skip to main |
skip to sidebar
När han var med i Skavlan blev det mest pinsamt och ganska ytligt. Hans sommarprogram visade en mer personlig sida och gav oss en liten inblick i hur han tänker. Men nu har jag upptäckt en helt fantastisk intervju på drygt 80 minuter på 'Värvet':
Värvet med Lars Winnerbäck
Kristoffer Triumf lyckas med respekt få Winnerbäck att öppna sig och utan hämningar ge oss en glimt av ur han lever och ser på allt från skolan till ekonomi och teknik.
Ett ödmjukt och sympatiskt möte med Lars Winnerbäck, en man som går sina egna vägar och ser saker på sitt eget sätt. Något så ovanligt som en person som verkar helt ärlig mot sig själv och inte styrs av vad omgivningen tycker. Antagligen är det därför han också förstår sig på och kan beskriva våra dolda känslor och utforska våra dunkla vrår, och på så sätt visa oss en del av oss själva...
Walk off the Earth, Debaser Medis, Stockholm, 2014-04-19
Kanadensiska 'Walk off The Earth' besökte Debaser i Stockholm igår och bjöd på en fartfylld show med drag, effekter och ett aldrig sinande energiflöde. Det imponerar just för att alla gränser överskrids, det fjantas, det smäller och det händer hela tiden massvis på scenen. Gianni Luminati, Ryan Marshall och Sarah Blackwood sjunger och byter instrument och platser, hoppar, skuttar och lever ut all tänkbar känsla. Därtill sjunger de med tre fascinerande röster superba stämmor. Förstärkta av trummor och andra rytminstrument accentueras hela tiden rytmen och det blir ett drag av sällan skådat slag...
På skiva och på videos, extra vanligt i WOTE:s fall, är det ofta lugnare, mer akustiskt och ändå lika galet. På scen blev de nästan som en stöt av energi och glädje. Kvaliteten och ambitionen är det inget fel på heller. Sarah Blackwood blir med sitt enorma hårsvall som en levande docka och det är svårt att inte följa hennes förehavanden däruppe. Men det händer mer hela tiden. Tror att man skulle lägga märke till massvis med nya saker om man kunde se allt igen... och höra allt igen... vilket jag gärna skulle göra...! Ändå kan jag längta till ett litet mer akustiskt format...
Som förband spelade 'Camera2' från New York. Allt det som WOTE har i överflöd verkar saknas här. Överstyrd bas, ljudmattor utan nyanser och syntljud som irriterar som surrande flugor. Dessutom ett envist användande av blinkande stroboskop-ljus som var poppis på diskoteken på 80-talet. Alltså: Inget för mig, men jag hade nog inte brytt mig om de haft vett att be om ursäkt för att de startade nästan en timme efter utsatt tid... vilket medförde att jag missade slutet av Walk off the Earth...!
West of Eden - "Songs from Twisting River" 2014
West of Eden släpper snart sin åttonde skiva. Man kan ju verkligen undra hur det är möjligt att de inte fått större erkännande åtminstone här hemma. De spelar mestadels egna låtar med starka intryck från irländsk folkrock och de gör det så bra och så smakfullt att det är omöjligt att undra om de inte verkligen är irländare...
Längst fram finns Jenny Schaubs klara och distinkta röst, en klippa som kan hålla upp vilka byggen som helst. Därtill finns Martin Schaubs melodier och nyansrika spel på mestadels akustisk gitarr och Martin sjunger även riktigt bra. Resten av bandet är mycket kompetenta musiker som bidrar var och en på sitt sätt. Texterna står oftast Jenny för och de är varierade och uttrycksfulla som få skrivna på "utrikiska".
Gruppen har haft några medlemsbyten på sistone och man förlorade nyligen elgitarristen David Ek efter en tids sjukdom. "Song for a Rover" är tillägnad honom och den berör ordentligt.
Nya skivan är mer akustisk än de tidigare och jag som alltid tyckt att man skulle skruva upp elgitarren lite till får äta upp min önskan. Varenda en av de 12 låtarna är av så hög klass att de skulle sticka ut på de flesta album med irländsk folkmusik. Det vore fånigt att lyfta fram några låtar lite extra, men jag måste ändå nämna
"Bird of Passage" och "Twisting River", båda utsökta ballader av imponerande klass och så rörande vackra.
Man kan förstå att producenten Damien O'Kane ville kliva in som producent och bjöd över bandet till sin studio i Yorkshire. Det här ligger nära både när det gäller sound och kvalitet med det han varit delaktig i med sin äkta hälft Kate Rusby, vilken också gästsjunger på "The Bee That Stung", i en härlig duett med Jenny Schaub.
Ärligt talat, det vore väl själva fan om inte West of Eden skulle slå igenom stort med "Songs from Twisting River"...! En sak är i alla fall säker, det beror inte på någon brist i kvalitet eller uthållighet. Måtte någon högre makt hindra dem från att förfalla och ställa upp i Mellan för att få mer uppmärksamhet...! Jag kommer osökt att tänka på ett gammalt uttryck: "När de stekta sparvarna kommer flygande måste man ha vett att gapa..." Detta tillägnar jag den svenska allmänhetens musik-nyfikenhet om inte West of Eden äntligen blir lite större kommersiellt. Större musikaliskt tror jag knappt det är möjligt att bli...!
Länkar:
West of Eden - Innehållsrik hemsida med låttexter och mycket annat att ta del av.
West of Eden på Soundcloud - Åtta rariteter att lyssna på, en Kiss-cover på irländskt vis...!
Hemifrån - West of Eden är med här med...!
Elliott Murphy fyllde nyligen 65 och kanske man trodde att han skulle ta det lite lugnare nu... Det märks inte alls. En ny EP, "Intime", har släppts och det låter lite annorlunda, men ändå väldigt mycket Elliott Murphy. Det är fräschare och mer angeläget än på de senaste skivorna, tycker jag, och framför allt jämnare. 'Blissed Out in the Land of Nod' är den låt som står ut allra mest, en gammal mans frustrerade uppgörelse med både sig själv och allt runt omkring, en riktigt bra låt rakt igenom...!
'Kulturgärningar i Sverige' arrangerar i början på maj ett par spelningar i Sverige, i Karlstad och Skebobruk. Då har Elliott med sig "gitarrfantomen" Olivier Durand, men i sommar på Blidösund blir det även i år två solokryssningar med Elliott helt ensam på scenen. Passa på att åka på en tur innan det är för sent!
Läs mer här: 'Kulturgärningar i Sverige'
Jackson Browne har bara gjort 2 studio-skivor på 18 år.... Det är tur att han därtill släppt flera utomordentliga live-skivor... Men härom dagen damp det ner ett mail med nyheten om att en ny studioskiva ska släppas i höst. Även om han aldrig lär komma i närheten av de mästerverk han gjorde på löpande band under 70-talet, så tänds förhoppningarna och förväntningarna...
Under tiden kan vi väl alla behöva påminnas om vad som väntar... Warren Zevon's tänkvärda sanning i en ovanlig upptagning med Jackson Browne från Toronto 2011:
Innan det händer kan vi väl hoppas på åtminstone en Europa-turné till....
Att lyssna på David Lindley är som att plötsligt komma ut ut en glänta och finna milsvida oceaner av trädgårdar, halvt vildvuxna men så mystiskt spännande.
Den mannen är unik, det finns ingen som är så fingerfärdig men ändå tar sig fram med sådan känsla och inlevelse. Här spelar han på en liten ukelele, och sen drar han av "Mercury Blues" på en ännu mindre variant av samma instrument, så att man undrar om det är sant eller ens möjligt:
Lindley är inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända.
Varje gång jag trillar på något "nytt" med David Lindley så förundras jag till det yttersta och ändå så trängs alla tankar tillbaks av den extrema känsla Mr Dave förvaltar, en känsla som berör varenda nerv i hela kroppen....
Lyssna här på hans slide i Warren Zevons "Play it all night long", tillsammans med GE Smith:
Jag blir stum och säger bara lyssna, lyssna igen... och livet ter sig plötsligt näst intill perfekt...
Vagabond Ways - Releaseparty på Big Ben, Stockholm, 2014-03-31
Fullt med folk på Big Ben, 125 gäster trängs och trivs. Fullt ös på scenen, tre gentlemän i sin bästa ålder och två något yngre killar på bas och trummor backar upp. Men ålder är irrelevant när man spelar utan säkerhetsbälte, musiken blir tidlös när alla är närvarande och lever med, när det finns utrymme för att ta för sig och inte riktigt vet var man hamnar. Basse, Totte och Christer spelar sina gitarrer, lägger till och ger, friskt och spontant. Patricio och Niklas tycks ha lika roligt de och ger låtarna en extra skjuts...
Det blir en kväll med musik som lever i varenda tum, full med värmande inlevelse och det blir ett sällsynt drag. Intensiteten behålls även i de lugnare låtarna... Det om något är tecknet på när musik blir levande konst, av musiker som inte tycks ha några gränser för att våga antasta sina egna låtar...
Jag önskar att alla någon gång i livet skulle få uppleva en sån här kväll med ärlig och okonstlad musik...! Där varenda kotte i publiken på något sätt gungar med i musiken. Där man vågar riskera att spela fel utan att det gör någonting. Där man spontant skämtar rått och hjärtligt mellan låtarna. Där grabbarna på scenen får uppmärksamhet och respons. Där det är en sån här uppsluppen stämning. Efteråt myllrar både artister och publik omkring, det pratas och vänslas och signeras skivor. Jag tror de flesta lever helt i nuet.
Bättre än så här blir knappast en kväll...! Ni som inte var där borde åtminstone köpa skivan. Den blir bara bättre och bättre...
