Skämtare med sångskatt

Darden Smith, The Green Note, London, 2013-10-17

The Green Note är en ganska liten musikpub i London och det var ett lyckat infall som gjorde att vi råkade hamna där... Vilken tur...!

Det var länge sen jag skrattade så på en konsert...! Darden Smith kommenterade spontant och mycket om allt möjligt, lite rått ibland, men alltid med ett stort leende.

Däremellan spelade han sina sångalster med stor inlevelse. Starka sånger om vardagliga fenomen och om kärlek och kärleksbekymmer. Därtill sjunger han mycket bra och har i de snabbare låtarna ett tillslag på gitarren som ger fart och drag, medan finspelet på de lugnare sångerna var lika effektivt.

Denne låtskrivare från Austin i Texas visade sig vara ett fullfjädrat proffs och en suverän scenpersonlighet. Hans nya skiva "Love Calling" verkar vara ett fynd.

Det blev en mycket trevlig kväll som värmde och var full av intensitet. Det blir nu intressant att lyssna mer på Darden Smith och alla skivor han gjort...!


Länk:
Darden Smith's hemsida - om musiken, hans kurser i låtskrivande och andra projekt.

Lysande samarbete över gränserna

Catherine MacLellan + Chris Gauthier + Sam Carter - Cecil Sharp House, London,
2013-10-16



Catherine MacLellan från Prince Edward Island i Kanada har länge varit min favorit av alla de nya sångerskor som kommit fram de senaste åren. En sjusärdeles härlig stämma, bra melodier som utmärker sig, innehållsrika texter (ofta symboliskt om vädret och fåglar, hävdade hon denna kväll) och därtill en sympatisk utstrålning, samt ett leende som smälter isar.

Egenskaper som borde gjort henne vida känd efter fyra suveräna skivor. Visst blev det ganska fullt på Cecil Sharp House i London, men det borde varit helt smockfullt. Catherine inleder tillsammans med Chris Gauthier på gitarr och han förgyller hennes låtar med uttrycksfullt spel på både akustisk och elektrisk gitarr. De började med några nya låtar som snart ska komma på hennes nästa skiva - helt sanslöst bra!

Efter pausen kommer Sam Carter, en fantom på akustisk gitarr, som vunnit priser och jämförts med Nic Jones och Bert Jansch. Sam Carter är obestridligt en unikt flyhänt gitarrist och en bra sångare med närvaro. Några bra låtar med ärligt uppsåt, ändå får jag känslan av att han har en liten brist på att få fram riktigt kvalitativa låtar. Därför framstår samarbetet med Catherine, finansierat med bidrag av "English Folk Dance and Song Society" och kanadensiska "Music PEI", som ett lyckodrag.

De verkar ha funnit vägar att direkt få fram nya låtar och de hoppas fortsätta samarbetet i någon form, trots avståndet geografiskt. De låtar de framför tillsammans är just så ruskigt bra... precis som allt Catherine MacLellan tar sig för... Jag säger det igen: Missa inte denna fantastiskt duktiga och sympatiska tjej...!



Länkar:
Catherine MacLellan's hemsida - med blogg och alla nyheter och allt annat...

Sam Carter's hemsida - också med mycket att läsa, se och höra...

Cecil Sharp House - En stor byggnad som kan bli viktig för folkmusiken i England, när de får pengar att renovera klart..

Al Stewart i nostalgisk yra

Al Stewart - Royal Albert Hall, London 2013-10-15

Al Stewart spelade in "Year of the Cat" 1976, fick större uppmärksamhet och flyttade till staterna. 37 år senare samlar han ihop de flesta av musikerna igen och kör hela albumet på Royal Albert Hall i London. De har inte hunnit repetera ordentligt och det blir några missar när de ska starta och mitt i "Midas Shadow" blåser han av och undrar "Where are we going...?". Men det var oviktigt i det stora hela, det här blev en kväll i nostalgisk yra, där triumferna avlöste varandra och glädjen att göra detta igen var uppenbar.

Al började tillsammans med Dave Nachmanoff, den lille mannen med stort gitarrspel (och även fiol och lite keyboard). Första delen bestod av diverse låtar från Al's tidigare skivor fram till och med "Time Passages". Efter pausen var det hela "Year of the Cat"-skivan i kronologisk ordning. En efter en fylldes scenen med fler musikanter. Peter White var kapellmästaren som höll ihop det hela med sitt piano och sin akustiska gitarr och Al berättade hur White, tack vare "On The Border", förändrades från en pianist till en strålande gitarrspelare.

Al Stewart själv står mitt på scenen och lyser som en sol, berättar anekdoter och det ser ut som om han har mycket roligt. Stuart Elliott på trummor och inlånade Mark Griffiths på bas (Plainsong, Matthews Southern Comfort m m) spelade som om de alltid hade spelat ihop. Gabby Young, i ill-rött hår, var gästsångerska och fick en del utrymme. Joe Beckett fyllde ut med sina slagverk.


Mitt i första set klev Tim Renwick in på scenen innan "The Dark and the Rolling Sea", tar sin elgitarr och börjar spela sina slingor. Då var det som om väggarna lyssnade, med en oerhörd känsla och en kristallklar ton skapar Renwick ett uttryck som ingen annan gitarrist kommmer i närheten av. Ingen!

Renwick är fortfarande ett under av känsla, teknik och explositet. Han fortsätter imponera stort och i avslutande "Year of the Cat" sitter hans utbrott till solo som det klimax det är, innan saxofonisten Phil Kenzie kommer och blåser lungorna all världens väg. Klimax på klimax, höjder som överträffar sig själva. Stort...!

Som extranummer spelades långa "Roads to Moscow". Sen var det slut... Tyvärr blev det ingen "Life in Dark Water", det hade ju varit något alldeles extra.

Men det blev en riktig nostalgisk fest med flera kära återseenden och fullt av minnen. Och bra musik, storatat framfört och snyggt arrangerat. Once in a lifetime...!


Länk:
Al Stewarts hemsida - med alla texter, ackord och en hel del bakgrundsfakta till alla låtar.

London - i förändring men ändå inte

Jag är tillbaka hemma efter en vecka i London, denna fascinerande storstad som mer är som en enda utbredd småstad som aldrig tar slut...


London håller sakta på att förändras: Borta är de gamla bussarna där man klev på där bak, borta är de gamla ståplatsläktarna där man kunde gå in för 50p, borta är en del av den värsta misären...

Kvar är alla dessa människor som hastar ur sig "Sorry" hur illa man än knuffar till dem, kvar är den skumpiga tunnelbanan som ändå alltid fungerar, kvar är alla taxibilar vars chaufförer inte ens funderar på att bromsa in om någon tar sig över gatan på fel ställe, kvar är all kultur som man har inträde till när man kan språket. Kvar är utbudet, fascinationen, pulsen...

Vi hann med ganska mycket på en knapp vecka:
- Al Stewart hade stor återförening, med bl.a. Tim Renwick på gudomlig gitarr, på Royal Albert Hall och framförde hela "Year of the Cat" och en hel del mer...
- Catherine MacLellan (med Chris Gauthier och Sam Carter) vann hela mitt hjärta med sitt varma framförande av underbar musik och är därtill en av väldigt trevlig tjej...
- Darden Smith fick mig att skratta innerligt och blandade det hela med nya härliga låtar...
- Äntligen besök på Emirates där Arsenal till slut körde över Norwich med 4-1...
- Gamla Highbury var överraskande öppet så man kunde se hur denna legendariska arena ser ut idag, ombyggd till lägenheter och kontor...
- Fick äntligen hedra min husprofet Sandy Denny med att lägga rosor på hennes grav...
- Agatha Christies teater "The Mouse-Trap" som körts i 60 år nu...
- Besök på muséer om Londons historia och en del modern konst av skiftande kvalitet...
- Några inköp av skivor och även en del kläder...
- Promenader i oändlighet mellan tunnelbanan och bussar, runt Arsenals hemmakvarter i Islington, samt i Finsbury Park där vi bodde rakt över gatan...
- Några öl och fish and chips blev det ju också...

Underligt att ett så högt tempo kan vara så avkopplande ibland...

Återkommer snart med recensioner av de tre ypperliga konserterna...

Några bilder:

Jag och Catherine MacLellan, Tim Renwick och Al Stewart, samt Darden Smith


Arsenals nya hemma-arena Emirates Stadium, och gamla highbury i sin nya skrud


Promenad i Finsbury Park vid hotellet. Som vanligt anpassade sig London för fint besök J  

Sing Children Sing

Obskyra favoritlåtar del 10: Lesley Duncan - "Sing Children Sing"


Though you feel at times you just can't win
Sing sing children sing
That you give is known so don't give in
Sing sing children sing
Sing of the true way, sing of the time
Show them the new way, let your light shine.

He who lights the fire must surely burn
Turn turn children turn
From the ones who see but will not learn
Turn turn children turn
Turn from the darkness, turn all the way
Look for the sunshine - then don't turn away.

For everyone who doesn't stand must fall
Call call children call
And he who finds himself then finds us all
Call call children call
Call to the broken, call to the hate
Let the word be spoken, before it's too late
- Lesley Duncan

Jag inser nu att denna serie av obskyra favoriter skulle kunna fortsätta mycket länge... och den återkommer kanske... men jag vill som tillfällig avslutning bjuda på vad som borde vara en riktig klassiker: "Sing Children Sing" med Lesley Duncan (1943-2010).

Det är nog lite orättvist att placera henne i denna kategori, men denna låt är så skyhögt över allt annat hon gjort. Visst finns det flera Duncan-sånger värda att lyftas fram, och även en del för mig helt ointressanta, men det här är ett mästerverk!

Ett under av envis optimism! Ett så enkelt budskap att det är underligt att vi aldrig lär oss...

Länk:
Lesley Duncans hemsida - med allt du behöver veta!

Richmond - I wish....

Obskyra favoritlåtar del 9: Faces - "Richmond"


Ronnie Lane gjorde "Richmond" till Faces skiva "Long Player". En första glimt av vad Ronnie så briljant skulle utveckla vidare senare.

Ron Wood lirar slide till Ronnie Lane's envisa melodislinga och den som inte känner Ronnies hemlängtan ändå ut i lilltån, ja, den borde nog uppsöka läkare / sluta lyssna på musik/ inte läsa denna blogg. Sorry, men jag kunde inte låta bli...

I wish.... att Ronnie Lane fortfarande fanns här och kunde skapa mer av sin så unika musik!

Äkta folkmusik i konkurrens med fotboll på TV

Heidi Talbot, John McCusker, Ian Carr och Staffan Lindfors - Josef's House of Blues, Eskilstuna 2013-10-11

Sverige spelade kvalfotboll på TV samtidigt som kulturföreningen Tontroll arrangerade en konsert med internationellt erkända folkmusiker på Josef's i Eskilstuna. Man kan väl säga att alla vann: Vi som tog oss till Josef fick höra äkta folkmusik med både klass och känsla och några av oss hann hem till andra halvlek, så det var ju inte mycket vi missade. Till och med Sverige vann ju till slut...



Irländska Heidi Talbot har en skimrande klar röst, så spröd och stark på samma gång och det mesta är uppbyggt kring hennes helt fantastiska sång och låtar från hennes fyra skivor. John McCusker står för det musikaliska dekorerandet och gör det med den äran, vare sig han spelar fiol, cittern eller tin whistle. Han ser ut att leva med i varje ton och han berättar trevligt historier mellan låtarna. Några instrumentala låtar som han skrivit satte fart på tillställningen. McCusker ingår numera i Mark Knopflers band, så han är van vid större arrangemang, men han verkade ha lika roligt trots att lokalen bara var halvfylld.

Gitarristen Ian Carr från Wales och svenske bassisten Staffan Lindfors fyller ut ljudbilden förtjänstfullt och får även framföra varsitt eget nummer. Lindfors spelade en egen sång och Heidi Talbot sjöng med i refrängen - på svenska! Imponerande!

Vi fick inte höra Heidi Talbots kanske mest kända låt "If You Stay" (som Sofia Karlsson gör på svenska i sin och Mats Klingströms översättning), men det blev en dryg timme med starka låtar av varierat ursprung. Min favorit "Everything" var inget mindre än strålande och följdes av en känslofylld tolkning av Sandy Dennys "At the End of the Day" som extranummer. Heidi Talbot sjöng så ljuvligt att jag fick tårar i ögonen, de flesta i lokalen lyssnade andäktigt, utom de "finnar" längst ner i lokalen som hade eget förpartaj och inte upptäckte att det faktiskt hände något annat i lokalen. Det förvånar mig att man så kan vara så totalt upptagen av sig själva att man helt ignorerar andra.

Detta förtar dock inte udden av en helgjuten konsert av ytterst kompetenta musiker i absolut världsklass! Synd att inte fler tog chansen att höra dem!

Rhyme and Time med Albert Lee

Obskyra favoritlåtar del 8: Albert Lee (Heads, Hands & Feet) - "Rhyme and Time"



Albert Lee har lirat gitarr med Emmylou Harris band, med Jerry Lee Lewis och Eric Clapton, samt med eget band "Hogan's Heroes". Var tidigt med i gruppen "Heads, Hands & Feet" och det var då han gjorde ovanstående briljanta låt, "Rhyme and Time".

Härliga gitarrslingor, meningsfulla grubblerier och engagerad sång. För mig är det här Albert Lee's definitiva höjdpunkt! En av de allra bästa låtarna över huvud taget på en i övrigt bara halvintressant skiva, men värd pengarna flera gånger om...!

Den här låten kan jag aldrig få nog av...!  
 

Tore Berger - mångsidig och kompromisslös

Tore Berger - Vernissage och konsert på Mälarsjukhuset i Eskilstuna 2013-10-03

När jag mot 70-talets slut blev aktiv i Musikforum och sent omsider utforskade proggen lite närmare var Tore Berger en av dem som jag fastnade mest för. I Blå Tåget brukade hans låtar vara just de som jag gillade mest och Tores behagliga stämma kändes alltid angelägen och äkta. "Tidens Gång" från skivan med Stockholm Norra är fortfarande en av mina största favoriter från den tiden.

Hans andra skiva "Äntligen Ensam Igen" och den efterföljande "Upp Ur Skummet" spelades mycket flitigt och jag gillade förutom de finurliga texterna även att Tore föreföll mer personlig än de flesta inom Musikrörelsen.



Tore har nu fyllt 75 men är fortfarande aktiv som både konstnär, låtskrivare och skribent, även om konserterna är ganska sällsynta numera. Torsdagens vernissage på Mälarsjukhuset i Eskilstuna utlovade även en konsert och blev Tores blott andra framträdande i Eskilstuna.

30 olika tavlor finns nu att beskåda under hela oktober, flera av dem variationer på samma tema och skapade som ett slags terapi enligt Tore själv. Sedan följde en timme med musik av Tore, ackompanjerad av Peder af Ugglas på uttrycksfull gitarr och Bo Nordenfelt på stadig bas. Tore bidrog med sång och en del klarinett. Jag hade nog velat dra upp tempot något ibland, men Tore fyllde timmen med underfundiga texter och personliga reflektioner tonsatta kompromisslöst, känslofyllt dekorerade av framför allt Pder af Ugglas gitarrslingor. Tore har kanske inte helt kvar sin röst som en gång i tiden, men so what? Han har ju något att säga! En ovanligt aktiv och skapande 75-åring som verkar göra precis det han vill...

Länk:
Tore Bergers hemsida - med bland annat flera fina tavlor att beskåda.

Mammas målningar

Min mamma målade mängder av tavlor och vi gjorde för ett tag sen en bok med några av dem. Var så goda att ta en titt!

Klicka på bilden!

Att ta farväl

Jag har alltid funnit det obekvämt och jobbigt med att ta farväl... Visst betyder det att man faktiskt skapat något, att man har nått fram till denne någon, när det bränner av saknad... men det blir så lätt fel och efteråt är allt för sent...



Så underligt att någon som alltid funnits här inte finns bland oss mer...

Samtidigt kommer mamma alltid att finnas här ändå...