För ungefär en månad sedan gick Magnus Lindberg till doktorn för att han hade ont i ryggen... Det visade sig att han hade hela kroppen full med cancer...
Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och hesa röst. Det kändes som han alltid var 100 procent ärlig och som om han sjöng direkt ur sin egen dagbok.
Jag minns när han spelade akustiskt i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken och det blev en sagolik kväll med den något oberäknelige Magnus. Några år senare hörde jag honom med band i Torshälla och det var också väldans bra. Man kan väl säga att jag upptäckte honom ganska sent, men ordentligt...
2006 släppte han en egen solo-skiva, "Jag Är Inte Ensam", i begränsad upplaga, inspelad live på Big Ben i Stockholm. Den har jag lyssnat mycket och ofta på. Så innerligt och känsligt med en nerv och känsla det slår gnistor om...
"Vita Lögner och Svarta Ballader", med tolkningar av bl.a. Dan Andersson och Nils Ferlin gavs ut 2010 tillsammans med Basse Wickman. Ett små-ösigt sätt att närma sig de gamla mästarna.
Sedan var det tyst tills Magnus förra året gav ut "Skörd", en oerhört stark utgåva. Jag har nu upptäckt att jag glömde den då jag sammanfattade förra årets bästa skivor. Helt obegripligt egentligen, med tanke på att jag spelade den nästan varje dag under en hel månad...
"Skörd" är en djup och ambitiös skiva som varenda svensk, med något som helst intresse för svenska singer/songwriters, borde höra och älska. En av förra årets bästa skivor rent allmänt och även en av Magnus bästa. Det hörs att Kjell Andersson och Dag Lundquist har varit drivande i studion och verkligen ville att det skulle bli riktigt bra. Det blev det verkligen!
"När Sekunderna Försvinner" och "I Alla Mina Drömmar" inleder starkt och hela skivan är en stark upplevelse med sådan nerv att man häpnar... "Vem?" träffar hänsynslöst extra i kväll efter beskedet om Magnus bortgång för några timmar sedan.
Magnus Lindberg lämnar en mycket stort tomrum efter sig... Det är tur att vi har hans låtar att trösta oss med...!
Ibland får jag lust att lyssna på något som jag inte hört på väldigt länge. Idag plockade jag fram Gordon Lightfoots skiva "Sundown" från 1974.
Jag vet att den gode Lightfoot (vilket namn...!!) gjort fler bra skivor och mängder av bra låtar, som t.ex. "Early Morning Rain" och "The Way I Feel", men för mig är det ändå självklart att det blir just "Sundown".
Gordon Lightfoot gör musik som först känns entonig, det finns ett envist släpande i hans sätt att sjunga och det liksom maler på utan pardon. Ändå så är det så himla bra att jag skulle vilja kalla "Sundown" prototypen för suggestiv musik. Här är "Sundown" i sin helhet:
Fortune will not find you in your mansion or your truck
Brothers will desert you when you're down and shit out of luck
- Gordon Lightfoot
Lyssna på envisheten i "Seven Island Suite" när han kommer till ovanstående rader i någon slags "refräng" efter 2.20, det är helt magiskt när intensiteten stiger. Känn även fräschheten i titellåten och "Endless Highway". Eller oron i den avslutande "Too Late For Prayin'", som just känns som en bön.
Lightfoot blev för några månader sen 80 år och hans röst har nästan försvunnit, ändå ger han fortfarande konserter. Han är oerhört respekterad hemma i Kanada och det märks på den fina hyllningsskivan "Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" som också finns på Spotify. Där gör bl.a. Bruce Cockburn, Murray McLauchlan, Ron Sexsmith, Blue Rodeo och James Keelaghan fina versioner av några av hans låtar. Speciellt Keelaghan har nog lyssnat mycket på Lightfoot.
Och därtill: Plocka fram Fotheringay och njut av deras eminenta version av "The Way I Feel". Här en live-version från BBC 1970, där Sandy Dennys sång ligger lite högre i mixningen än på deras första skiva. Ett porlande skimmer av suggestivitet...
West of Eden - "Flat Earth Society" - West of Music 2019
Nästa vecka släpper West of Eden sin nya skiva "Flat Earth Society". Sedan debuten 1997 är de nu uppe i tio studio-skivor, med en imponerande kvalitet och ett genuint intresse för musik med rötter i den irländska och brittiska folkmusiken.
Man kan ju kalla det för folkrock, men jag får känslan att de blir mer och mer folkliga, vilket inte är så underligt då nya skivan är inspelad i England och Skottland, med gästspel av bl.a. Duncan Chisholm på fiol och John McCusker på fiol och tin whistle, båda världsmusiker i folkmusikens värld.
Damien O'Kane, som producerade gruppens ypperliga "Songs from Twisting River" 2014, är också med på ett hörn. Även den kända Heidi Talbot sjunger, tillsammans med Jenny Schaub, på den låt man redan gett ut på singel, "Old Miss Partridge".
När West of Eden för ett par år sedan gav ut sin samlingsskiva skrev jag:
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort nio riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- Texterna, oftast av Jenny Schaub, och ofta med ypperliga reflektioner om kärlek och relationer, sätter träffsäkert fingret på precis rätt känsla och det blir både helande och vackert.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös. När de i Eskilstuna 2012 spelade en snabb, outgiven låt (som lät som Waterboys) var det nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...
Det är bara att konstatera att den nya skivan håller en mycket hög klass och är en riktig pärla.
Den avslutande, instrumentala "Rowbotham's Map" är så himla vacker att man tror det är en gammal välkänd traditionell låt, men den är komponerad av Martin Schaub.
Jag bryr mig inte ett dugg om namnsdagar eller andra dagar som enbart är tillkomna för att vi ska konsumera, t. ex. Fars dag och Mors dag.
Alla Hjärtans Dag, då...? Nja, kanske... Men jag anser att man ofta bör tala om för de man älskar att man gör just det. Det behövs alltså ingen speciell dag för att få det sagt...
Så i likhet med Steve Earle, ingen av oss är speciellt vacker och vi kommer båda tomhänta, men med ett stort bultande hjärta...
Jag älskar den låten! Det är väl lika bra att få det sagt på en gång...
Idag har min och Morgan Erinas sång "If I Were The Wind" födelsedag. Eller, rättare sagt, det var då hon skickade det färdiga alstret till mig... Jag är fortfarande stolt som en tupp...!
Några vänner har frågat om den ursprungliga dikten på svenska... Eftersom den sajt där den fanns numera är nersläckt, så kommer den här:
Den fina molnbilden är för övrigt fotad av min son Martin.
Angelina Pavanelli är en 22-årig tjej från Eskilstuna, som redan gett ut en singel och en EP. Båda finns på Spotify. Under "Folk och Kultur"-dagarna i Eskilstuna spelade hon i kväll på Ölkultur i Eskilstuna. Vi fick höra en bunt tämligen nya sånger på sång och klaviatur.
Angelina sade i mellansnacket något om att hon undrat varför man visar sin öppna dagbok på det här sättet. Jag tror att hennes fyndiga formuleringar i ord är hennes kanske starkaste sida. Det förefaller som inget är för privat för att skriva om, här finns både kloka, modiga och naiva tankar i en porlande ström. Hon sjunger dessutom riktigt bra med en personlig klang och spelar klaviaturer på ett snyggt sätt. Jag blev lite förvånad över kompet, då jag trodde hon mest och helst spelade gitarr.
Det är alltid lite krävande att höra flera nya låtar i rad och jag tror hon skulle vunnit på att växla mellan gitarr och keyboard. Det är väl det enda man kan anmärka på: Lite större variation hade gjort det hela lite mer omväxlande och lättare att ta till sig. Låtarna på Spotify visar hur lite mer arrangemang kan lyfta hennes kompositioner och öka intensiteten.
Men helhetsintrycket är en begåvad och känslig tjej som verkligen har något att berätta och jag kommer flera gånger att tänka på Annika Norlin. Bättre betyg finns knappast...
Den absolut bästa vinter-låten måste väl ändå vara Alan Hull's "Winter Song"...? Alan Hull var ett geni och en av de allra bästa låtskrivarna alla kategorier...!
Elvis Costello har kallat den "one the greatest songs ever written". Den här videon har inte så bra bild, men musiken är kristallklar:
When the wind is singing strangely
Blowing music through your head
And your rain splattered windows
Make you decide to stay in bed
Do you spare a thought for the homeless tramp
Who wishes he was dead
Or do you pull your bedclothes higher
Dream of summertime instead?
When winter comes howling in
- Alan Hull
Jag har väntat på att få någon orsak att ta med den här lilla förträffliga duetten mellan Iain Matthews och Eliza Gilkyson. Jag hade ju hoppats att det skulle dröja, men med tanke på vad som hänt nere i Borås (se de senaste inläggens kommnentarer) så måste den användas nu...
You have got to be taught to hate and fear
day after day, year after year
It's got to be drummed in your dear little ear
You've got to be carefully taught.
And you've got to be taught before it's too late
Before you reach six or seven or eight
To hate all the people your relatives hate
You've got to be carefully taught
R. Rogers / O. Hammerstein II
Ett sorgset konstaterande, men ack så sant...! Det krävs mycket för att lära någon att hata! Människans natur är att älska, att ge och få... DET kommer naturligt...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
