Andrew Maxwell Morris må göra sin fullängds-debut, men förefaller ändå ha mängder av erfarenheter och visar en tydlig pondus i både låtskrivande och framförande. Framför allt imponeras jag av hans klara och starka röst, det finns inte ens uns av tveksamhet eller osäkerhet i den, utan den blir som en stabil grund på vilken han bygger sina musikaliska resor.
Det är ganska enkel musik, men arrangeras och framförs oklanderligt och varierat. Det märks att hans favoriter heter Jamnes Taylor och Jackson Browne, även om det är en bit kvar till dessa giganters nivå.
Allra mest gillar jag titellåten med sin obevekliga attityd att söka sin egen väg och dra sina egna slutsatser. En låt som vilken låtskrivare som helst skulle vara stolt över.
Han har tidigare gett ut några EP och jag antar att följande "Dust" kommer därifrån:
Senaste tiden har jag funderat mycket på hur tiden rinner ut, hur viktigt det är att göra rätt val, att inte kasta bort värdefull tid på oväsentligheter. Det har nog hjälpt mig att sluta oroa mig för småsaker och annat jag ändå inte kan påverka. Resultatet är att det var länge sen jag mådde så här bra...!
"Song for John" med Magna Carta har länge varit en sån där reflekterande harmonisk sång jag ständigt återvänder till och som alltid får mig på rätt köl igen. Musik med kraft och styrka som överförs på dig om du tar dig tid att förundras...
And I saw through your eyes, that the snow it lay whiter
That the deeps they were deeper, the summers ran dry
And the rivers were oceans, deep rolling in splendour
The trees they were giants, that talked with the sky
...
For time and a river - they roll on together
Who knows where we're going to, or where we came from
- Chris Simpson
Lyssna (efter c:a 2.44) hur Tom Joy och Robin Thyne gestaltar en rullande våg med akustiska gitarr och slagverk. Vrid upp volymen och låt dig sköljas med...
Idag för 20 år sedan värvade Arsenal Dennis Bergkamp och det blev starten på en ny period fylld av framgångar. Bergkamp hade en blick för spelet och en gränslös teknik som var helt unik. Se på det här målet och missa inte hur reportern fullständigt går bananas... Visst, det var det avgörande målet mot Argentina i kvartsfinalen 1998 och bara några minuter kvar, men ändå...
Så vackert! Inget annat än avancerad konst...! Likaså några av målen i Arsenal-tröjan:
Min favorit är nog den som de placerat näst sist i inslaget. Är inte det konst så är den inte uppfunnen än... Får vi någonsin se något liknande igen?
Vad gör man efter en fantastisk upplevelse...? Det jag kallar "kulturell baksmälla" brukar ju vara oundvikligt, men man vill ju inte tappa hela den känsla man bär med sig...
Så efter Jackson Browne i måndags: Skulle man lyssna mer på Jackson själv eller på något helt annat...? Eller skulle man helt enkelt låta det vara tyst...??
Den här gången blev det först lite Jackson, sedan helt tyst och idag har jag försiktigt försöka återvända till det normala och lyssna på allt möjligt som man inte hunnit med... Men det är först när jag plockar fram den andra EP:n med Lewis & Leigh som jag blir mottaglig... Det här är helt enkelt så enastående vackert och känslosamt att man måste vara gjord av sten för att inte bli ordentligt påverkad...!
"All Night Drive" är med sina fantastiska stämmor och oemotståndliga melodi det vackraste jag hört på ett bra tag.
Här kan du läsa mer om Lewis och Leigh: Lewis & Leigh - där du får reda på hur de träffades och musikaliskt tycke uppstod...
Och har du inte hört "Paradise" så leta upp den 25 januari här på bloggen...!
Så var det då dags för min 14:e Jackson Browne-konsert... Förväntningarna var höga efter jubelföreställningen på Royal Albert Hall i november och även om jag visste att Val McCallum var hemma med nyfött barn, och att han skulle saknas, så var förutsättningarna på topp.
Var där med mina två söner, gamla kompisar, grannar, nyare vänner och mötte dessutom flera andra vänner.
Vi tar det låt för låt: Barricades of Heaven - En lång ”Barricades of Heaven” inledde och den är verkligen den idealiska öppningslåten med sin suggestiva melodislinga. Ljudet lät föredömligt bra och jag smälte in i en annan värld... The Long Way Around – Den nya fortsättningen på “These Days”… Stämningen stiger... Leaving Winslow – En glad låt som doftar fräsch country, Greg Leisz skiner på steel guitar. These Days – Alltid stort och fint att få höra den gamla geniala låten. In the Shape of a Heart – Önskemål från publiken och nu märks det att Jackson trivs... Känns lika fräsch än idag. Jackson fick stoppa publikens klappningar för att det störde honom, vi svenskar kommer väl aldrig lära oss klappa på "the back beat"... I'm Alive – Nu sätter det fart… Mauricio Lewak glänser bakom trummorna med sitt snitsiga och kraftfulla spel. You Know the Night – Helt ok med trevligt intro-snack. Fountain of Sorrow – Oj...! Ännu ett oplanerat önskemål som ändrar spel-schemat. -- And while the future's there for anyone to change, still you know it seems
-- It would be easier sometimes to change the past.
Det var nu jag kände tårar i ögonen. Glädje och helhet...!
For Everyman - Kvällens största extas...! Magiskt…! Tror inte jag hört ”For Everyman”
bättre. Crescendot mot slutet när Mauricio hysteriskt bankar in hela orkestern är det närmaste en musikalisk orgasm man kan komma... Se glädjen på bilderna ovan…! Jag fylls över av känslor och nu kan jag inte hindra några tårar att rinna... For a Dancer - En av de största låtar som skrivits om liv och död och den görs helgjutet, förstås...
Kort paus. Your Bright Baby Blues – Alla har inte hunnit tillbaka till sina platser och det stör. Men denna låt förknippar jag med så många händelser att jag omöjligt kan låta bli att bli berörd. Mycket berörd...! “Going Down to the River” - Doug Seegers bjuds upp på scenen. Trevligt, men inte något jag påverkas av, känns mest som en oväntad paus... Which Side – Viktigt budskap, men ganska tråkig låt... Men jag beskådar Mauricio Lewaks sprudlande spel och då kan man aldrig ha tråkigt... If I Could Be Anywhere – Bra låt, men arrangemanget är lite segt... Mauricio sprudlar på... Standing in the Breach – En av de bästa låtar Jackson skrivit... -- But you know the change the world needs now is there in everyone”.
Nu känner jag glädjetårar igen... Call It a Loan – Kan aldrig bli 100-procentig utan David Lindleys gitarr, men det är inte långt ifrån... Looking East – Det tog lite tid för mig att inse vilken bra rock-låt det här är... Brinner av styrka...
The Birds of St. Marks – Långt snack om Byrds och så... Älskar denna låt...! Greg Leisz “McGuinn-gitarr” är helt lysande. The Pretender - Mäktig version och Shane Fontayne får till ett riktigt fint solo. Running on Empty – Tidernas bästa rock-låt…? Nu är det omöligt att sitta still och alla reser sig och dansar och sjunger…
Extranummer: -- Don’t let the sound of your own wheels make you crazy... Take It Easy – Mot slutet av “Take It Easy” tar jag mina söners händer och vi står där tätt och nära när låten glider över i: Our Lady of the Well – En av mina favoriter. Förlängd med att alla i bandet får sola lite mot slutet och Alethea Mills sång skär rakt in i bröstet när vi står där och andmäktigt tar in och delar och njuter...
Bättre än så här blir inte musik...! Bättre än så här blir inte livet...!
På måndagseftermiddagen stod jag och min kompis och väntade och väntade utanför Waterfront i Stockholm. Vi visste inte om det skulle lyckas, men det gjorde det...! Först kom Jeff Young och han var lika trevlig som man föreställt sig. Han berättade att Jackson skulle komma...
Sedan kom min favorittrummis Mauricio Lewak och han fick veta just det... Bättre trummis finns nog inte och samma härliga energi har han även som person...!
Bob Glaub kom självmant fram till oss och vi pratade bl.a om den fantastiska konserten 1982 på Konserthuset, då de blev inropade 4 gånger för extranummer (!).
Till slut så kom även Jackson själv, lika ödmjuk och närvarande som jag mindes från vårt förra möte 1997. Det kan du läsa om här: Malmö 1997.
Jag hann även fråga honom om lyriken i "The Times You've Come", om det skulle vara "pain" eller "thing"? Jackson svarade att det var "pain", och det tycker jag passar bäst:
Everybody's gonna tell you it's not worth it
Everybody's gotta show you their own pain
You might try to find your way up around it
But the need for love will still remain
Imorgon spelar Jackson Browne i Stockholm och jag laddar upp...
Det börjar bli några gånger som jag sett honom:
1) Kåren, Stockholm 1976-12-01 med Warren Zevon som uppvärmare
2) Konserthuset, Stockholm 1982-06-28
3) Johanneshov, Stockholm 1986-11-07
4) Nicaragua-galan, Johanneshov, Stockholm 1987-12-04 med Craig Doerge
5) Cirkus, Stockholm 1996-06-30
6) Konserthuset, Stockholm 1997-03-25 med David Lindley
7) KB, Malmö 1997-03-26 med David Lindley
8) Annexet, Stockholm 2003-03-24
9) Cirkus, Stockholm 2004-11-09 Solo
10) Royal Albert Hall, London 2009-04-12
11) Cirkus, Stockholm 2009-05-04
12) Cirkus, Stockholm 2010-06-11 med band inklusive David Lindley
13) Royal Albert Hall, London 2014-11-24
Jackson själv laddade härom dagen upp i Norge med att träffa blott 16-årige gitarristen Hans Kristian Nordin. De spelade bland annat "All Along the Watchtower" och den unge killen har ju tveklöst både talang och förmåga:
Någon överraskning i morgon?
För några dagar sedan i Berlin lät det så här:
Den vikarierande gitarristen Shane Fontayne verkar klart godkänt fylla pappaledige
Val McCallum's plats.
Kanadensiska The East Pointers intog i tisdags den lilla scenen på Green Note i Camden Town i London och från första låt spreds värme och musikalitet i lokalen. Vilket drag...! Det fanns många nyanser och stor variation i den oftast instrumentala musiken med tydliga influenser från irländsk folkmusik.
Det var länge sen jag hörde ett så fräscht sätt att arrangera dansant folkmusik, dessutom med flertalet egenhändigt komponerade låtar, främst av banjospelaren Koady Chaisson. Hans fingerfärdiga spel gav musiken både fart och variation. Vid ett tillfälle solade han som på en elektrisk gitarr, riktigt läckert...!
Hans kusin Tim Chaisson spelade fiol så det stod härliga till, dessutom använde han med fötterna en slags rytm-platta som gav låtarna stadga, samt en tamburin med vänsterfoten. Kusinerna kommer från Prince Edward Island med flera generationer av fiolspelare och musikanter i släkten.
Gitarristen Jake Charron från Ontario är mycket duktig på att variera sitt spel och bidrar med både fart och finess. Vid några tillfällen framförs även några sånger, med närvaro och känsla. Alla tre sjunger befriande chosefritt och stämmorna sitter perfekt och är både personliga och tilltalande. Lyssna här när de framför "Cold":
En extra dimension är det trevliga spontana mellansnacket med skämt, berättelser och iakktagelser. I pausen pratar de med flera av besökarna och efteråt säljer de skivor och tackar när gästerna är på väg ut. Vilka trevliga grabbar...!
Under kvällen blir det ett par gånger några som dansar på den lilla ytan framför scenen, och de dansar verkligen bra...!
Just när jag skriver detta nås jag av nyheten att lilla Green Note, med en kapacitet på max 65 besökare, har överlägset vunnit priset "London's Favourite Music Venue Award", före bl.a. Union Chapel på andra plats och Royal Albert Hall på femte. Det säger en hel del när en liten musikpub vinner ett sådant pris före "jättarna"... Stort GRATTIS Green Note...!!
Dawes - "All Your Favorite Bands" - Hub Records 2015
Dawes förra album "Stories Don't End" kan mycket väl vara 2000-talets bästa skiva, så bra är den...! När nu uppföljaren "All Your Favorite Bands" släppts är det dags att skriva om detta nya mästerverk. Jag har haft möjligheten att lyssna ett par veckor i förväg och precis som föregångaren växer den nya skivan hela tiden. Den kommer kanske inte att bli en lika stor favorit som "Stories Don't End", men det vore ju nästan en omänsklig presentation av Taylor Goldsmith och de andra tre i Dawes. På turnén de just startat har även Duanne Betts, son till Dickey Betts i Allman Brothers Band, anslutit på gitarr. Son till Betts och döpt till Duanne, det måste väl bli en gitarrist det...!
Med Dave Rawlings som producent har de haft målsättningen att få inspelninngen så "live" som möjligt och det märks. 9 låtar av skiftande karaktär, men med en odiskutabel kvalitet. Direkta låtar som "Right On Time" och "Things Happen" blandas med mer suggestiva alster som min favorit just nu, "Somewhere Along The Way". Helhetsintrycket är att de lågmälda sångerna är fler än sist, men inte mig emot. Texterna är som vanligt fyndiga och lyriska funderingar och vardagliga betraktelser med många kloka slutsatser.
Det här är en grupp som i min värld är så bra man kan bli...!
Ibland rullar dagarna iväg fortare än snabbt, man hinner inte riktigt med i svängarna och eftersom det är medvind så kör man bara på...
Jag mår ovanligt bra just nu, ingen särskild orsak, jag bara känner mig hel och stark och utnyttjar energin så gott det går...
I samma veva kommer alltid lika fräscha Walk Off The Earth med en medryckande video med ett så positivt budsap att jag inbillar mig att den handlar om mig:
Nu gäller det att inte tappa energin och kompassen om man får någon oväntad motgång...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
