Tillhör du dom som kollade om det fanns fler låtar med Taylor Goldsmith och Mandy Moore efter att ha hört "Every Light" härom dagen...? I så fall upptäckte du säkert att de lagt ut en stor mängd låtar de senaste veckorna...!
Här är några höjdpunkter: "Time Flies Either Way" från senaste Dawes-skivan "Passwords":
"If That's What It Takes" från nya Mandy Moore-albumet "Silver Landings", där Dawes är med och kompar:
En underbar version av Gillian Welch fina "Everything Is Free":
"If You Let Me Be Your Anchor" från Dawes allra första skiva "North Hills":
Jag avslutar med låten som Taylor skrivit om när han mötte Mandy:
Det är inget annat än härligt att se Mandy och Taylor...! Och en fröjd att höra dom sjunga...!
Taylor Goldsmith, låtskrivare och frontfigur i gruppen Dawes, och Mandy Moore, känd skådis och sångerska, är numera gifta och förefaller ha det riktigt bra...
En ny låt av Taylor såg dagens ljus igår när Taylor och Mandy sjöng "Every Light" på nätet, med barnröster i bakgrunden:
Jag blir rent sanslöst, nästan chockartat, berörd: Det vackraste jag hört på mycket länge...!
Steeleye Span - Konserthuset, Stockholm - maj 1976
När melodierna började försvinna från rock- och popmusiken på 70-talet och ersattes av kraftigt markerade rytmer och experimentell inspelningsteknik,
då sökte jag mig så småningom till
mer folkinspirerad musik för att finna attraktiva melodier.
Steeleye Span passade då som handen i handsken. Deras mest kommersiella skiva, "All Around My Hat" från 1975, blev också deras största framgång.
Våren 1976 stod de på Konserthusets scen och gjorde en riktigt medryckande konsert. Sångstämmorna mellan Maddy Prior och Tim Hart var givetvis helt underbara. Jag minns även att de gjorde "I'm Forever Blowing Bubbles" helt acapella och trummisen Nigel Pegrum dansade spontant.
Ännu en T-shirt som måste ha krympt ordentligt...
Jag såg även Steeleye Span på Göta Lejon i Stockholm 1977. då hade Martin Carthy tillfälligt åter gått med i gruppen och dragspelaren John Kirkpatrick var även han med ett tag. Musiken blev då något mer folklig igen och det är en av gruppens absolut starkaste perioder i mina öron. Skivorna "Storm Force Ten" och "Live At Last" tillhör deras allra bästa. Det har faktiskt förra året släppts ännu en liveinspelning från denna period, "Live at De Montfort Hall, Leicester 1977". "Sweep, Chimney Sweep" är fem minuters sagolik accapella-sång av världsklass.
Jag såg också Steeleye Span på Fairport-festivalen i Cropredy 1984. Då hade Peter Knight och Bob Johnson återvänt och det var mer rockigt och fartfyllt igen. Gruppens allra bästa livealbum, "Tonight's The Night", gjordes några år senare 1992.
Gruppen existerar än idag, men endast Maddy Prior är fortfarande kvar av de allra viktigaste medlemmarna. Även hon var borta ett kort tag 1997-2001 och ersattes då av Gay Woods, som ju var med vid starten 1969. Hela 24 olika personer har sedan dess varit med till och från, men soundet har ändå bestått överraskande väl.
Peter Holmstedt har på Facebook nominerat mig att lägga ut några
T-tröjor från gig jag varit på, och
skriva några ord om varje. Jag har plockat fram 6 gamla T-shirts och här börjar jag minnas:
!976 var jag 18 år och mina senaste erfarenheter av live-konserter var inte de bästa:
- Trevligt, och säkert jättebra, med Sutherland Brothers & Quiver, samt Brinsley Schwarz, på Rainbow Theater
i London våren 1974: Mitt framför högtalarna och vi höll på bli döva...
- Kinks på Konserthuset september 1974 och de sämsta platserna. Ljudet en katastrof... (Jag hade tidigare, den 24 september 1966, sett Kinks (när jag var 10 år!!) i Sporthallen i Eskilstuna. DET var däremot bra!)
Nu var det 1976 och jag lyssnade mycket på symfoni-rock. Camel's "The Snow Goose" var en favorit och nu hade uppföljaren "Moonmadness" släppts. Idag tycker jag att det låter ganska taffligt, men då var jag helförtjust... "Song Within A Song" är väl ganska ok än idag:
Konserten upplevde jag då som en höjdare och jag antar att vi fick höra både den nya skivan, men också större delen av "The Snow Goose".
T-tröjan har krympt och är pytteliten idag, som en barnstorlek. Visserligen var jag smal på den tiden, men inte så smal...
Men det var bara början... I slutet av 1976 såg jag Jackson Browne på Kåren i Stockholm och det är ett mycket kärt minne än idag. Men där fanns inga T-shirts vad jag kan minnas.
Idag släpps även A-sidan på Jackson Brownes nya singel och tillika titelspåret från kommande album, som ges ut i höst på Jacksons födelsedag den 9 oktober.
“Downhill From Everywhere” visar den lite ruffigare sidan av Jacksons musik och får mig att tänka på "Looking East", både när det gäller sound och uppbyggnad. Jeff Youngs röst firar stora triumfer när den släpps fram bredvid Jacksons egen stämma. Det här kan definitivt bli ännu en favorit på konserterna framöver, när nu det kan bli aktuellt igen...
Budskapet handlar om vårt onödiga användande av plast i alla möjliga varianter, hur det förstör vår miljö och på sikt är ett hot mot vår överlevnad. Låten används i den nya filmen "The Story of Plastic", som också har premiär idag:
Jackson berättar hur den nya låten, som han arbetat med under 10 år, inspireades av Dr. Paul Ehrlich’s bok "Eco-Catastrophe!" från 1969, som även var inspirationen för hans klassiska sång “Before the Deluge” från mästerverket "Late fort he Sky" 1974.
Jackson vecklar ut det hela för 'Rolling Stone':
“It’ll blow your mind how prophetic it is. It just describes a way in which all the dysfunction of our society compounds and starts to unravel at a certain point. The world is in tenuous balance all the time, and all the money that should go to ending poverty and solving diseases are going to the military and killing, and that’s a huge business”.
I boken beskrivs också en pandemi:
“That was the scary part then, and it’s coming through now. We’re not equipped to deal with a pandemic because we don’t put the money there. We don’t put our interest there. We’re not honoring our doctors and our scientists. We’re honoring the people who — as I say in ‘Before the Deluge’ — who learned how to forge the world’s beauty into power”.
Jackson Browne försöker se allt lite positivt, trots allt:
“People have gotten a glimpse of what it’s like to have no smog. Nature has gotten a break, and it’s visible; you can see it. People are suddenly saying, ‘Oh, yeah, this is what it’s like when the skies are clear and birds are singing’."
Han berättar vad hans vänner i Spanien säger:
"People in Spain were telling me, ‘We saw dolphins swimming, and we never see that’."
Han avslutar med att skymta en positiv vändning: The natural world is sort of coming back. We’ll see how long that lasts”.
Catherine MacLellan har tillsammans med Tara MacLean spelat in en nyskriven sång, "This Storm", mitt i krisen runt omkring oss.
Med dagens teknik kan man skriva låtar och spela in trots att man sitter i karantän i olika hus långt ifrån varandra... De fick hjälp av Natalie Williams-Calhoun på cello och Mark Westberg som producerat.
"This Storm" är full av varma känslor, längtan och uthållighet. Precis vad vi behöver nu...!
Vem hade trott att den här låten från 1992 skulle kännas hyperaktuell...?
"Alla krogarna är stängda nu" skrevs av Mats Klingström och Christer Jonasson. Förutom Mats sång så hör vi även Marianne Flynner. Den härliga trumpeten spelas av Jan Allan.
28 år senare kan texten tolkas mer bildligt. Vem kunde tro att det skulle finnas orsak till det...?
Vi lever. Vi dör. Egentligen det självklart naturliga. Men ändå inte...
Fortfarande tycks det mig underligt att någon plötsligt bara inte finns där. Mycket underligt...! När ens hjältar dör är det lika konstigt, lite mer distanserat, även om det inte alltid känns så...
Jag var bara 13 år då jag på radion hörde att min ungdomstids stora idol, Brian Jones, hade drunknat. Jim Morrison levde hårt, men hans död 1971 chockade ändå. Vet hur upprörd jag blev när jag fick reda på att Clarence White blivit påkörd av en full lastbilschaufför 1973. Jag kan än idag känna pilen i hjärtat när brorsan i april 1978 ringde och sa att Sandy Denny var död, bara 31 år gammal. Jag minns en snöig decemberdag 1980 då jag på hemväg såg löpsedeln som förtäljde att John Lennon blivit mördad. Världen kändes helt galen...
Sommaren 1981 blev Harry Chapin prejad på motorvägen efter en välgörenhetskonsert och hade inte en chans. Jag minns tomheten inombords när jag på morgonen 1991 läste i DN att Gene Clark gått bort, därtill på Bob Dylans 50-årsdag. Jerry Garcia 1995. Warren Zevon 2003. Dan Fogelberg 2007. Nelson Mandela december 2013 (ingen musiker, men likväl hjälte). Pete Seeger drygt en månad senare i januari 2014. Har det sedan dess redan gått 6 år...?
Listan kunde göras mycket längre... Och den fylls hela tiden på... Tiden har sin gång... Men en del som är döda kan fortfarande förefalla så levande.
John Prine klarade nästan mirakulöst av två cancerangrepp, i strupen och lungorna, men föll till slut för Corona-viruset. Hans sånger kommer att leva kvar. Här ett fint framträdande på Hardly Strictly Bluegrass Festival 2017. Skrovligt och udda, men så angeläget och så fullt av liv:
Han var en säregen låtmakare med en alldeles egen infallsvinkel: Humorn fanns där, ibland alldeles uppenbar och ibland dold bakom sorgliga och underfundiga texter.
Några favoritcitat från John Prine's låtar:
I wish you love and happiness
I guess I wish you all the best
I wish you don't do like I do
And ever fall in love with someone like you
Cause if you fell just like I did
You'd probably walk around the block like a little kid.
But kids don't know, they can only guess
How hard it is to wish you happiness
(All The Best)
Woke up this morning.
Put on my slippers.
Walked in the kitchen and died.
And oh what a feeling!
When my soul went thru the ceiling.
And on up into heaven I did ride.
(Please Don't Bury Me)
"Will you still see me tomorrow?"
"No, I got too much to do."
Well, a question ain't really a question
If you know the answer too.
(Far From Me)
Dear Abby, Dear Abby...
You won't believe this
But my stomach makes noises whenever I kiss
My girlfriend tells me It's all in my head
But my stomach tells me to write you instead
Signed Noise-maker
(Dear Abby)
You can't live together
You can't live alone
Considering the weather
Oh my, how you've grown
From the men in the factories
To the wild kangaroo
Like those birds of a feather
They're gathering together
And feeling
Exactly like you
(Common Sense)
Just give me one good reason
And I promise I won't ask you any more
Just give me one extra season
So I can figure out the other four.
(Blue Umbrella)
Jag plockade 2016 ut 20 oumbärliga låtar med denna sångsmed och gjorde en Spotify-lista:
John Prine hade en sällsynt förmåga att få till det... och det gällde inte bara texterna... Melodierna var alldeles förträffliga de med...!
Thorstein Bergman har givetvis sin plats i Sveriges kulturhistoria med sina Dan Andersson-tonsättningar. Däremot är det nästan ingen som ens nämner hans "För Mina Tänkta Vänner" från 1994, ett helt suveränt album, om än dystert melankoliskt. (Även uppföljaren "Står Kvar" från 2003 är en mycket hörvärd historia).
"Blues för Krismedvetna" känns hyperaktuell, som om den var skriven idag. "Alla Tillsammans" är en glad kamp-låt som man lätt tror vara en gammal traditionell sång. Hans mästerverk, "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", finns med i en suggestiv nyinspelning. Och så finns det massvis med melankoliska låtar som rispar djupa spår i själen. Men det är bra, ruskigt bra, och mycket snyggt och snitsigt arrangerat.
"Det måste gå" skulle också kunna handla om nuläget, mitt i krisen. Och, som det står i den enda kommentaren, "slutet är genialt, instrument efter instrument skalas av tills endast en skälvande violin återstår..."
Mellan oss växer en realitet
Den är allt vi kan bygga på
Det möjliga blir till nödvändighet
Det är svårt
Men det måste gå
- Thorstein Bergman
Steve Knightley, ena halvan av den brittiska folk-duon Show of Hands, sätter fingret exakt på vad det handlar om... Med sin starka, ibland något spruckna röst, och sina träffsäkra ord, ger han oss lite hopp mitt i krisen.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
