Ännu ett år...

Nyårsafton. Sitter genomförkyld och snyter ut litervis med snor...

Så mycket att reta sig på: Girighet, besvikelser, skövling av skog och mark, den omöjliga tillväxten, stress, och... men jag tänker inte ge skiten mer tid. För överallt kämpar massvis med människor för en bättre vardag, ett rättvisare samhälle och ett humanare sätt att se tillvaron på. Jag vill lyfta fram det positiva, ge styrka till de som saknar det och tro på förändring. Förr eller senare blir vi drastiskt tvingade att ändra på hur vi lever! Kan jag påskynda den utvecklingen något, så drar jag mitt strå till stacken... Vad kan du bidra med?



May I get what I want, not what I deserve
May the coming year not throw a single curve
May I hurt nobody, may I tell no lies
If I can't go on, give me strength to try

Ring the old year out, ring the new year in
Bring us all good luck
Let the good guys win
- Murray McLauchlan

Gott nytt år!

De bästa skivorna 2011

Åter dags att lyfta fram några av de skivor jag uppskattat mest under det gångna året...

Listor är ju lömska, och egentligen helt meningslösa, men kanske någon blir intresserad av något nytt och då har ju det hela någon mening trots allt.

1) Bruce Guthro - "Celtic Crossing"
- Guthro har verkligen rösten, det vet vi sen åren med Runrig. Nu med Donal Lunny som producent har det överambitiösa och uppblåsta ersatts av äkthet och lågmäld intensitet. Gamla klassiker som "Carrickfergus" och "The Water is Wide" blandas med Guthros egna
"Friends Like You", "My Wings" och "My Old man" och de håller samma klass. Duetten med Fiona MacGillivray i "Through It All" måste vara årets låt alla kategorier! En skiva att älska
och återvända till.

2) Anna Ternheim - "The Night Visitor"

- Äntligen har Anna fattat att hon vinner så mycket på att skala av arrangemangen och låta rösten få mer uppmärksamhet... Vackert och intimt nära!

2) Catherine MacLellan "Silhouette"

- Mer upptempo denna gång med kanadensiske Catherine, men vilka låtar och vilken sång... Läs mer här !

3) Christine Hellqvist - "Ekon I Det Tysta"

- En skiva som leder dig rätt! Lågmälda arrangemang med kristallklar glans. Läs mer här !

3) Paper Aeroplanes - "We Are Ghosts"

- Kanske min mest spelade skiva under året. Sarahs uttrycksfulla akrobatiska sång tar ut svängarna rejält och det täta kompet med gitarrslingor och mandoliner sitter luftigt som en drake vinden just gripit tag i. Kom i ny upplaga, med extra spår, mot slutet av året. Därtill släpptes EP:n "A Comfortable Sleep" med fyra lågmälda pärlor. Borde också vara med på listan.

3) Thea Gilmore / Sandy Denny - "Don't Stop Singing"

- Sandys texter till Theas musik och röst... Ett historiskt mirakel! Läs mer här !

Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:

Walkabouts - "Travels In the Dustland"
- Första skivan på länge, med ambition och stundtals makalöst bra! Carla Torgersons sång lika fantastisk som alltid! Och Chris Eckman är en låtsmed med sällsynt förmåga att skapa utsökta melodier med angelägen, dramatisk lyrik!

Gillian Welch - "The Harrow And The Harvest"
- Så mycket känsla inbakad att resultatet blir oerhört gripande!

Decemberists - "The King Is Dead"
- Äntligen så bra som jag trott de kunde bli. Riktigt bra album rakt igenom.

Coast - "The Turning Stone"

- Andra skivan är nästan lika bra som den första. Pampig folkrock från Southampton.

Murray McLauchlan - "Human Writes"

- Första skivan med nytt material på evigheter med den frispråkige kanadensaren.

Bruce Cockburn - "Small Source of Comfort"

- Bästa skivan på bra länge. Bättre än de flesta, ändå en bit upp till sina egna mästerverk...

Live-skivor:

- Har det kommit några sådana?

Covers:

Show of Hands - "Covers 2"

- Ännu en samling med oemotståndliga covers med Phil Beer och Steve Knightley. Som ett komplement till deras så starka egna kompositioner.

Thea Gilmore - "John Wesley Harding"

- Hela Dylans album bättre än någonsin.

Instrumentalt:

Paul Eastham - "An Cuan Siar"

- Vacker och inspirerande piano-musik av Coasts frontfigur.

Pat Metheny - "What’s It All About"

- Akustiskt med mästergitarristen Pat Metheny: Klass och känsla!

Årets debut:
Early Winters - "Early Winters" EP

- Oerhört lovande svängig pop av Justin Rutledge, Carina Round och två till. Mycket tilltalande!

Årets Box:
Richard Thompson "Live at the BBC"

- DVD med Richard & Linda från 1975 och 1981! Plus tre CD med utsökta liveversioner!

Upptäckta alldeles för sent:

Warren Haynes - "Live at Bonnaroo"

- Solo live från 2004. Vilken röst, vilken närvaro! En av de bästa live-skivorna någonsin!

The Once - "The Once"

- Debut från 2010 med tre skönsjungande kanadensare. Underbara Cohen-tolkningar!

Det var mycket kanadensiskt i år! Som vanligt görs det mycket bra musik där. Och då har jag inte nämnt Neil Young, Joni Mitchell eller Leonard Cohen...

Årets fulaste fodral - men riktigt bra!

Tror inte att jag har så många fördomar, men den här skivan hade jag bläddrat förbi utan att notera... Ett riktigt riktigt fult fodral... Men nu dök den upp och hamnade så småningom i CD-spelaren. Helt utan förväntningar... och där blev den kvar...!!
Musiken fångade snabbt intresset, växte och kändes snart väldigt attraktiv.

Det handlar om gruppen Derby. Inte från Derby i engelska midlands, utan från Portland i staterna. Omväxlande akustiskt och elektriskt och med harmonier som breder ut sig som en heltäckningsmatta och får mig att tänka på David Gilmour i Pink Floyd.

Det blev att beställa gruppens två tidigare skivor, "Posters Fade" och "This is the New You", och de är inte så tokiga de heller. Då menar jag musiken, inte fodralen... hmmm...
Det är alltid skönt att bli positivt överraskad och Derby känns som en trevlig bekantskap med en väldigt attraktiv ljudbild och omväxlande arrangemang.

Länk: Derbys hemsida - med mycket att se och lyssna på.

Julen 1965

På julafton 1965, då jag var nio år, fick jag min första bandspelare, en gråfärgad Ferguson spolbandspelare med lock som bara kunde stängas om man tog bort banden. En helt ny era inleddes och brorsan och jag började spela in massvis med låtar från radion. Först via en mikrofon och några månader senare köpte vi en sladd och slapp hålla tyst då vi spelade in... Teknikens under, föreföll det!

Vi bodde i källarens gillestuga och när de där uppe ville något ropade de i trappan:
- Det är mat!
Var det mitt i ett viktigt radioprogram smög vi ut och svarade:
- Det är pop!
Inget mer, vi var upptagna och kunde inte komma upp, diskussion överflödig. Tror att familjens liv delvis styrdes av våra inspelningar...



På nyårsdagen spelade jag in alla låtar på "Tio-i-topp" utom "Positively 4th Street " med Bob Dylan! Idag är det nog den låt jag skulle klassa högst. Så visst är smak något som förändras och utvecklas! 46 år senare sker det fortfarande och kan överraksa mig ordentligt ibland...

Fast "Positively 4th Street" är allra bäst i Byrds version med Skip Battins puttrande bas och Clarence Whites spretiga men så rörande gitarr. Enastående originellt och attraherande!
Det är bilder på fel upplaga Byrds till videon, bara Roger McGuinn var kvar 1970 då "Untitled" gavs ut. Än idag ett makalöst album!



Ferguson skrotades för många många år sen, men en del spolband har jag fortfarande kvar.

En ny och flera gamla

Jullåtar, alltså...

Har hittat en ny, fast egentligen är det en gammal låt från 1990, med John Gorka. Årets jullåt utan tvekan!



I övrigt hänvisar jag till förra årets lista på Spotify, den håller flera år till:

Xmas - Spellista på Spotify

Ha det gott i jul och försök vara lite måttliga...

Ett besök från andra sidan

Sandy Denny dog 1978.
Thea Gilmore föddes 1979. Ändå upptäckte hon Sandy Dennys musik via hennes pappas skivsamling. Nu, många år senare, erbjöds hon att tonsätta några av Sandys sista texter, som hittades av Sandys kvarvarande släktingar. Jag har alltid ansett att Sandy var, och är, i en klass för sig själv. Trots att jag verkligen gillar några av Thea Gilmores plattor var jag lite nervös när skivan kommit och skulle lyssnas på...

Men den lät bra från början och nu, några veckor senare, har den vuxit rejält och är en mycket värdig del av både Theas och Sandys utgivning. Den pusselbit vi aldrig trodde vi skulle få, som ett besök från andra sidan.

Här finns Sandys texter från den tid då hon var deppad och vilsen, osäker på hur hennes karriär skulle fortgå, osäker på vad hon ville med det mesta... Texter som kan vara från hennes sista veckor i livet, då hon ofta drack för mycket, och var ensam, då maken Trevor Lucas tagit med sig den lilla dottern Georgia hem till Australien. "I’m in such a terrible state", skriver Sandy och fortsätter “Get me a bottle of wine/I don’t want to drink/Get me out my mind/I don’t want to think."

Lyssna på "Glistening Bay":Glistening Bay by Don't Stop Singing
Men här finns också lyriska naturskildringar i "Glistening Bay", och sånger av tillförsikt och längtan. Min favorit är den lite snabbare "London", som verkligen borde heta "I'm Gonna Call That Number". Avslutande vaggvisan "Georgia" är bland det vackraste jag hört på länge.

Thea Gilmores har presterat ett mirakel, hennes musik och sång är både respektfull och trogen Sandys texter och samtidigt är detta otvivelaktigt ett "Thea Gilmore-album". Kanske att arrangemangen är något för pompösa ibland. Sandy hade nog själv nog gjort det lite mer sparsamt. Eller nej... eller jo? Sanningen är väl att när Sandy sjöng så stal hennes röst och inlevelse all uppmärksamhet, så det var hennes sång som totalt dominerade ljudbilden, hur mycket man än vräkte på med musiken. Visst kunde Jerry Donahues gitarr i Fotheringay och Richard Thompsons i Fairport förgylla ljudbilden, men det var ändå alltid Sandy som var i fokus.

Thea Gilmore framstår mer och mer som Englands nutida mest intressanta kvinnliga artist, med både ödmjukhet och skinn på näsan. Det är både modigt och livsfarligt att ta sig an ett sådant här projekt, men Thea kommer fram som den verklige vinnaren. Det är egentligen inte klokt: Två otroliga skivor på mindre än ett halvår: Först en egen tolkning av Dylans album
"John Wesley Harding" i sin helhet (också ett farligt projekt att ta sig an) och sen detta
"samarbete" med Sandy Denny. Vad hittar hon på härnäst?

Thea förtjänar verkligen den uppmärksamhet hon fått de senaste åren. Sandy har blivit en kultfigur och sent omsider fått lite mer uppmärksamhet på senare tid med 19 CD-boxen och en del nyfunnet material. Så stor var hennes påverkan att en annan rastlös själ, Phil Lynott i Thin Lizzy, gav ut en singel "Sandy, Why did you have to go?" efter hennes död. Fortfarande så väldigt saknad, men ständigt närvarande för de som behöver hennes musik.

Några länkar:

Thea Gilmore: Bringing Sandy Denny back to life - mycket intressant artikel i The Telegraph.

Thea Gilmores hemsida - med bl.a. en utmärkt biografi.

Phil Lynott and Clann Èadair - A tribute to Sandy Denny - lyssna på Phil Lynotts hyllning.

Ekon i det tysta

Det händer ibland då jag är på en riktigt bra konsert, och ibland då en ovanligt bra skiva spelas, att jag får känslan av att jag har allting jag behöver, att jag hädanefter tänker leva ett bättre sundare liv i samklang med mig själv och allting runtomkring. Det här är en sådan skiva! Det har gått några veckor sedan Christine skickade mig den nya skivan, livet har gett mig några nya smällar, men "Ekon I Det Tysta" har helat, värmt och gett ett perspektiv utöver det vanliga.

Redan när jag fick fodralet i min hand slogs jag av det vackra omslaget, de smakfulla bilderna och sedan den rofyllt vackra etiketten på CD-skivan. Mina förväntningar var höga efter en lång väntan sedan Christines senaste skiva "Guldstoft", men jag fick direkt vad jag ville ha: Lågmälda arrangemang med kristallklar glans, Christines härliga röst och tänkvärda, kloka texter. Veckorna har gått och jag har återvänt gång på gång och kommer så göra många, många gånger till...

Alla 14 sångerna är riktigt bra och Simon Ljungmans produktion och arrangemang lämnar inget mer att önska. Men nägra favoriter kan jag ändå nämna: "Alla Sånger" skriven till Mats Klingström, titellåten där Mats också är med och sjunger, "Valentins Bröllopssång" och "På Taket" är fulla av glädje och tillit, "Jag ger dig min hand" om katastrofen i Norge, och avslutande "Du trodde jag gick ensam" sluter cirkeln med glödande insikter. Men jag kunde lika väl ha nämnt "Långsamt Tåg",
"Hösten 1979", eller ...

Nu när allt står på spel
Kan vår hybris få drunkna i vågorna
Och allt det som vi gjorde fel
Kan få bli till aska i lågorna

Det kommer att storma
Vi lär få skörda det vi sått
Vad vi än tror
Hon ger tillbaka det hon fått

Och jag kan se
Fast ljuset är svagt
Fast solen väntar
Oron är kvar
Så kan jag se
Hur kärleken tar tag
Himlen rodnar
Det kan börja idag
Idag

Som islossning i våra hjärtan
Som att forma våra liv med varsam hand
Som nya tankar i världen
Som varma vindar över hav och land

Här är vi hemma
På denna magiska planet
Lysande blå
Bär hon livets hemlighet
- Christine Hellqvist ("Det Kan Börja Idag")

Här kan du lyssna på Spotify: Christine Hellqvist – Ekon I Det Tysta

Passa på att lyssna på "Sorgfågel" också...

Här kan du läsa Christines egna funderingar om skivan.

Passa på att läsa mer på hennes förträffliga blogg när du ändå är där!

Fånge i min egen bil...!

I går blev jag fånge i min egen bil...!! Tankar om isolering och lite panik inföll illa kvickt. Jag hann börja fantisera om sitta där hela natten...

Det är så att jag har larm på bilen och batteriet i nyckeln börjar ta slut... Därför funkar bara central-låset ungefär två gånger av tre. Så när jag kört uppför backen hemma och tog ut nyckeln råkade jag komma åt låsknappen och jodå, bilen låstes! Jag tryckte gång på gång på "Öppna" utan att något som helst hände! Efter kanske tjugo försök satt jag där, väl medveten om att bilen inte kan öppnas inifrån när den är låst, och att om jag rörde mig det lilla minsta skulle larmet gå igång. Vilket det också snart gjorde! Efter en minut och tusentals tryck utan att något hände så försökte jag starta bilen i hopp om att ladda batteriet, men icke! Skulle jag ringa grannen och be henne komma och ta nyckeln via vindrutan och stänga av larmet via bakluckan (det enda låset som fungerar manuellt...) Startade än en gång och kände på dörren. Den gick att öppna! Rusade ut till bakluckan och fimpade tutandet och blinkadet. Pusst!!

Visst har livet sina överraskningar! Elliott Murphys "You Never Know What You're In For" får symbolisera. Gissa vem som ska fixa nytt batteri till nyckeln snarast möjligt...

Aldrig profet på egen hemmaplan?

Min kompis Bosse Lundkvist spelade tillsammans med Janne Elvi i kväll på Teaterns lilla scen.
Bara ett stenkast från det rum där vår nyligen bortgångne trum-lärare Karl Briese lärde oss allt med sällsynt engagemang och där Bosses och mina vägar korsades för första gången (när jag gick i fyran och Bosse i femman).

Det blev en finstämd kväll med Bosses tänkvärda låtar om stort och smått och där Janne Elvi dekorerade med utsökta gitarrslingor. Allt inför en alldeles för liten skara lyssnare. Det är svårt att bli profet på egen hemmaplan som man säger, men jag är övertygad om att alla som var där var glada att de inte missade denna stund av lugn meningsfull musik... För att inte tala om Nillas läckra saffrans-skorpor, bara de var värda entre-pengen!

Gripande vacker melankoli

Jag blir inte klok på hur musik kan invadera ditt sinne och få dig att glömma både sorger och bedrövelser. Gillian Welch och hennes kompanjon Dave Rawlings nuddar vid känslospröt du bara kan ana. Sorgligt och melankoliskt, långsammare än långsamt, men det griper tag om dig och invaderar hela ditt medvetande med styrka och du får känslan av att du behöver inget annat, inget mer och inget därutöver.



"The Harrow and the Harvest", första skivan på många år, är en sån där guldklimp som växer på dig och en trygg källa du kommer återvända till gång på gång och som aldrig sviker dig...

Occupy Wall Street - nya hoppfulla vindar

Det jäser i staterna... Fler och fler får upp ögonen för hur orättvisorna bara växer. "People are recognizing the basic truth: The system is loaded against them!" säger Graham Nash. Parhästen David Crosby fyller i ""This is not a democracy. It is being run by the corporations and all of the power is in the hands of very few people". Polisen (och de osynliga makt-havarna som ger dem order) slår ner demonstranter och sprutar peppar-spray rakt ut i folkhavet. Jackson Browne skrev en ny sång i förrgår och spelade den på Zuccotti Park igår. "How long, if this theft goes on, will this country still be here? sjunger han och ställer frågan på sin spets: "Which side are you on?":



Här kan du lyssna på "Which Side Are you On?" i bättre kvalitet hos 'Rolling Stone'!

Nu ska han, tillsammans med bl.a. Lucinda Williams, ge ut en stödskiva för protesterna med titeln "Occupy This Album". I TV-showen 'Countdown' med Keith Olbermann ger Jackson en mycket intressant intervju och förklarar att "Politics has become a horse-race".



Ungdomarna i Dawes har aldrig protesterat förr, men nu måste de haka på:



Och vem hade kunnat tro att Loudon Wainwrights gamla hit "Dead Skunk" skulle dyka upp som politiskt slagträ?


Men bättre kanske det inte kan sägas. Systemet kommer antingen ta död på oss allihopa eller själv dö ut av sin egen orimlighet. Och det luktar... Dead Skunk!