Jag blir inte klok på hur musik kan invadera ditt sinne och få dig att glömma både sorger och bedrövelser. Gillian Welch och hennes kompanjon Dave Rawlings nuddar vid känslospröt du bara kan ana. Sorgligt och melankoliskt, långsammare än långsamt, men det griper tag om dig och invaderar hela ditt medvetande med styrka och du får känslan av att du behöver inget annat, inget mer och inget därutöver.
"The Harrow and the Harvest", första skivan på många år, är en sån där guldklimp som växer på dig och en trygg källa du kommer återvända till gång på gång och som aldrig sviker dig...
lördag 3 december 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar