RIP Shane MacGowan

Han levde hårt och tog ut svängarna som en galning. Men han skapade musik som var nervöst närgången och alltid full av känslor.

Han brottades alltid med missbruk och bilder på honom har avslöjat en djupt nergången man. De sista åtta åren satt han i rullstol och fick inte mycket gjort, men det han en gång skapade kommer nog värderas mycket högt och länge. Han bildade "Pogue Mahone" (Irländska för 'kyss mig i röven') som senare blev The Pogues, efter att skivbolaget vägrade godkänna det första namnet.



The Pogues gjorde folkmusiken och folk-rock till det som mest var 'inne' ett tag, något som ingen annan lyckats med. Bland medlemmarna fanns ett tag även Terry Woods som många år tidigare var med och startade Steeleye Span.

Men det var alltid kaos runt The Pogues och annu mer kaos runt Shane MacGowan. Redan 1990 skrev Luka Bloom denna starka sång till honom:



Why should you be the one to go out on the edge?
Do you really want to be another dead hero?
I love your music and I love your songs
I love the wild things in your head
I want you here with us
Helping us to stick this mad place
-- -- --
I think of the young ones who make their way home
Through the night after one of your shows
Their lives a little richer
For having been touched by you
They dance and they sweat and they call out your name
The excitement just belts out and flows
You've been singing your guts out
Is that not enough to do?
- Luka Bloom



Det går givetvis inte att skriva om Shane MacGowan utan att nämna "Fairytale of New York", troligen det mest omtyckta jullåten i modern tid. Ett tydligt exempel på denne mans genialitet. Något som han själv hade svårt att kontrollera...

"Fairytale of New York" framfördes som en duett av Shane MacGowan och Kirsty MacColl, dotter till folkmusiklegenden Ewan MacColl. Hon dog bara 41 år gammal då hon blev påkörd av en motorbåt på dyksemester i Mexico samtidigt som hon räddade livet på sin son genom att knuffa undan honom...

Nog finns det livsöden... Men få som kan mäta sig med Shane MacGowan...!

Vi behöver Winnerbäck

Lars Winnerbäck – Stiga Sports Arena, Eskilstuna 2023-11-24

Winnerbäck var tillbaka i Eskilstuna och vi vallfärdade till Stiga Sports Arena. Det är väl inte världens bästa arena för musik, men det lät faktiskt riktigt bra där vi satt på sidan och det var förvånansvärt hur bra man kunde höra texterna. För trots starka melodier är texterna viktiga när det gäller Lars Winnerbäck. Jag blir rörd av hur Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra vardagliga känslor, och hur han faktiskt får dem att framstå som vackra.

Bandet är utan minsta tvekan ett suveränt bra kompband som verkligen kan skapa både tryck och känsla: Staffan Johansson och Carl Ekerstam på gitarrer, Jerker Odelholm på bas, Sandra Widman på gitarr, lite keyboards och sång, nya Mikaela Hansson på keyboards och körsång, samt den stora publikfavoriten Jonna Löfgren bakom trummorna. Hon måste vara landets mest intensiva trummis, varje slag sitter som om det gällde livet och hon fick välförtjänt kvällens största ovationer.

Urvalet av låtar domineras förstås av den nya skivan ”Neutronstjärnan”, men det är mycket mer vi får höra under den drygt 2 timmar långa konserten. Han kunde gärna spelat fler låtar från ”Eldtuppen” och jag saknade favoriter som ”Ingen Soldat”, ”Hjärter Dams sista sång”, ”Mareld” och "Innan Mörkret faller". Däremot fick vi oväntat ”Varning för ras”, vilket bara var den andra gången som han spelat den på 14 år.

”Om du lämnade mig nu” hade fått ett nytt tyngre arrangemang som jag tyckte lät mycket bra. ”Hugger i sten” och ”Söndermarken” var briljanta och ”Elden” hade det absolut största draget.

”Elegi” blev nog kvällens höjdpunkt för mig. Trots att jag hört den otaliga gånger väcker den alltid starka känslor hos mig och i kväll var den fruktansvärt suverän...!

Men varför lyfta fram några få av alla hans starka sånger? De säger ju alla så mycket...

I höstas skrev han en debattartikel i Östgöta Corren om betydelsen av föreningsliv, fritidsgårdar och replokaler med en skarp pik till moderater och andra som gör allt för att utplåna kulturens genomslagskraft. Innan ”Själ och hjärta” fick vi höra lite om just detta. Annars säger han inte så mycket under kvällen, men hans ögon lever och värmen är uppenbar.

Det slår mig hur LW tydligen funkar hos alla: Det är i stort sätt alla åldrar representerade och ungefär lika många kvinnor som män. Finns det någon annan svensk artist som är så genuint uppskattad? För genuin det är han, han känns verkligen äkta och så ödmjuk.

I dessa tuffa tider så känns det som om vi behöver honom. På något sätt så sprids hopp och förtröstan och det är många som dansar sig lyckliga under kvällen. Det är mycket gemenskap och kärlek i luften. Och det känns riktigt bra när vi efteråt vandrar mot bilen.

Ken Dunn’s andra samling

Ken Dunn – ”Anthology, Volume 2” - 2023
Det finns en tydlighet och en övertygelse i kanadensiske Ken Dunn’s musik. De flesta låtskrivare skulle vara stolta att ha en sådan här sångskatt att ösa ur. Inte undra på att hans samling fick delas in i två volymer.

Här finns en mängd låtar av ypperlig kvalitet. Ken Dunn’s röst gör det omöjligt att inte lyssna. Kanske är den inte direkt vacker, men angelägen och ödmjuk på samma gång. Han är även en uttrycksfull gitarrist.

Musikaliskt finns inspiration från folkmusik och både rock och visa, men alltid kryddat med ett stänk av blues. Kanske är det därför han känns så äkta.

Hans partner Anna Green bidrar med piano och fina stämmor.



Jag skule kunna lyfta fram de flesta av sångerna här, men nöjer mig med att nämna ”The Rain and The Snow”, en djuplodande sång om hur fort tiden går, samt ”Cross of Lorraine”, en envis förundran över kärlekens styrka och intensitet. Men jag saknar ”Absence of Light” från 2000, i mina öron hans allra starkaste sång.

Efter 10 album med eget material så har Ken Dunn nu gett ut två samlingar. Det borde betyda att nästa skiva kan bli kanonbra.

Han har ett stort hjärta för både fred och rättvisa och skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Hans sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !

42 år med samma grupp

FJK - Saltskog Gård, Södertälje 2023-11-12

FJK bildades 1981 och har under sina 42 år haft exakt samma sättning med Anders Forsslund, Christer Jonasson Tolv och Mats Klingström. Det måste vara ett rekord...! Jag betvivlar att någon annan svensk grupp har varit tillsammans utan medlemsbyten under ens bråkdelen av den tiden.

Men det är lätt att förstå varför gruppen fortfarande håller ihop. De tre musikanterna har så roligt tillsammans, de skämtar och kommenterar spontant både rått och hjärtligt. De är så oerhört samspelta och väver samman sitt spel så det känns fullständigt självklart. Samtidigt balanserar de från djupt filosoferande till vardagligt komiska texter. Jag tror att de flesta som var där skulle kunna skriva under på att FJK är unikt bra på att nå publiken. De berör på många sätt, men ändå är slutprodukten både underhållande och lätt att ta till sig.

De tar ut svängarna och det gör ingenting om det någon enstaka gång skulle bli lite fel. De är så avslappnade och trygga i sitt spel att de bara "rullar igång" nästa låt.

De kommande dagarna ska FJK gå in i studion och spela in "Vägen Hem" och "Se Dig Inte Om", två ganska nya låtar med typiska "FJK-drag":





Saltskog Gård var för mig ett ny bekantskap, ett ställe med trevlig atmosfär, kulturell bredd och en egen historik. Det ligger vackert med bokskog omkring och när den yttre renoveringen så småningom blir klar så kommer man åter få se den vackra byggnaden.

Jag såg FJK för första gången 1982. Sen dess har det blivit så många gånger att jag helt tappat räkningen. Hoppas det blir många fler tillfällen och gärna på Saltskog Gård...!

Wendy Webb - En uppenbarelse....

Wendy Webb gjorde för sex år sen en ypperlig skiva med den helt fantastiska låten "In The Night". Det måste vara en av de allra finaste kärleksförklarande sånger som gjorts.



En låt jag ofta återvänder till... Wendys röst känns så innerlig och äkta.

En dag i förra veckan fick jag för mig att kolla upp om Wendy möjligtvis gjort något nytt. Nej, det verkade inte så...

Några timmar senare gick jag nerför backen för att hämta posten. Förstå min förvåning då jag finner en ny CD med Wendy Webb i ett kuvert. Nästan en spöklik uppenbarelse...!



Nya skivan "Silver Lining" är hennes sjätte album sedan debuten 2003. Under inspelningen förstördes hennes hem på Sanibel Island av en förskräcklig orkan. Däremot räddades studion där inspelningen gjordes. Wendy sjunger och spelar piano. Nästan alla andra instrument spelas av John McLane och Danny Morgan. Produktionen är kristallklar och låter förträffligt..

"Silver Lining" släpps den 15 november och är tveklöst en fin fortsättning på förra plattan, även om det inte finns någon ny "In The Night". Wendys röst firar stora triumfer.

Visst finns det likheter med Joni Mitchell och Carole King, men det är sekundärt. Kvalitet är kvalitet.

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !