig. Bara det! Var man än tittar så ser man hud som ser ut att ha blivit överkörd av traktordäck... Så ruskigt fult och smaklöst i de flesta fall!
Sen läser jag att det är för att då skulle han inte kunna lämna blod regelbundet. Känslan av "att kunna hjälpa en annan människa" väger tyngre. Han har också donerat benmärg till en lagkamrats lilla pojke.
Alltså: Även Ronaldo har riktigt vettiga och fina sidor...! Jag kommer säkert fortsätta mumla att han ska sluta filma... men det kommer ändå vara annorlunda... Kanske han istället kommer påminna mig om att en del åsikter ska man ha lite koll på...
Antje Duvekot får sjunga "Reasonland" för Ronaldo. Det förtjänar han!
'10 skivor jag borde skrivit om' - del 5:
Josef Zackrisson - "Josef Zackrisson" 2002
Josef Zackrisson har spelat bas med Lars Winnerbäck och Perssons Pack. I lördags var han med i Enköping som basist åt Erik Brodén och denne hävdade att Zackrissons skiva är "den bästa skiva som getts ut i Sverige..."
Det är några år sen den kom, men den är tämligen ny för mig. Visst är den bra! Det finns en glödhet frustration, en känsla som märks i varje anslag, varje textrad och i Josefs energiska sång. En skildring av livet i storstaden på jakt efter mening och kärlek, en nästan pubertal explosion av känslostormar...
Det finns bara två låtar på YouTube, de två lugnaste... I övrigt är det snabbare och rockigare. Hela skivan finns på Spotify: Josef Zachrisson – Josef Zachrisson
Min favorit är "Ovänner o Vänner", en katapult av känslor som bara väller fram...
Enköpings Folkrock Festival 2014-07-19
med Eastwick, Vagabond Ways, Lindboms Akustiska, Erik Brodén och Engmans Kapell
Ännu en folkrockfestival i Enköping och man åker hem i natten fylld av musikaliskt ös och glad som en lärka. Som vanligt ett proffsigt arr av Enköpings Musikklubb och Klara Hall. Medelåldern i publiken är väl inte särskilt låg, men jag kan ta gift på att bättre drag kan ingen ungdom i världen skapa fram.
Eastwick började och i år hade de bättre flyt och de skapar en intensitet med sina akustiska instrument. Jens Ganman har klös i rösten och Katarina Åhlén ger musiken ett stadigt flyt med sin cello. Jag undrar ändå om de, åtminstone på denna typ av spelningar, inte skulle vinna på att ta med en slagverkare...
Vagabond Ways fortsatte och gjorde en helt formidabel spelning. Det svängde och det satt och blev mer stökigt än på skiva. Rytmsektionen med Patricio Cabezas och Niklas Lindström är helt suverän och ger utrymme för Christer Jonasson, Totte Bergström och Basse Wickman att växelspela med sina gitarrer. Basse dansade runt barfota och vem kunde stå still när de tog fart? Inledande "Still Running" visar att det går att få fram stämning direkt, "When The Eagle Flies" fortsätter att växa till en av mina absoluta favoritlåtar och "City Lights" var bättre än någonsin. Gör dig själv en tjänst och lova att gå och lyssna på detta suveräna band!
Lasse Lindboms Akustiska var nästa gäng på scen och det blev många kända örhängen både från Lasses egna projekt och andra kända låtar. Men att spela Eagles "Take It Easy" utan att nämna vem som skrivit den var en fadäs, speciellt eftersom Micke "Nord" hade en Jackson Browne-T-shirt på sig. Som helhet snyggt och bra, men lite profillöst och kanske inte så mycket folkrock...
Erik Brodén fortsatte och denne 'mystiske' man, som inte ger ut några skivor, imponerar med både sitt gitarrspel och sina låtar. Det verkar som karl är född att stå på scenen, så naturlig talang har han att få kontakt med publiken och trollbinda den. Josef Zackrisson stod för basspelet och kanske kunde han fått göra något nummer från sin skiva, enligt Brodén den bästa skiva som getts ut i Sverige...
Engmans Kapell var sista band ut och de gav en tight och ösig konsert med ett flöde av gung, ös och drag. Bas och trummor ger en imponerande svängig grund och hela bandet är så tajta och samspelta att man flyger med... Vare sig det är egna låtar, eller Pogues "If I Should Fall From Grace With God", eller gamla "Whiskey In The Jar", så sitter det så jädra tajt och med ett drag som det är omöjligt att inte dras med av... Ett suveränt live-band som alla i Enköping vet mycket väl...
För tredje sommaren i rad blev det en tur med ångbåten Blidösund då Elliott Murphy stod på scenen, ensam med sin gitarr, ett gott humör och en uppskattande publik. När Elliott efter några låtar började spela en del av sina mer karakteristiska alster så lyfte det och höll sig kvällen ut. Det slog mig hur otroligt många låtar han har med sig, som redan i introt känns igen med en tonföljd eller en melodislinga som griper tag och som förefaller alldeles unik. De flesta skriver ett fåtal sådana sånger under sin karriär, Elliott körde några av sina på rad och ändå hann han inte med några av de allra bästa...
Kvällens höjdpunkt blev "You Never Know What You're In For", den fösta låt jag en gång hörde med honom och den känns lika angelägen och attraktiv än. "Green River", "Cange Will Come" och många fler är inte långt efter. När det mot slutet var dags för "Wild Horses" bjöd han upp Basse Wickman på scenen och Basses härliga "pipa" lyfte denna gamla klassiker till ett av kvällens bästa nummer.
Några dagar innan i Malmö försökte Elliott sig på "A Touch of Kindness" och "Caught Short In The Long Run", se videoklippet ovan, och nu hade han repeterat in den första. Det är bara att tacka! Den andra är nog för mig hans allra mest lysande låt och borde tillhöra de självklara valen varje kväll... Du vet, ju mer man får, ju ännu mer vill man ha...!!
Jag har haft ena sonen hemma några dagar. Datorbygge, fixat stegskydd och tavlor, god mat, ost och kex, lite vin, fotbolls-VM på TV... Men också massvis med prat, reflektioner om stort och smått, frukost och middag ute på altanen i friska luften...
Det går upp för mig flera gånger hur bra man har det. Detta är verkligen lyx...!!
I det vildvuxna gräset stortrivs alla fjärilar, solljuset bryter in mellan träden, löven susar och ger skugga, det är vackert och harmoniskt. Till och med getingarna låter oss vara i fred, utom då jag hamrar på taket precis intill deras bo...
Svensk sommar och natur, ostörda kan vi sitta och prata i timmar i detta fridfulla paradis...
"We Are The Fortunate Ones" sjunger Amy Speace. Så sant, så sant..!!
'10 skivor jag borde skrivit om' - del 4:
Jenna (Witts) - "Hitchhiker" 2013
Jenna var bara 15 år när hon skrev "Seven Days" med Steve Knightley i Show of Hands och sjöng på deras album "Country Life". Året efter gjorde hon, Steve Knightley och Seth Lakeman en skiva, "Western Approaches", som klassades högt i brittiska medier. Elva år senare har hon tre egna solo-skivor i bagaget. Debuten "Barefoot & Eager" har väl bara ett enda "fel" och det är att hon inte är barfota på omslaget...(!)
"Hitchhiker" kom 2013 och har det mesta: Mycket bra låtar, vettiga texter och därtill Jennas härligt uttrycksfulla röst, till ett sound som påminner något om Catherine MacLellans fjärde album. Jenna själv spelar piano (hon har fem turnéer med Steve Knightley bakom sig) och gitarr och sjunger som sagt mycket bra.
"Halflight" är min favorit på skivan, en rakt igenom suverän låt med ett sound som Lucinda Williams hade varit stolt över. Men kvaliteten är överlag mycket hög. Tar hon ett litet steg till framåt i låtskrivandet kan hon bli hur bra som helst...!
Jenna Witts har valt att kalla sig 'Jenna' som artistnamn och det finns tydligen fler som gör det. På Spotify finns flera skivor, men bara "Hitchhiker" med Jenna Witts.
Så här lät det 2009 då Jenna och Steve Knightley framförde "Caught In The Rain":
Länkar: Jenna Witts hemsida - med mycket att läsa och fler videos att se och lyssna på.
"Seven Days" - Show of Hands studioversion med Jenna som gästsångerska.
Fotbolls-VM har så här långt utmärkts av ett heroiskt kämpande, sensationer, favoriter som faller hårt och så åtminstone i början massvis med feldömda straffar... Vilket är resultatet av filmningar, filmningar, filmningar... Det gör mig galen! Dags att göra något radikalt åt eländet!
Det bästa med VM har varit att så många "Underdogs" har tagit/nästan tagit skalper ingen trodde var möjligt. Nu är det bara Costa Rica och Colombia kvar av överraskningslagen och jag hoppas de fixar nya under. "Champion the Underdog" med Sutherland Brothers & Quiver från 70-talet passar solklart in här:
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
