Del 7: "Chestnut Mare"
Jag känner mig åter som 14 år och minns hur vi på högstadiet spelade Byrds skiva "Untitled" på de lektioner då vi fick jobba till musik, det var tider det...! "Chestnut Mare" kom först på studio-skivan och gav mig rysningar av välbehag, och gör så än idag...
Det finns inget som låter som Byrds gör här: Clarence White's puttrande gitarr som möter Roger McGuinn's tovsträngade Rickenbacker. Så delikat och levande, så vackert och ändå omöjligt att fånga in, precis som hästen McGuinn sjunger om. Skip Battin's gungande basgångar och Gene Parsons karakteristiska trumspel som liksom virvlar fram i vindpustar och... Det går inte att beskriva, det är unikt, det är enastående, så omtumlande bra och sprudlande än idag, 45 år senare...
Så här bra musik är nog alltid tidlos...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar