Det händer att artister jag gillar ställer upp i melodifestivalens gyttja... Lika obegripligt varje gång, men ibland så smyger sig någon riktigt bra låt in, det är ju oundvikligt...
Ändå förbryllas jag av att höra att Marketa Irglova var med i den isländska uttagningen. Hon kom inte med till det stora spektaklet, så 'no problem'...
Det visar sig, när jag forskat lite, att det var hennes barn som tyckte att hon borde vara med.
Marketa utvecklar det lite mer: I have been watching it every year since I moved to Iceland. We enjoy it as a family, and look forward to it each year. My children have been asking me when I would participate with one of my songs, and well, it sounded like a nice idea. I have done very little here in Iceland, since most of my time and energy had gone into raising my three children the past 8 years, but now that my youngest one is 3, my husband and I are preparing a new full length record due in June and something like Söngvakeppnin is helping me a lot in getting the word out there and creating a bit of a buzz.
När jag lyssnar på "Possible" så känns den väldigt malplacerad och så förstår jag varför den inte vann den isländska tävlingen: Den är ju bra...!
Marketa Irglova upplevde redan som tonåring, tillsammans med Glen Hansard i gruppen "The Swell Season", hur det var att få utmärkelser. De fick två grammisar, dels för Marketas roll i filmen "Once" och dels för deras låt "Falling Slowly". Marketa kastades rakt ut i kändisskapets hårda liv, något som den 18 år äldre Glen Hansard hade lättre att anpassa sig till.
Efter två skivor till och en film, som var menad att bli en dokumentation över deras musik, men istället blev en skildring av hur deras förhållande slets itu av framgångens baksida, turnéer och rastlöshet. Glen och Marketa har dock fortsatt vara goda vänner och de har nyligen gjort en kort återförenings-turné i USA.
Marketa gav sedan ut ett par ambitiösa soloskivor, med sökande musik och texter. Två skivor av sällsynt kvalitet, ärlighet och känsla. Efter ännu ett misslyckat förhållande, ett kort äktenskap med Tim Iseler, så kom hon till Island och träffade sitt livs kärlek, Mio.
Hon flyttade för tio år sen till Island, gifte sig med Mio och de har nu tre barn tillsammans. Mitt i vardagskaoset har Marketa funnit en fridfullhet och sakta börjat återuppta sin egen karriär igen. En del av detta är den nya sången "My Roots Go Deep".
Marketa beättar: "This song is a summary of the growth and maturation that has taken place within me in the past few years. Realizing that holding peace and grace is a wiser goal than chasing happiness. For while we can’t avoid the pendulum of our lives constantly swinging from one side to the other, between joy and sorrow, light and dark, we can still practice holding peace in any circumstance. Growing roots and becoming our own centre, attracting all that is in our highest good to come to us. Understanding, in our wisdom, that all that happens does so to teach us, to help us grow, and to deepen our sense of compassion and solidarity towards one another."
- Markéta Irglová
En mogen och sällsynt ärlig kvinna, som rik på erfarenheter verkligen har något att berätta. Och som hon gör det...!
Nu duggar det tätt med 80-åringar... Brian Wilson var (är?) alltid hjärnan i Beach Boys och han besitter en stor förmåga att få sångarrangemangen till något speciellt.
Tidiga Beach Boys var glada, popiga låtar med sol, bad och flickor i baddräkt. Ibland så fanns ju några medryckande sånger, men ärligt talat allt för stora likheter med de svenska dansbanden för min smak. Sedan hoppade Brian Wilson av turnérandet för att koncentrera sig på skapandet och... Se, då hände det något och Beach Boys lät helt annorlunda...
"Don't Go Near The Water" är ju genial med sitt avancerade sångarrangemang och sin vid den tiden ovanliga miljö-medvetenhet.
Det var länge sen jag lyssnade på Beach Boys och tiden har väl inte varit så snäll mot en del av deras musik. Men det finns riktiga pärlor och det var alltid Brian Wilson som låg bakom dessa.
Beatles var väl den mest betydelsebärande gruppen för pop- och rockmusikens utveckling. De var bra och därtill först med mycket...
Men mina idoler var Rolling Stones, lite smutsigare, bluesigare... Ni vet, det var viktigt när man var ung, det där med vem som var bäst... Så jag höll på Stones. Alltid. Även när de ibland inte alls fick fram något bra.
Visst lyssnade jag en hel del på Beatles med... Men då var det John Lennon som oftast fick min uppmärksamhet. Ett geni med ett riktigt stort hjärta. Och George Harrison gjorde ju några få underbart starka låtar. Så, för mig kom Paul lite i skymundan...
Men visst: Paul är utan den minsta tvekan en av de största artisterna och bästa låtskrivarna. Det verkar ju dessutom som han var kittet som höll ihop gruppen.
Han kunde knapra ihop låtar med enkla melodier som växte och som var bättte än det mesta på den tiden: "All My Loving", "Love Me Do" "Hey Jude", "Penny Lane" och fyndiga "When I'm 64". Även de hypervackra "Here, There and Everywhere", "The Long and Winding Road, "Yesterday" och "Golden Slumbers" är ju bara så otroligt fina. Men det är de lite tuffare "Get Back", "Back In The USSR" och tidiga "I Saw Her Standing There" som jag gillar allra bäst.
Paul's solokarriär är ju så diger att det är svårt att få någon slags överblick. Men "Band On The Run" är riktigt bra! "Let Me Roll It" och "Picasso's Last Words" är mina favoriter.
Doug Morter har spelat gitarr och sjungit med så många att det är imponerande: Albion Band, Magna Carta, Richard Digance, Jerry Donahue, Michael Chapman Band, Maddy Prior, med flera. Därtill i grupper som "The Backroom Boys and Girls" och "The Gathering". Han har även deltagit i hyllningar till Sandy Denny och spelat in pengar till Jerry Donahue efter dennes stroke.
Han har en ton både i sin sång och sin gitarr som tränger in och berör, en uppriktig attityd som jag bara faller pladask för.
"Have A Nice Day", en fantastisk låt han gjorde med Magna Carta för många år sen, återvänder jag ständigt till.
Don't go away
I have something to say
It's got to be said anyhow
When you are far from your friends
Your thinking intends
To be caught up with then and not now
When you go out and there's no-one about
To spend all your secrets upon
Remember that keeping in touch
Doesn't offer you much
But it's such that it's better than none
So wherever you are in this world
Have a nice day
Through the storm of the night
You'll be thinking it right
The morning comes to blow cares away
Wherever you are in this world
Have a nice day
- Doug Morter
Visst är det underligt: Du tror du "kan" en skiva och återvänder till den med jämna eller ojämna mellanrum. Så plötsligt så finns det en låt där på slutet som du aldrig riktigt lagt märke till och den träffar mitt i prick....!
Marti Jones har alltid berört mig på ett speciellt sätt och hennes stämma tillsammans med Don Dixons snitsiga produktion och finurliga arrangemang har alltid känts så fräscha...
"We're All Be Gone" avslutar hennes debutskiva "Unsophisticated Time" från 1985 och denna eftertänksamma sång har undgått min uppmärksamhet, tills nu.... Kan det bero på att jag nu befinner mig i en annan livssekvens...?
Hur som helst fascinerar det mig att musik lever sitt eget liv och ibland så möts vi...
Jag har flera gånger frågat om vi verkligen behöver fler Dylan-tolkningar... Sen så kommer briljanta skivor med t.ex. Thea Gilmore (som gav ut hela "John Wesley Harding"-albumet på nytt), Ralph McTell, Chrissie Hynde, Lucinda Williams och unga Emma Swift, och det är bara att inse att jag önskar att det aldrig tar slut...!
Att Nitty Gritty Dirt Bands första studio-skiva på mer än 10 år (50-års-jubileet 2016 på "Circlin’ Back: Celebrating 50 Years" inte medräknat) skulle bli ett album med enbart Dylan-tolkningar var lite mer överraskande. Men de gör det bra...! I vissa fall blir det fantastiskt bra, som här ovan i "I Shall Be Released". Bob Carpenter sjunger så känsligt och de båda systrarna Rebecca och Megan Lovell, från gruppen 'Larkin Poe', bidrar med ungdomlig glöd och en stark tilltalande glädje. Detta måste vara en av de främsta tolkningarna av denna klassiker alla kategorier...! Lyssna också på gitarr-duellen mellan evigt unge Jeff Hanna och Megan Lovell på lap-steel.
NGDB passar på att visa upp tre nya medlemmar, utan att någon annan lämnat: Ross Holmes, fiol och mandolin; Jim Photoglo, bas; samt Jeff Hanna's son Jaime Hanna på gitarr och sång. Det verkar som bandet satsar stort igen! Det enda som saknas är väl att Jimmy Ibbotson kom inrusande...
Andra höjdpunkter är "It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry", som förvandlats till en tung blues med Jimmie Fadden's otroliga munspel i förgrunden. Den lågmälda, akustiska "Don’t Think Twice, It’s All Right" och inledande "Tonight I’ll Be Staying Here with You" känns båda lika fräscha som morgondaggen en dimmig sommarmorgon. Rosanne Cash, Jason Isbell och Steve Earle gästsjunger på "The Times They Are A-Changin’".
Det är faktiskt inte så mycket country denna gång, utan lite mer av rock och blues, och ett tätt komp som sitter precis som det ska utan att bli förutsägbart. Jeff Hanna är klart underskattad som gitarrist och vem kan motstå när Jimmie Fadden plockar fram sitt känsliga munspel...?
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
