Redan när Basse Wickman tar de första ackorden förstår jag att det här kommer bli en härlig kväll med en sångkonstnär utöver det vanliga. Det är nästan 20 år sedan jag såg Basse solo. Då på ett litet musikfik i Linköping, "Big Bang". Nu på trevliga "Big Ben" på Söder i Stockholm. Mycket har hänt sedan dess, Basse har sedan länge börjat skriva på svenska och gjort några imponerande skivor. Ändå är det mesta sig likt, Basse är fortfarande lite av en doldis och det är fruktansvärt orättvist.
Jag tror jag tar det i punktform: Basse sjunger ruskigt bra och har en egen klart personlig klang. Eric Andersen sade en gång: "He's a very, very good singer". Han är en riktigt bra gitarrist som varierat kompar sig själv och dekorerar därtill smakfullt sina låtar. Basse skriver melodiösa och medryckande melodier som fastnar och växer ju mer man lyssnar. "Sailing Down The Years" känns än idag fräsch. Han skriver sina texter, framför allt sedan han började skriva på svenska, med en poetisk elegans som få andra här i landet, med oväntade motsatser och träffsäkra ordval.
På scen berättar han roligt och personligt om låtarnas uppkomst och det finns inga onödiga dödpunkter, utan rakt vidare till nästa låt. På så sätt hinner han med ovanligt mycket under en kväll. På Big Ben får han efter en stund delikat support på scenen av Totte Bergström på gitarr och Christer Jonasson på slide. Både gör sina solon så suveränt, om än helt olika. Publiken är inte sena att visa uppskattning.
foto: Helena Eija Hjelm
Vi får höra både gamla och nya låtar, både på svenska och engelska, både egna och några kända covers, till och med Alf Hambe och Dan Andersson finns med på ett hörn. Basse börjar med ett par sånger jag tror var nya och som jag definitivt vill höra igen.
"Bilderna Bleknar" och "Flammande vind" tillhör de bästa sånger som skrivits på svenska och Basse gör dem bättre än någonsin. "Fönsterbord Mot Världen" och "Mitt Nakna Hjärta" är inte långt efter. Jag önskar att vi fått höra "På Väg Igen" och "Dit Vindarna Vill", eller hans fina tolkning av Iain Matthews "Rhythm of the West", men det är faktiskt så att han har alldeles för många bra sånger för att alla ska rymmas under en kväll.
Jag ska sluta gnälla om att fler borde upptäcka hans musik.... Jag är glad att jag gjort det, för länge sen, och att de som var på Big Ben också gjort det. Eller för att återknyta till Eric Andersen under sitt framträdande i Linköping på 80-talet: "You never heard of him? Welcome to Sweden...!" Han kunde för sitt liv inte begripa att vi bara var några få som hört talas om Basse... Inte jag heller! Än idag...
"Utan drömmare, visionärer, sällsamma existenser – gud vad fattigt musiklivet skulle vara. Den på myter så fattiga svenska rockmusiken behöver alla de särlingar den kan få. Alla de som verkligen vill gå sin egen väg, alla de som vägrar ge upp hur smal än gränden blir.
- Frank Östergren om Basse Wickman i Hifi & Musik.
Skiva 10: Jim Hanft - "Weddings Or Funerals" från 2010
Jag såg Jim Hanft och Samantha Yonack i Örebro i oktober 2010 och slogs av det nästan brutala anslaget och intensiteten utan ett uns av tvekan. Då hade han nyligen gett ut sin andra fullängdsskiva "Weddings Or Funerals". När jag sammanfattade det årets bästa skivor föll den bort ur minnet och min äldsta son blev lite irriterad, eftersom han såg den som den kanske allra bästa det året.
Förra sommaren hade jag skivan i bilen och föll definitivt. Starka låtar rakt igenom, spännande och varierade arrangemang och ett intensivt utspel, som om det gällde 'allt eller inget'. Jim Hanft sjunger och spelar gitarr, och Samantha Yonack bidrar med sångstämmor och även lite egen sång. Skivan är faktiskt inspelad i Sverige och det låter väldigt bra och samarbetet med producenten Lasse Mårtén och de svenska musikerna blev en lyckoträff. Lyssna på gitarren på videon ovan: Så ödsligt och så dramatiskt! "Weddings Or Funerals" är full av musik som glöder och som förtjänar all uppmärksamhet!
Sen dess har det varit ganska tyst om paret Hanft-Yonack, men går man in på deras blogg märker man att de stretar vidare. Då och då lägger de ut någon ny video med både nya låtar och en del covers, samt även en del skämt. Jag ser fram emot nästa skiva, för jag hoppas verkligen att det kommer en sådan!
Länkar: Jim Hanft's hemsida - med intressant biografi. Hanft har prövat både baseball och komedi. We Sing Along - Jim och Samanthas blogg med massvis av videos. Recensioner av "Weddings Or Funerals" - sammanställda på ett ställe. T.ex. säger David Hedin i Ikon så här: "Det är alltid trevligt när man får recensera opretentiösa skapelser som ändå får en att lyfta på ögonbrynen och le vid varje ny detalj som smyger sig in i bakgrunden"
Mitt skåp börjar nu bli ganska klart, men det finns fortfarnade lite musik att redovisa:
Skiva 9: Karla Bonoff - "Live" från 2007
Karla Bonoff är extraordinär låtskrivare och bland de mest kända av hennes alster är Bonnie Raitt's tolkning av den underbara "Home". Även Linda Ronstadt gjorde flera av Karlas låtar:
"Loose Again", "Somebody To Lay Down Beside Me" och "If He's Ever Near".
Karla Bonoff har själv gjort flera bra skivor, men den klart lysande är den dubbla live-skivan. Kvalitativa låtar fyllda av kärlekslängtan och hudnära förtröstan, framförda ytterst känsligt av Karla med Kenny Edwards på bas och bakgrundssång, samt den helt otroliga Nina Gerber på elgitarr. Hon står oftast utanför strålkastarljuset, men spelar så häpnadsväckande fint utan att egentligen kräva så mycket plats.
Latin Quarter gav ut tre fantastiska skivor med politiskt laddade texter till medryckande musik innan de splittrades 1990 och ett fjärde halvfärdigt album släpptes. Tre år senare startade Steve Skaith gruppen igen i mindre skala (med enbart multimusikern Richard Wright och text-författaren Mike Jones) och gav ut två ruskigt bra men tyvärr underskattade skivor, innan han flyttade till Mexico och bildade Steve Skaith Band. Idag är han tillbaka i England och för något år sen återuppstod Latin Quarter igen. Till min stora glädje!
"Long Pig" är den första av dessa två album från 90-talets mellanperiod. Här finns träffsäkra iakttagelser om tillståndet i världen och varierande och starka melodier. Det är allvarligt men ändå upplyftande. "The Desert Rose" ovan handlar om vad som händer alla vackra kändisar när tidens förfall angriper dem. Yona Dunsfords sång sliter mig nästan i stycken... "Phil Ochs" handlar mycket riktigt om den amerikanska protestsångaren som till slut desillutionerad tog sitt liv. Vidare sånger om marknadskrafternas hänsynslöshet och kyrkans smutsiga byk, om Nicaragua, AIDS, krig och om de små i samhället. "Like A Miracle" bidrar med lite ljus:
It's like a miracle
A miracle we've come this far
It's like a miracle
Miracle and then some more...
From the manger to the abattoir
- Mike Jones
Avslutande "Faith and Reason" sammanfattar klockrent:
You've got to have faith, have faith
But faith won't sit with reason
Careful what you think, what you think
because it might be treason
Spiritual treason
- Mike Jones
Peter Seeger utsåg "Long Pig" till 1993 års bästa skiva. Det är underligt att så mycket elände kan bli så upplyftande... Antar att det handlar om att känna glädje över att inte vara ensam om att inse alltihop och därför känna att det fortfarande går att göra något åt det, trots allt. Hoppet var viktigt -93 och är det än mer idag. Medryckande musik och extraordinär sång kan man ju helller aldrig få nog av...
Länk: Latin Quarters hemsida - med bl.a. texter och bakgrundsinformnation till varende låt.
Skiva 7: Eva Hillered - "Heaven and Hill" från 2011
Jag har ett par gamla skivor med Eva Hillered som jag minns som lovande och bra, men det var länge sen och när hon sjöng på svenska. Så jag hade en del förhoppningar när "Heaven and Hill" dök upp för några veckor sen. Första intrycket var 'ok', men efter några lyssningar började en imponerande skiva växa fram: Starka sånger med imponerande bredd och kvalitet rakt igenom. Inledande "Singing Tree" fånger direkt intresset med sin udda gitarrslinga.
En del arrangemang var jag lite tveksam till i början, men nu älskar jag dem. "In The Circle" har vuxit till en riktig pärla och jag vill spela den gång på gång, men det kommer ju mer...
"Stars on the Snow" är så dystert vacker och "Kiss the Wind" känns redan som en klassiker.
"Under the Stars" är en värdig avslutning på en mycket stark skiva. Utgiven redan 2011 och det är oförskämt att något så här bra fått så lite uppmärksamhet...
Men i morgon står det spaltmeter om nån festival på TV med dussinmusik utan särprägel och utan ärlig uppriktighet. Eva har på sin blogg tyckt till om den orättvisa musikvärlden. Läs här !
Eva Hillered känns redan som en vän när jag läser detta och sen hör att hon älskar träd...
Fler länkar: Eva Hillereds hemsida - Vet inte varför det inte går att komma till shopen... Hemifrån - Evas representant här hemma i Sverige.
Efter ett uppehåll, då allt möjligt hände och strulade till det och såg till att det inte fanns tid över för något mer än det nödvändigaste, så har jag nu plockat upp mitt skåp-projekt igen. Det är knappt någon målning kvar, men rubriken får stå fast, trots att "fixa-klart-skåpet" vore mer passande... Dags att såga till hyllor, skrapa rent beslag och skruva dit dem igen. Och då behövs musik som piggar upp och gör att man sätter fart. Sen blir det ju roligare dessutom...
Skiva 6: Spirit of the West - "Faithlift" från 1993
En gammal favorit från den tid då man körde kassetter i bilen. Kanadensisk folkrock med fart och spelglädje blandas med tung rock och medvetna texter. Den första kategorin hörs ovan i "And If Venice is Sinking", samt glatt sprudlande "Sadness Grows" och "Death on the Beach", med sina dystra texter. Tala om surrealistiska kontraster! De rockigare numren är tunga och kluriga. "Slow Learner" är min favorit, lysande lyrik och med ett baktungt gung som gör mig väldigt glad.
Kolla också upp "Save This House" från 1990 och "Labour Day" från 1988, två riktigt bra skivor med filosofisk folkrock.
Efter ett längre uppehåll verkar det som om gruppen nu väckts till liv igen...
Richard Thompson har fortfarande kultstatus här hemma, på 80-talet var han min ledande husprofet och producerade mästerverk på mästerverk med egensinnig musik med känsla och experimentlusta, i stark kontrast till 80-talets stela sound med accentuerat eko och trista mastodont-produktioner.
Thompson har fortsatt att producera skivor med samma nyfikna och undersökande attityd. Alla projekt har inte varit lika briljanta som de tidiga verken, men i sin tur har han aldrig blivit ointressant eller upprepande. Då och då kommer nya låtar med enorm lyskraft, ekvilibristiskt gitarrspel och underfundiga texter.
Snart kommer den nya "Electric", producerad av Buddy Miller, och just nu åker han runt och kör låtarna akustiskt (!) på olika radiostationer. Hör nya "Snow Goose", en riktigt stark och känslosam ballad som jag just nu inte kan få nog av:
Ifall du vill höra mer finns här en halvtimme med mer akustisk live-musik och en intressant intervju med Thompson:
Jag har alltid haft svårt för uppbrott och tycker det är skitjobbigt att ta farväl, men tiden har lärt mig att försöka göra det enkelt...
En av mina allra bästa vänner på jobbet har funnit kärleken och tar nu sig an nya utmaningar i en ny miljö några mil bortom Stockholm. Funderade länge vad jag skulle välja för låt, det måste vara en riktigt bra låt och gärna med lite ylande gitarr...
Plötsligt var det solklart: Fairport Convention med Sandy Denny i "One More Chance"! En av de bästa låtar som gjorts alla kategorier. Sandy är lika briljant som vanligt och på slutet sliter Jerry Donahue i elgitarren så det sprakar. Glyn Johns tunga produktion hörs bättre om du drar upp volymen ordentligt:
Sandy Denny frågar: "Is it too late to change the way we're bound to go?"
Det är aldrig för sent...! Det är du, min vän, ett levande bevis för! Vi hörs!
Musikindustrin har ofta beskrivits som en av de vidrigaste och kanske det vore bättre att de sålde strumpor eller något annat utan kulturellt värde. Det är "businesss" och inget annat och det ska göras profit, pengar, och inget känns främmande för att nå det målet. Därför vill de placera in oss i fack och vi ska utan invändning ta emot det som erbjuds... Tack och lov har varken artister eler intresserade lyssnare funnits sig i detta och hur än marknaden försöker styra vår smak kommer de aldrig att lyckas helt med sitt uppsåt. Däremot har de steriliserat och utarmat utbudet för alla de som vardagligt får sig sin dos av musik utan större reflektion eller egna initiativ.
Jag har samlat ihop några låtar som handlar om musikindustrin och dess avigsidor, en skarp och talande uppgörelse mot indoktrinering och ytlighet:
They took the beat away, replaced it with machines
They took the words away and threw them on a screen
They turned the switches on and handed us the phones
They blasted out our ears with endless monotones
- Rob Hyman / Eric Bazilian
Det finns visst något program som startar ikväll som för mig står som symbol för hur innehållslös och opersonlig musik kan bli...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
foto: Fanny Holm
