Sandy Denny - Ännu en gång...!

Jag har ännu en gång tittat på filmen "Sandy Denny- A review", vilket närmast är att betrakta som en genomgång av de skivor hon gav ut under sin livstid. men man kommer givetvis in på det speciella, det magiska och den obeskrivliga känsla som alltid omgav atmosfären då Sandy sjöng.

Jag tror ibland att jag kan förklara varför jag sätter henne skyhögt över alla andra sångerskor. Inte för att klanka ner på alla de fantastiska sångerskor det finns, utan mer för att Sandy var så mycket mer. Det var som om varje ton var en melodi, varenda fras skulle kännas i ryggmärgen och det blev så genomträngande starkt att det fsktiskt ibland är smärtsamt att höra henne...



Lyssna här på inspelningen på BBC av "Solo" med Hughie Burns på sprängande gitarrsolo. När Sandy sjöng så otroligt gripande smittade det ofta av sig.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna beskriva det speciella med Sandy. Kanske Linda Thompsons beskrivning är den som kommer närmast: "When Sandy sang you had to hold on to the furniture".

Det är kraft och sprödhet blandat, det är känsla i kubik, det är ömhet och frustration, ännu mer känsla. sensibilitet. Det är lyhördhet för vad sången vill förmedla, det är glädjen att leva och en förbannelse att det ändå ibland gör så djävla ont att finnas till.

Eller med Sandys egna ord:
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny

43 år med Christer

Christer Jonasson Tolv - "Atlantis" 2024



I snart 43 år har jag lyssnat på Chister Jonasson. Numera Christer Jonasson Tolv. Har lyssnat och fascinerats av hur han med små medel kan skapa melodier som griper tag i dig. Texter om vanliga människor som lever här och nu. Små fraser som beskriver människors kamp om både det vardagliga och det viktiga i tillvaron. Om vad som håller oss ígång. Om det stora och det lilla. Hur det lilla blir det stora. Han berör mig. Hans låtar träffar mig där det känns.

Hans förra EP från 2019 skrev jag så här om: Den har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.

Allt detta skulle kunna sägas även om den nya EP:n, som spelades in i slutet av förra året, som vanligt i skymundan från de stora musik-skriverierna.

Här kan du se det hela i rörliga bilder:



Det finns äldre inspelningar av alla de fyta sångerna, men här görs de solo i en tagning och
de blir så påträngande och nakna att intensiteten kan kännas i varje ton... Du kan känna hur ensamheten i "Othem" omfamnar dig och hur frustrationen i "Tomma Händer" greppar dig
lika starkt.

Två videos från Basse Wickman-konserten

Ärligt talat så är bildkvaliteten gräslig, men det är så stort intresse att jag lägger ut dem ändå...



"Här och Nu" med Basse Wickman och Entourage är från Medley i Malmö i torsdags. Lena Rif är vid mikrofonen och hon gör verkligen en undarbar insats. Örjan Hill spelar melodin tjusigt på sin keyboard och hela bandet är riktigt "tight".

Jag har alltid älskat den här låten och de gör den verkligen rättvisa. Ljudet är bra, men ljuset är för skarpt, men jag klippte i all hast ihop en video ändå och stoppade in lite bilder. Nu har redan hela 614 personer sett klippet på Facebook, så då måste det väl vara rätt beslut.



"Vilse i en vilsen värld":
Här är bilden som den blev, inte mycket att se på... Men det är en fin version av låten, så jag släppte ut den med på www.

En riktig höjdarkonsert

Basse Wickman med Entourage - Medley, Malmö, 6 mars 2025

Det är nästan 28 år sedan jag tog mig ner till Malmö för att gå på konsert. Då var det Jackson Browne och David Lindley, en av de absolut bästa konserter jag varit på. I torsdags var det dags igen. Denna gång för att höra Basse Wickman och gruppen Entourage framföra några av Basses bästa låtar. Det blev en riktig höjdarkväll och en konsert som jag kommer att minnas länge och väl.

Till skillnad från konserten i Örebro i slutet på november så var nu hela gruppen Entourage med och spelade. Sångerskan Lena Rif, som var sjuk i Örebro, bidrog hela tiden med sin stämsång och hon fick även framföra tre låtar på egen hand. Det gjorde hon helt förträffligt, och hennes sång gjorde så att Magnus Lindbergs "När Sekunderna Försvinner" blev en av kvällens finaste stunder.

En annan skillnad var att den här konserten mixades av Medleys mixare och det blev en perfekt mix med en väl avvägd ljudbild. Därför kunde gitarristen Jake Svensson koncentrera sig på sitt expressiva gitarrspel med flera fina solon.

Kvällens allra starkaste ögonblick var nog "Flammande Vind", en av de bästa låtar som gjorts i detta land. I den här rockiga versionen blir den helt oemotståndlig. Här får Håkan Tollessons bas och Mattias Engström bakom trummorna verkligen igång ett verkligt tryck. Örjan Hill på klaviaturer fyller smakfullt ut ljudbilden.

Basse själv verkade trivas och sjöng lika bra som vanligt. Om man nu kan säga "som vanligt" efter tre konserter på 10 år... Hoppas verkligen att detta bara var början på Basses samarbete med Entourage, de passar verkligen varandra extremt bra.

Just an old friend...

Så mycket ny bra musik jag vill skriva om.... Så många andra projekt... Men när jag då hittar Warren Haynes riva av en så här härlig blues, med kraftfull feeling och tjurigt driv, då är det bara att låta livet ta mig dit det vill...



Med ett sådant klös i rösten och så flinka fingrar kan inget bli fel...