Jeff Young har under 30 års tid förgyllt Jackson Brownes musik på både skiva och på konserter. Hans lyhörda spel på olika keyboards och hans härliga stämsång har blivit en säker grundsten i Jacksons musik. Efter en tids kamp med cancer gav hans kropp upp igår, endast 61 år gammal. Han lämmnar ett stort tomrum efter sig.
Hör hur han här ovan lägger på en liten slutkläm på "Rosie" vid inspelningen av "Storytellers" 1996. Vilken känsla...!
Jag träffade denna ödmjuke och trevliga man innan konserten på Waterfront 2015. Jag minns inte vad vi pratade om, men väl att han kändes så närvarande och äkta.
Jeff Young har spelat med många fler: Bonnie Raitt, Donald Fagen, Bruce Springsteen, Sting, Robert Palmer, Randy Crawford, Bo Didley och Vonda Shepard, där han var med i bandet som spelade på Ally McBeal-serien på TV.
Han hade även en egen karriär och släppte några egna skivor, den senaste "Where The Ocean Meets The Sky" kom förra året:
Nu förstår jag varför Jason Crosby (inte släkt med David) slussats in i Jacksons band. Det blir dock nästan omöjligt att ersätta Jeff.
Musikcafé, ABF, Eskilstuna, 2023-02-21 - ”Bosse talar med Alar”
Jag är aningen dubbel inför alla dessa TV-program med intervjuer, dessa talk-shows som verkar ha som huvudsakligt mål att antingen samtalsledaren eller den som blir intervjuad ska få visa att den är så rolig eller så häftig, och det nästan blir någon slags tävling om vem som kan säga ”det mest fyndiga”.
Därför är det oerhört befriande när man låter alla tala till punkt och utveckla sina tankar utan att bli avbrutna, ifrågasatta eller översköljda av ytterligare frågor.
ABF har tillsammans med Bosse Lundkvist nu börjat en liten intervju-serie med café i det gamla fina bankhuset. Bosse börjar och slutar det timslånga programmet med att spela ett par av sina sånger, noggrant utvalda just för detta tillfälle. Till sin hjälp har han som vanligt den lyhörde gitarristen Janne Elvi, som dekorerar sångerna med fyndiga gitarrslingor och rogivande effekter som uppmuntrar oss att lyssna ordentligt. Snyggt, utan att stjäla all uppmärksamhet.
Sedan följde Bosses intervju med Alar Kuutmann, lokal v-politiker med ett stort kulturintresse och med erfarenhet från bland annat flyktingmottagande och som själv hållit i intervjuer.
Det blir en fin och innehållsrik intervju där det finns utrymme att låta det som sägs sjunka in och egna tankar kan få rum. Det uppstår snart en varm känsla i lokalen och jag inser så mycket mer en sån här intervju tillför.
När Alar berättar om en arbetsplatsolycka han såg för länge sen, där man först kollade hur det gick med innehållet i lådorna som rasade, innan man brydde sig om den människa som var mitt i raset, då är det känsligt tyst i rummet. Ett sådant samtal ger oss så mycket mer än att bara bli underhållna. Det öppnar dörrar och vidgar vyerna…
Två ytterligare intervju-caféer följer de närmaste månaderna.
Under pandemin var det ju helt omöjligt för artister och arrangörer att få anordna konserter och nästan alla inkomster föll bort. Många försökte hitta andra vägar att framföra musik och kanske få in lite pengar ändå. En del artister, som The Kennedys, Dan Navarro och Dougie MacLean, överöste oss med streamade konserter och jag hittar ännu så mycket värt att lyssna på där ute på nätet. Här är en smått fantastisk timme med Luka Bloom:
Jag upptäckte denna expressiva irländare när han 1990 gav ut sin debutskiva "Riverside", en otroligt stark skiva. Det visadse sig senare att han under sitt riktiga namn Barry Moore (Han är lillebror till självaste Christy Moore) redan hade gett ut tre skivor mellan 1978 och 1982, samt även en under pseudonymen Luka Bloom, men den drogs snabbt tillbaka av någon anledning.
Idag har han en katalog på mer än 25 utgivna album som Luka Bloom, därav ett fåtal liveskivor och samlingar. Alla håller alla en mycket hög standard och de utgör verkligen en unik låtskatt. Förra årets utgåva var ett trippel-album med nyinspelningar av 50 sånger i solo-versioner.
Luka är en suverän gitarrist, sångare och låtskrivare som på något underligt sätt nästan alltid lyckas vrida sina sånger till att visa en positiv infallsvinkel. Bara det är en bragd...!
Idag fyller Eric Andersen, ännu en av mina husprofeter, 80 år. Det var Eric som redan 1966 skrev "Thirsty Boots" och han har varit en följeslagare under alla år som gått sen dess.
Hans känslor, varsamt porträtterade i hans utlämnande sånger, har ofta stämt så väl med de känslor jag själv har fightats med...
De flesta skriver bara ett fåtal låtar av sådan kaliber som Eric Andersen har skapat mängder av: "Moonchild River Song", "I Shall Go Unbounded", "Blue River", "Violets of Dawn", "Salt On Your Skin", "Time Run Like A Freight Train", "Picture In My Heart", "What Will You Do With My Heart", "It Starts With A Lie", "Rain Falls Down In Amsterdam", "Belgian Bar", "Is It Really Love At All", "Six Senses Of Darkness", "Wind And Sand", "You Can't Relive The Past", "Come Runnin' Like A Friend", "No Man's Land", "Lie With Me", "Jonah" och "Close The Door Lightly When You Go"... Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst...
Det räcker att Eric Andersen tar ton med sin djupa röst för att den melankoliska stämningen ska infinna sig, men det finns också en kraft i Erics musik som alltid känns lika äkta. Som t.ex. här i "Irish lace", en låt som Basse Wickman först spelade in, men som senare hamnade på "Ghosts Upon The Road", en av Erics allra vassaste skivor.
It's a wonder to me now
Why anybody ever tries
Like a silence that keeps screamin all the time
It's a wonder that we haven't lost our minds
- Eric Andersen
Men Eric är en romantisk person och tror trots allt på kärleken:
Love came to me like a stranger
Creating the warmth of a brand new friend
Time has no limitations
Love will meet again
- Eric Andersen
Grattis på 80-årsdagen Eric, och tack för all musik du förgyllt mina dagar och nätter med...!
Förra årets bästa låt med Karin Kardia finns nu i en längre, utvidgad studio-inspelning. En video med hela sångtexten och några bilder från den kommande videon finns nu att avnjuta på Karins YouTube-sida.
Jag har lyssnat så mycket på radioinspelningen av låten att det tog lite tid att vänja sig vid den nya versionen, men nu, efter att ha lyssnat några fler gånger, är den snudd på ännu bättre och det säger inte lite... Så himla bra...!
Om en dryg månad spelar Karin med band på Biografbaren i Eskilstuna och då kommer även den nyinspelade videon att premiärvisas i sin helhet.
Vi har alla dubbla sidor och förhoppningsvis har man med åren lyckats minimera den där lilla djävulen som vi alla har en bit av. Mina vänner Jim & Sam lyckas på sin nya singel pricka in exakt vad det handlar om: Att låta den goda sidan dominera...!
Sam sjunger dessutom här så otroligt bra. Det ödsliga arrangenmanget med den lågmälda elgitarren och det drivande pianot förstärker dramatiken och jag kommer att tänka på John Lennon och det sound han hade på "Imagine" och en del andra solo-låtar. Inte illa...!
Min praktik-kompis fick i uppgift att ta upp vår nationalsång på en morgonsamling. Så hon berättade lite och spelade upp en version. En kille reagerade direkt:
- Det är ju den där hockey-låten...!
Det hade ju nyss varit OS-sändningar på TV , där man spelade alla nationalhymner innan matchstarten, så varför inte...?
Hade tänkt ta med Onna Taas Band's version på ståltrummor, men den verkar inte finnas på nätet, så då får väl Åsa Jinders folkliga tolkning duga...
Ännu en rolig sann händelse: Det var inget större intresse för religions-ämnet i den här finska klassen på högstadiet. Men det gick hyfsat när magistern berättade. Förra timmen talade han om hur människan enligt kristendomen skapades. Nu kollade han upp lite vad de mindes:
- Kommer nån ihåg vad Gud tog och gjorde kvinnan av?
Killen som sällan lystnade viftade häftigt med handen:
- Han tog ett äpple...!
Läraren påpekade att det visst fanns ett äpple i berättelsen, men det var något annat han tog för att skapa kvinnan.
- Då måste det vara ormen...!
Hmmm... Det är inte lätt att förstå och sätta sig in i hur det skulle gått till. I en annan klass så påpekade en tjej att om Adam och Eva var de första människorna och skapade av Gud:
- Varför har de då båda navel på de målade bilderna...?
En intressant iakttagelse...
Mason Proffit med bröderna John och Terry Talbot hörde till de första country-rock grupperna. Båda gjorde senare karriär inom den religiösa musiken, men en del av deras tidiga låtar håller än idag, som t.ex. "Hope" från 1971.
Jag har under alla de åren jag var lärare upplevt mängder av dråpligheter. Tänkte att jag skulle återge några av de allra bästa.
Den här första hände när jag var på praktik på en liten skola ute på landet utanför Linköping. En kille räckte upp handen och frågade fröken:
- Varför får vi svära på musiklektionen, men inte på någon annan lektion?
- Nej, nu förstår jag inte, svarade fröken.
- Jo, men vi svär ju alltid när vi sjunger den där låten...
- Vilken då?
- Vi sjunger ju alltid den där om en "Jävla Samarin"...!
Det är ju inte alltid så lätt att uppfatta texten, speciellt inte när den är på engelska...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
