Tack Andréa

Det har lagt sig ett mörker över Europa och över Sverige. När nästan var femte person röstar på ett parti som står för en så vidrig människosyn, då blir jag både upprörd och ledsen. Jag vägrar att tro att alla dessa har en så skrämmande syn på andra människor, vill tro att de är oinformerade, eller felinformerade, att de inte tänkt igenom det så noga... men så hör man hur en del resonerar och jag blir medveten om att det nog är värre än det verkar...

Just då upptäcker jag att en vän på Facebook länkat till 24-åriga Andréa Lundquist:



Hon sjunger så att värmen återvänder, hoppet vaknar till liv och likaså övertygelsen att vinden måste vända. Tack Andréa!

För 26 år sedan...

Det finns förändringar som är så avgörande att man kan avgränsa livet före och livet efter...

För 26 år sedan blev jag pappa för första gången och det är kanske den största förändringen i livet. Jag var då 32 år och nu fyller han 26 och är färdigutbildad psykolog, vilket jag hade viss påverkan på kan man väl säga... Tiden går så fort...



If I can place it all together
Make out the nature of the call
I start to feel the love and the silence
That was always at the root of it all

And in my constant quest for truth
I am condemned to facts alone
And though my dreams all lead me nowhere
I won’t forget my way back home
- Taylor Goldsmith

Jag hoppas, och tror, att han känner så...

Äntligen en pokal...!!

I don't want to be second best
Don't want to stand in line
Don't want to fall behind
Don't want to get caught out
Don't want to do without
And the lesson I must learn
Is that I've got to wait my turn
- KT Tunstall

Efter nio år så tog då Arsenal äntligen ännu en pokal, efter ett drama som går till historien. Underläge 0-2 mot Hull efter åtta minuter blev till slut seger med 3-2 efter förlängning och en match som hade allt och mer därtill...

Att vinna... eller att förlora... Skillnaden är verkligen hårfin ibland och det flyt Hull hade i början försvann till slut, när orken tog slut och alla uteblivna straffar inte kunde rädda dom trots allt, men jag känner sympati för dem... De gjorde verkligen en kämpainsats utan pardon och det räckte till att rubba alla förväntningar om en självklar utgång. Starkt gjort och lite av tjusningen med idrott och att vara supporter.

Arsenal kämpade sig till segern till slut, med klass, Cazorlas frispark och Girouds klack, och med en fighting-spirit, Laurent Koscielny personifierad. Under matchen var det en pina, men efteråt är en sån här seger mer glädjefylld är en enkel storseger.

Alternativ hyllning till Jackson Browne

Varför tycker jag att hyllningen till Jackson Browne med dubbel-CD:n "Looking Into You" känns lite begränsad, trots att den är så bra...? Tror jag inser orsaken när jag upptäcker att det nog uteslutande är amerikanska artister... Uttryckssätt och 'approach' är väl det som skiljer mest mellan kontinenterna... Så jag satte ihop en alternativ hyllning:

Alternate Jackson Browne Tribute - Spellista på Spotify

Det är fortfarande flest amerikaner, men engelsmännens bidrag ger en annan 'touch'. Tycker också att Tom Rush måste vara med när man pratar om covers på Jackson Browne. Liksom Bonnie Raitt när hon är som bäst. Richie Havens och Pops Staples adderar också en intensitet och andra klanger. Tycker nog att den här samlingen är minst lika bra och lite bredare...



Jag sorterade bort de flesta tidiga inspelningar som gjordes. Tom Rush, Nitty Gritty Dirt Band, Nico och Steve Noonan spelade ju tidigt in låtar av Jackson Browne, en del ännu idag outgivna av honom själv.

Dessa är lite mer märkta av tiden och en del är faktiskt inte så bra... Men de är ändå viktiga historiskt och har sin charm och väckte intresset för Jackson's sångskapande. Så de fick helt enkelt bli en egen lista:

Early Jackson Browne by others - Spellista på Spotify  

Tänk att de flesta av dessa låtar skrevs när Jackson var mellan 15 och 20 år gammal...!

Jackson Browne-tolkningar på hyllningsskiva

"Looking Into You - A Tribute to Jackson Browne" 2014



Många har spelat in Jackson Brownes olika låtar, men om man bortser från den spanska "Cántame Mis Canciones" från 1998, har det aldrig gjorts en hyllningsskiva, förrän nu... Multimiljonären Kelcy Warren har satsat på det han länge önskat: Att hans favorit ska få den hyllning han förtjänar. Behjärtansvärt, men när jag fick höra det fick jag kalla kårar av oro:
Min husprofet nummer ett har ju själv gjort sådana excellenta versioner att det mesta bleknar i jämförelse. Men mest var jag skraj för att behöva höra mina favoritlåtar kraschas eller bli missförstådda. Sett ur detta perspektiv är resultat enastående och laguppställningen oerhört imponerande.



Eliza Gilkyson tillhör de som har lyckats allra bäst med "Before the Deluge". Modigt och nyfiket med en egen touch visar hon ändå respekt och kärlek för originalet.

Venice har gjort "For A Dancer" förut och gör den lika briljant nu med. Don Henley gör nästan en kopia av "These Days", men med den rösten kan han ju inte bli oangelägen. Bruce Hornsby överraskar med en akustisk 'country-stomp'-version av "I'm Alive".



Gamla vännen Shawn Colvin gör en mycket engagerad tolkning av "Call It A Loan", egensinnigt och med en kraftfull känsla.

Andra lyckade bidrag kommer från Griffin House ("Barricades of Heaven"), Bob Schneider ("Runnning On Empty"), Keb Mo' ("Rock Me on the Water"), Karla Bonoff ("Something Fine") och Joan Osborne som till och med lyckas med en långsam men känslig version av "Late For The Sky". Samtliga vågar ta ut svängarna något och därför blir resultatet intressant och inspirerande.

Marc Cohn, Ben Harper, Bonnie Raitt & Dave Lindley, Jimmy LaFave, Sean & Sara Watkins och Kevin Welch gör inte heller bort sig...

Klart sämst är överraskande nog Bruce Springsteen som av någon konstig anledning har valt "Linda Paloma", vilken inte passar honom alls och han 'smörar' ner den därtill... Obegripligt och nästan outhärdligt...!

Hur mycket jag än älskar Lucinda Williams tycker jag inte att hon klarar av "The Pretender".
Lyle Lovett, som är ensam med två bidrag, gör en hyfsad "Our Lady of the Well", men "Rosie" känns ansträngd. Paul Thorn tillför inget nytt till "Doctor My Eyes". Indigo Girls gör en trist och intetsägande "Fountain of Sorrrow". JD Souther sjunger helt simpelt för vackert, så jag måste fimpa hans "My Opening Farewell" innan jag får spader.

Trots dessa klavertramp är "Looking Into You" som helhet en klart imponerande samling med överraskande många friska idéer och spännande arrangemang.



Ett extra bonus är bilderna på konvolutet, hämtade från 'The Abbey', det fantastiska hus där Jackson Browne växte upp och inspirationen till den låt som fått ge namn åt denna samling. Läs mer om 'The Abbey' här !

Jacksons bror Severin Browne bor numera i 'The Abbey' och här kan du se honom göra en liten rundtur i huset:
A tour of Severin Browne's historic Eagle Rock home

Här kan du än så länge höra hela "Looking Into You"-hyllningen i sin helhet:
Album stream: 'Looking Into You' Jackson Browne tribute

"Here Without You" - så gör man en cover

Jag har en tvådelad hatkärlek till covers. Att spela någon annans låt och tolka den, det är både en möjlighet och en fälla. För det första väljer många alltid den mest kända låten. Behöver vi verkligen en till cover av t.ex. "Knockin' On Heaven's Door"...? Välj någon mer okänd pärla i stället..!

Sen kan jag få nervösa utbrott av covers. Det finns ju de låtar som redan har sin definitiva version, där allt bara "är" och till och med varenda inandning sitter fullständigt oantastligt rätt. Därför kan jag ofta bli så besviken när någon försöker göra den igen... Jag vet, felet sitter i min hjärna, men... Många covers fastnar liksom på tvären för mig.

Men när det stämmer: Man tolkar med kärlek och respekt, men sätter ändå egen prägel på det hela, då... då kan det bli så här bra:



Richard Thompson, med Clive Gregson och Christine Collister, gör Gene Clark's "Here Without You" så vidunderligt, så rörande, så känsligt, ja så fasansfullt bra...

Då smälter även jag ändå ut i tånaglarna...!!

Utan visioner...??

Jag såg lite av partiledardebatten... och en rad frågor dyker upp:

- Är detta verkligen den samling vi litar på och som ska leda oss mot bättre tider?

- Finns det några visioner? Jo, hos Sjöstedt och Fridolin, de tror åtminstone på det de säger. Och Löfvén då...?? Jo, han har nog några visioner, men i sin iver att inte stöta sig med någon så blir det inte mycket sagt...

- Den arrogans som Björklund, Hägglund och Lööf visade i miner när de kommenterade sakliga inlägg av Sjöstedt och Fridolin... Nedlåtande och arroganta floskler i stället för svar... Avslöjar dock en hel del om deras människosyn...

- Finns det något område förutom skolan som en regering så totalt kunde överlåtit åt en forskningsfientlig och kontrollälskande f.d. militär...? När historien en gång skrivs kommer Björklund att beskrivas som en katastrof och ingen kommer att begripa hur han kunde få så mycket makt och lyckas riva ner hela skolväsendet likt ett korthus...

Och nu...

Jag blir så trött på den borgerliga regeringen: En samling kostym-nissar, och en Thatcher-dyrkare, som alla tillber tillväxten likt en religiös sekt, som anser att kärnkraften är en ren energi-källa, som tror att elever lär sig mer om de blir kontrollerade utan att bli sedda, och som tycker att ska vi rusta upp för att få fred....

Men hur kunde vi (eller ni, inte jag!!) ge dem makten...??!!

Tack Jonas Sjöstedt för ditt klara ställningstagande mot vinster i välfärden och dina precisa iakttagelser om läget i skolan. Och tack Gustav Fridolin för din biljett för att resa och se uranbrytning i Ryssland: "Sen så får vi se om ni fortfarande tycker kärnkraften är 'ren'"...! Tack för att ni visade lite hopp, att ni har visioner kvar...

Stefan Löfvén: 'Come on' och stå för något utan att vela, vi behöver er...

Till de andra fyra (och en annan vilsen typ, mer fyrkantig än sina glasögon): Jag önskar ni alla var lika trötta som Reinfeldt förefaller... Ju mindre ni uträttar, ju mindre skada... Ta bort dessa arroganta och vilseledande typer från allt inflytande...! Gör dem arbetslösa...! Det är dags...! We can make it...!!!



Vad jag önskar att Alan Hull var kvar bland oss, en fullständigt briljant låtskrivare, en stor iakttagare mitt bland norra Englands arbetslöshet och fattigdom, och ändå en positiv kraft med drömmar och visioner som aldrig sinade... "We Can Make It" var bland det sista han skrev och känns full av förhoppningar...

När jag fick lära mig vad solidaritet är

Jag var bara 6 år när jag av en slump råkade höra ett samtal mellan mina föräldrar. Ett samtal som har präglat mig för evigt, även fast jag först långt senare skulle inse det.

Min pappa bedrev ett litet hantverk, en liten firma med en anställd. Han jobbade sex dagar i veckan och var på jobbet från 7 på morgonen tills han stängde då klockan var 18. På lördagar stängde han vid ett. Åtminstone 56 timmars jobb varje vecka... På sommaren hade han oftast råd att ta semester en vecka... En slags prototyp av en verklig arbetare...!

Han och mamma, som skötte hem och barn, samt ekonomin, hade sparat ihop pengar till att bygga en liten villa för 93 000 kronor och när jag var fem år flyttade vi in... Året efter kom en ekonomisk svacka och det var problem att få allt att gå ihop.

Tillbaka till det samtal jag inte skulle höra:
- Det här går inte, pengarna räcker inte....
- Jag vet att det är svåra tider, men vi kan väl vänta lite...
- Du måste säga upp din anställda, annars kommer vi bli tvingade att flytta ifrån huset!
Pappa blev tyst och så sade han lågmält:
- Jag kan inte! Det går inte... Om han inte har kvar jobbet kommer han att ta till flaskan igen och gå under... Jag kan inte göra det!
- Men din familj och dina barn... Går inte dom först?
- Jo, men jag kan inte... Det måste finnas något annat sätt!

Sedan hörde jag inte mer och höll tyst om vad jag hört... Jag vet att vi bodde kvar och den anställde jobbade kvar, fast lite mer oregelbundet. Jag antar att konjunkturen svängde...

Jag vet att jag inte riktigt förstod vad jag hört... Då... Men senare insåg jag att det var då jag verkligen lärde mig vad solidaritet är...!!

Jag har skaffat mig högskole-utbildning, hus och en massa annat, gjort en liten klassresa... Men jag skulle aldrig kunna ta för mig på någon annans bekostnad, hävda min egen frihet om den inkräktade på någon annans... Jag skulle aldrig kunna slå mig för bröstet och hävda att "alla slöa" får skylla sig själva... Jag skulle aldrig kunna sympatisera med borgare, eller ännu värre, högerextremister...

För jag vet, tack vare min pappa, vad verklig solidaritet är och det sitter inpräntat under huden. Jag var bara 6 år, men han visade mig att man kan tänka på andra före sig själv.



Det är många år sedan Natalie Merchant skrev "Motherland", men den är lika aktuell idag.

När det är mörkt och tycks bli mörkare behöver vi tröstande musik. Och vi behöver solidaritet. Det är väl det första maj handlar om...