Ibland dyker det upp en ny låt som är så lysande perfekt att du inbillar dig att du måste ha hört den förut. Men icke... Lisa Lim är en ny bekantskap för mig och när jag kom till senare delen av hennes skiva blev jag stående och undrande. Så fantastiskt bra! Där fanns kraft, drag, lyster, spelglädje och det sitter "utav helsike".
När jag sökte på nätet fann jag att fler har upptäckt samma sak: Peter "Blewzzman" Lauro, blues-skribent på Mary4Music.com skriver så här exalterat: "I've listened to it so many times now and each time had me shaking my head in awe. Everything about this song is perfect: the inspiration; the lyrics; the way it's being sung; the way it's being performed; the heart pounding rhythm; the soothing and hymn like sounds of the organ; the angelic sounding backup vocals; and the fierce, yet spiritually influenced guitar leads. Unbelievable! This isn't just song of the year material, it's song of a lifetime caliber."
"Please, Please Don't Go" och "Letter" är också riktigt, riktigt bra och hade stuckit ut på många andra skivor.. "Denial" är mer luftig och lite annorlunda.
I övrigt gör hon mest tung bluesrock med ylande gitarrsolon, inte det jag lyssnar på så ofta numera, men det låter oväntat bra och fräscht. Och det är minsann inga dåliga gitarrsolon hon klämmer fram på sin gura...:
Vagabond Ways - "Vagabond Ways" - Vacaloca Records 2014
Det är ju lätt att bli lite besviken när man har höga förväntningar och har fått vänta länge... Men det tog inte mer än några låtar in på Vagabondernas debutskiva innan alla sådana tankar var helt bortblåsta. Efter några lyssningar så faller bitarna på plats och det är bara att bocka och buga: Tio starka nyskrivna sånger, snyggt och engagerat framfört och fint producerat av bassisten Patricio Cabezas. Det är sällan det görs 'Americana' så här imponerande i Sverige, ja över huvud taget.
Totte Bergström bidrar med fyra låtar: Den inledande "Still Running" lägger ribban högt och "Walking Down Blueberry Lane" är en helt suverän låt. Totte spelar på sin 'string-bender-gitarr' och sjunger så bra att jag kommer att tänka på Marc Ellington (en obskyr favorit i Fairport Conventions bekantskapskrets, som gav ut några bra skivor på 70-talet och som hade en röst som var både djup och ytterst välbehaglig).
Basse Wickman gör det han alltid har gjort så bra: Tvärsäkra melodier och ännu en röst som känns så självklart unik och karaktäristisk. "Tell Me Tales" hade platsat på hans allra bästa engelskspråkiga album "Sailing Down The Years" och de andra två här är starka melankoliska iakttagelser som Basse så ofta har fått fram genom åren.
Christer Jonasson har för en gångs skull skrivit på engelska. "Slip Away" är så medryckande att man tror att det är en gammal klassiker. Men den riktiga pärlan är "And The Eagle Flies"...!! Har nog hört den tio gånger på raken och det är svårt att inte vilja höra den igen... Christers gitarrer imponerar på hela skivan, men här bidrar också den inlånade pianisten Daniel Kurba med smått fantastiskt spel.
Det är lätt att bli glad av Vagabondernas musik. Niklas Lindström på trummor och Patricio Cabezas på bas utgör en mycket stark rytmsektion, som lägger en stabil grund för de tre gitarristerna att dekorera och skapa stämning.
Foto: Enköpings MusikKlubb, Collage: ArT
Skivan släpps den 26 mars och den 31:a är det releaseparty på Big Ben i Stockholm.
Gillian Welch och Dave Rawlings är en ytterst levande institution när det gäller akustisk musik. I mars 2010 skrev jag här på bloggen: 'Gillian Welch och Dave Rawlings musik kan förefalla entonig och sävlig vid första bekantskapen, men växer sig in under skinnet och blir så självklar och påträngande att det är en underdrift att prata om magi och intensiva nyanser. Musiken bara tränger sig på och är alldeles självklar och fullständigt tidlös.'
Här är nästan en hel timme med Gillian och Dave och inte en tråkig sekund:
Det finns en hel del ny musik att skriva om och en del nya upptäckter därtill... Men idag måste jag dela denna konsert från BBC. Det är så härligt när allt sitter och artisterna känner sig som hemma och lever med i varenda ton, varenda minspel kommer från ett naturligt utspel som inte kan stoppas...
Total motsats till något på TV som stjäl flera miljarder av våra licenspengar varje vecka och som innehåller förutsägbar upprepning och inövad tomhet, men av någon anledning ändå kallas musik. Som att kalla en kom-ihåg-lapp för litteratur eller Konsums matreklam för konst... Konsum, ja, de kallar sig "stolt huvudsponsor" av eländet! Jag tycker de borde skämmas...
Framför TV:n bänkar sig stora delar av befolkningen, men inte jag, jag såg på Gillian Welch och David Rawlings... och känner mig väldigt lyckligt lottad. Rentav lycklig...! När det gäller kultur vill jag inte bli 'underhållen', jag vill bli berörd...!
Det är 'Alla Hjärtans Dag' och Luka Bloom släpper sitt nya album "Head and Heart", kan väl inte vara mer passande. I min värld är Luka Bloom, eller Barry Moore som han egentligen heter, en av de riktigt stora. Fantastisk sångare, gitarrist, låtskrivare, textförfattare och en stämnings-skapare av rang. Därtill är han en människa med stora ideal och vettiga värderingar.
Ovanstående "Heart Man", från förra skivan "This New Morning", är ett praktexempel på den nerv, den pondus och det engagemang Luka Bloom fyller sina låtar med.
Den nya skivan innehåller bara två egna låtar och resten är covers. Det är 14 år sedan Luka Bloom gjorde sitt förra covers-projekt, "Keeper of the Flame", som något överraskande innehöll ABBA:s "Dancing Queen" i folkversion med brorsan Christy Moore på bodhran...
Det ska bli mycket spännande att äntligen få höra hans version av Ewan MacColl's "The Joy of Living", som jag vet att han spelat live ibland. Vidare finns ytterligare en MacColl-låt med, den klassiska "The First Time I Ever Saw Your Face", liksom Bob Dylan's "Every Grain of Sand" samt titellåten "Head and Heart", skriven av John Martyn. Antar att Luka Bloom kommer att sätta sin egen prägel även på dessa välkända alster.
Eftersom det är 'Alla Hjärtans Dag" kommer här en av Luka Blooms känsliga tolkningar, U2:s "Bad" i en annorlunda akustisk skrud:
Länk: Luka Blooms hemsida - med allt om nya skivan, massvis med videos, alla låttexter och mer.
Luka Bloom Music - Inofficiell sida med komplett diskografi och en del annat.
Det regnar och snön är snart väck och jag längtar till våren igen. Men om det varit grått så är det nu mörkgrått, ruggigt fuktigt och jag huttrar och drar mig för att ens gå ut. På sommaren kan jag tycka att det är så fräscht att ta en promenad i regnet och den oerhört friska luften, men nu känns det olustigt bara att ta sig nerför backen för att hämta posten...
Inte alls så vackert som i videon ovan med Nitty Gritty Dirt Band, detta sällsynt sympatiska band, som kan få mig att tycka att kommersiell musik kan vara både läckert musikalisk och full av spelglädje och snitsiga arrangemang.
Bilen är så skit-skitig som den kan bli och borde tvättas omedelbums, men den skulle bli lika skitig efter bara en kilometer... Borde ändå tvättas, men det får nog vänta ett tag till...
Men håll ut, vi är i mitten av februari och snart är det vår och backen är full av blåsippor igen.
Fanny Fox & The Tidal Basin Bombshells - "Turn the Key" 2014
Fanny Holm har förut gett ut en EP, "My Escape" 2009, och CD:n "Freaks, Oddities & Wonders", full av suggestiva sånger med egen profil. Läs mer här !
Nu har Fanny gjort en ny EP, nu till-sammans med gitarristen och låt-skrivaren Joakim Olsson, och de kallar sig för "Fanny Fox & The Tidal Basin Bombshells". Det här är något enklare, lite mer rockigt, lagom ruffig americana med stämsång och gitarrer överallt, både akustiska och Byrds-klingande elektriska.
Fanny har en röst som direkt griper tag i dig och Joakim kompletterar perfekt med sin röst, halvskränigt gitarrspel och en snygg produktion.
Jag tänker direkt att det här är något för bilen... Jag tror det kan bli en långkörare där... Ibland kommer det nog få en följdverkan: Väl hemma kommer jag sätta på den mer suggestiva "Freaks, Oddities & Wonders"...
EP:n kommer snart att finnas på iTunes och Spotify.
Ibland får jag känslan av att inget händer... men ändå hinner jag bara med det nödvändigaste, alla måsten, och jag får skjuta upp det jag skulle vilja göra...
Dagarna går, och vi stressar vidare i våra liv. Egentligen händer det massor, kanske rentav för mycket, och ändå finns tomrummet där. Känslan av stiltje mitt i vimlet...
Del Amitri hette ett band som med sångaren Justin Currie i spetsen kunde sätta fingret just på den där vardagliga tristessen och längtan efter att ge sig ut och finna nya vyer...
"Nothing Ever Happens" gjordes 1989, men ögonblicksbilderna skulle kunna vara skrivna idag, så träffsäkra är de och Justin Currie's stämmma känns som en fågel som sätter sig på din axel och vill väcka dig till sans... En del saker förändras inte alls och kanske är det så det ska vara...?
Känslan av igenkännande gör kulturen personlig och ytterst angelägen, om du öppnar dina sinnen och vågar släppa in den...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
