Hör här ovan när han som tonåring spelar blues och duellerar med Peter Green. Det är inte underligt att Peter Green sagt att Kirwans entré i Fleetwood Mac öppnade upp nya dörrar och fick honom själv oerhört inspirerad. Det var något magiskt med deras möten och det syns väldigt väl i nästa klipp:
När sedan Peter Green lämnade gruppen var det Danny Kirwan som under några år styrde "skutan", med viss hjälp av Christine McVie och Bob Welch. Men det var Kirwans låtar som var de som stod ut. Lyssna på "Sands of Time", hur stämningar vävs samman, liksom virvlar vidare och hur Mick Fleetwoods trummor gav ett flyt som är sällsynt än idag:
Danny Kirwans solo-skivor är inga mästerverk och spretar åt för många håll, men det finns en del låtar som är så typiskt "Kirwan-vackra" och så suggestiva att de är som en prototyp för hur suggestiv musik kan låta. "Cascades" är en pärla på alla sätt och vis:
"Rolling Hills" skulle i ett mer ambitiöst arrangemang kunna blivit hur bra som helst:
Jag avslutar med ett par länkar för er som vill läsa mer om Danny Kirwan och om hur man kan uppskatta hans musik:
Fleetwood Mac's Forgotten Hero - Jim Farber hyllar Kirwan.
Danny Kirwan, the Sad, Beautiful Ghost of Fleetwood Mac - Ännu en hyllning, här från Tim Sommer på The Observer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar