Suzanne Vega - Äntligen...!

Suzanne Vega - "Flying with Angels" 2025



Året var 1985. Suzanne Vega släppte sitt debutalbum. Den något osäkra blicken hon hade på skivfodralet tittade rakt in i min själ. Drömlikt, mystiskt och sensuellt. Så intellektuellt och så spännande. Jag blev förälskad på studs. Jag tyckte att "Small Blue Thing" var en av de absolut bästa låtar som gjorts. Än idag så håller jag den mycket högt.

Hon följde upp debuten med "Solitude Standing". Vilken start med "Tom's Diner" och "Luka"! Jag såg henne göra en otroligt fin spelning i Stockholm med bultande hjärta...

Hon gifte sig sedan med tråkmånsen Mitchell Froom, som är urbota trist som producent och arrangör. Han hade redan förstört några skivor med Richard Thompson och nu förvandlade han hennes låtar till tekniska syntalster med en uttråkad stämpel av något dött och trist. Jag var förkrossad. Men, hon kickade ut honom och de skilde sig 1998. Skivan som följde blev en stark uppgörelse med Froom och "Songs in Red and "Gray" kändes hoppfullt levande.

Sedan dess har hon gjort skivor som inte riktigt märkts. (Nu kanske jag är orättvis, men av någon anledning återvänder jag sällan till dem...) Fortfarande är "Luka" och Marlene on the Wall" det som glänser på konserterna. Hon har också spelat in i stort sett hela sin utgivning på nytt. Bra, men ganska föutsägbart...

Men nu kommer något som äntligen låter riktigt spännande. En låt från nya albumet: "Galway":



Det är plötsligt som om de sista 40 åren inte gått och tiden stått helt stilla. Väkommen tillbaka Suzanne..!

Personligt, då...? Hon gifte sig 2006 med poeten Paul Mills, 22 år efter det att han först friade till henne och de är tillsammansa och ser kära ut än idag. Tala om envist tålamod...!

1223 personer

Tänk dig 1223 personer. Det är riktigt många... Till min förvåning upptäckte jag nyss att för en månad sen slogs rekordet av besökare på bloggen. Ett tusen två hundra tjugotre....! Det är så många att det är svårt att tro på det.

Dessutom är några hundra av dem från Canada och Nederländerna. Kanske de bara lyssnar på bra musik? Eller kanske de läser med något översättningsprogram? Visst ja, "app" heter det nu för tiden.



Min kanadensiske vän Ken Dunn brukar läsa bloggen med hjälp av "Google Translate".

Karin Kardia med groove och känsla...

Karin Kardia kämpar enträget vidare och den nya videon vidgar vyerna med suggestivt groove, lite blues minsann, och en sjusärdeles känsla. Trummorna, hennes första instrument en gång i tiden, tar låten envist vidare och det är sensuellt, suggestivt och lite mystiskt.

Som vanligt är det svårt att inte ryckas med av händelserna i videon, hon tycks ha en uppsjö av idéer att plocka fram nya scener ur. Men jag trodde faktiskt att hon med skulle hoppa i slutet, men...



Några dagar senare kom en cover av Bob Dylans "Make You Feel My Love". Jag trodde inte att världen behövde fler versioner efter att ha insett att Luka Bloom's tolkning är oslagbar. Men Karin gör den inlevelsefullt och annorlunda. Efter en lång dag kom hon hem och bara spelade in... Det blev en känslig och nästan dramatisk version:



DET kallar jag att ha känsla...!

Intervju med Iain Matthews

Ibland hittar man artiklar och annat på www, något man inte hade förväntat sig. Här är en sådan intervju med Iain Matthews. Vi får höra om flera intressanta och även roliga händelser. Iain bjuder friskt på sin historia.



I höst kommer förresten ännu en bok om Iain. Kända och okända personer berättar om sina möten med Iain som person och/eller genom Iains musik. Jag bidrar med ett kapitel.

Glöm inte Danny Kirwan...!

Om man börjar diskutera Fleetwood Mac med någon, så blir det ofta att de prioriterar den tidiga bluesupplagan under ledning av Peter Green. Ett ungt bluesgäng från England som utvecklades enormt och Peter Green fick den stjärnstatus som den känsliga bluesgitarrist han var.

Eller så syftar folk på den upplaga av Fleetwood Mac som tog sin början 1975 när återstoden av gruppen, dvs rytmsektionen Mick Fleetwood och John McVie, tillsammans med den senares fru Christine McVie, beslutade sig för att pröva lyckan i USA. Mick Fleetwood besökte en studio och fick höra Buckingham-Nicks skiva som smakprov på studions kapacitet och han blev framför allt imponerad av dessa två och de gick med i gruppen. Alla talar om deras andra skiva, "Rumours", men jag vill lyfta fram den första, bara betitlad "Fleetwood Mac", som är denna sättnings klart bästa och starkt kan rekommenderas.

Men nu skulle det ju handla om perioden mellan 1970-74, då Peter Green lämnat gruppen och Danny Kirwan blev något slags ledare. Ingen talar om denna tid, som i mina öron var den klart mest intressanta sättningen av Fleetwood Mac. Kirwan var den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.

Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av Mick Fleetwood och snart ville Peter Green att han skulle bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde tillsammans var "Albatross"...! Peter Green har hävdat att han aldrig kunnat färdigställa "Albatross" utan Kirwans hjälp. Därefter gjorde de "Oh Well"...

Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan med tiden mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess mest levde som hemlös alkoholist... Kirwan avled i juni 2018.

Nyligen sammanställdes 23 av Danny Kirwans låtar på en samlingsskiva som dock endast gavs ut digitalt. Att den inte fick en fysisk utgivning är inget annat än en ren förolämpning. 23 riktiga pärlor som är bland det finaste som spelades in på slutet av 60-talet eller det tidiga 70-talet. Lyssna på den intensiva blueskänslan i "Like Crying" och "Coming Your Way", på den spröda olyckan i "Although The Sun Is Shining", de vackra gitarrslingorna i "Sunny Side of Heaven" och "My Dream", harmonin i den tänkvärda "Dust", eller det suggestiva gunget i "Sands of Time" och "Sometimes".

Upptäck dynamiken i "Woman of 1000 Years", en av mina absoluta favoritlåtar, med svävande gitarrtoner och Mick Fleetwoods ödesmättade spel på congas.



För mig är Danny Kirwan riktigt stor och skamligt bortglömd. All heder åt de som tagit initiativ till denna fina samling med Danny Kirwans låtar i Fleetwood Mac. Bättre skiva kunde inte göras i gruppens namn...

Vill du läsa mer om Kirwan, om hans engagemang, hans talang, men även om hur han blev däckad av "för mycket för snabbt", så är Wikipedias artikel mycket läsvärd.

Drygt två år efter det att Danny KIrwan fick sin första gitarr spelade han som blyg 18-åring på sammma festivaler som BB King, Muddy Waters och Jerry Garcia. Peter Green kallade honom för "emotionally fragile" och berättade att det i början av tiden i Fleetwood Mac så var Danny "so into it that he cried as he played". Det är nog inte alls så underligt att Danny Kirwan inte hanterade alltihop.

Jag har lyssnat på Danny Kirwan i mer än 50 år och slås fortfarande av hans gitarrspel, hans känsliga röst och sensuella kompositioner.