Mörkret

Jag har ett speciellt förhållande till mörkret. Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar mörkret...! Åtminstone i lagom stora doser.

I mörkret kan jag finna det lugn och den fridfullhet som jag annars kan ha svårt att fånga in.
I mörkret ser jag ofta lösningar som jag inte finner i det stressiga dagsljuset. Att promenera i mörkret kan vara som att knyta ihop tillvaron och plötsligt se positiva sammanhang... Som en rejäl dos av mindfulness. Som en oas av helande insikter och ett välförtjänt lugn.

Visst skulle jag föredra att det var ljust lite längre på dagarna. Visst är det trist att vi kryper in i våra hus när mörkret kommer. Men jag tycker det är värre att allt är så grått när det är "ljust". Det påverkar mitt sinne mycket mer än mörkret. För mörkret ger mig lugn och harmoni...!

Jerry Jeff Walker RIP

Om man skriver en låt som "Mr. Bojangles", då blir man lätt uppskriven som "Den Nye Dylan". Detta hände tidigt Jerry Jeff Walker och det lyckades han ju inte leva upp till, liksom de flesta andra som kallats så...

Jerry Jeff Walker gick bort för några dagar sedan och jag kan inte säga att jag är så väl insatt i hans karriär, men "Mr Bojangles" har alltid varit en favorit, speciellt i Nitty Gritty Dirt Bands liv-fulla version. Här är den kanske allra bästa inspelningen de gjorde:


I met him in a cell in New Orleans I was
Down and out
He looked to me to be the eyes of age
As he spoke right out
He talked of life
He talked of life
- Jerry Jeff Walker

Här berättar Jeff Hanna inspirerat lite om hur och när de började spela låten, samt om hur den arrangerades och växte fram:



"Mr Bojangles" har däreftrer spelats in av många olika artister, från Sammy Davis Jr, via Elton John och John Denver, till Nina Simone och... jodå... Bob Dylan.

Ace of Cups

Tjejgruppen Ace of Cups bildades redan 1967 i San Francisco, men först 2018 släpptes deras debutalbum. Nu har de gett ut uppföljaren "Sing Your Dreams" och fått hjälp av stora namn som Jackson Browne, Bob Weir och David Freiberg.

Visst finns det ett stänk av flower-power, men än sen...? Det här är imponerande bra!

Denise Kaufman i gruppen säger i en intervju i tidningen Rolling Stone: “We felt that with the coronavirus, we just wanted to put something out that expressed how we felt. We wanted to dig down into the place that we ultimately all know we’re connected. We’re all here together, and we’re made for love.”

So close your eyes and listen
Your road unfolds and glistens
Being here is a reason
If reason need there be
Cause no one lives forever
And fortunes rise up never
And even the slowest river
Winds ever to the sea
- Mary Gannon Alfiler/Denise Kaufman

Att vicka på foten...

- Men pappa, du vickar ju på foten till musiken, det har jag aldrig sett förr...!
Den unge sonen utbrast detta när jag var hembjuden till dem för 38 år sen och man hedrade min närvaro genom att sätta på "The Road And The Sky" med Jackson Browne.

Det är nog en medfödd instinktiv förmåga att vi rör på foten när vi känner rytmer. Så många rytmer finns naturligt i våra kroppars rörelsemönster, från våra hjärtslag till hur vi går "i takt".

Här är det helt omöjligt att sitta still:



Marcus Eaton är en ny bekantskap för mig, men det visar sig att David Crosby har sagt att han är "one of the best young singer-songwriters in America... maybe even the world"". Här spelar Marcus Eaton så det ryker med bassisten Mai Leisz (Greg Leisz estniska hustru sedan 2018) och slagverkaren Pedro Segundo. Se hur varenda rörelse, hur varje slag känns i hela hans kropp....! Vilken inlevelse...!

Kan du sitta still till "Step Aside" så är läget allvarligt...

Galenskap eller...?

Visst är hösten vacker...

Den låga solen sken in bland träden i går morse och jag blev tvungen att stanna bilen för att ta några foton. Ett av resultaten ser ni här ovanför.

Nu är det definitivt höst och löven lämnar träden för att bli jord på nytt, fåglarna drar söderut och vi håller oss inne. Ännu mer denna höst när vi bör undvika all form av mänsklig kontakt... Vi har redan ett större behov av beröring än vad vi faktiskt får. Vad kommer att hända när vi inser det?

Grace Potter har på sin nya singel hjälp av bl.a. Jackson Browne, Lucius och Jonathan Wilson. En suverän skildring av den bristvara som vi tvingats in i. Visst förstår jag varför, jodå, men vilka konsekvenser kommer det att få på längre sikt?


Streets are all empty
Shelves are all bare
The world is holding its breath
like we're running out of air
It's the first in our lifetime
Might not be the last
But I remember when my grandmama told me
Once she said 'This too shall pass"
I don't know where we're going
But if the going gets rough
We've got Eachother
And for now, that's enough
- Grace Potter

100 år sedan USA:s kvinnor fick rösträtt

Idag är det 100 år sedan USA:s kvinnor fick rösträtt och detta firas i kväll (här i Europa "i natt") med en streamad konsert kallad "Concert Across America to End Gun Violence". Medverkar gör bland annat Jackson Browne, Bonnie Raitt, John Fogerty och Melissa Ethridge.

Det är obegripligt att det världen över fanns ett så stort motstånd mot att ge kvinnor politiskt inflytande. Här hemma röstade högern mot både allmän och kvinnlig rösträtt. De flesta vettiga reformer har motarbetats av moderaterna och deras föregångare. Låt oss inte glömma det...!!



Visst finns det skillnader på mäns och kvinnors sätt att vara. Men i det stora hela är vi nog ganska lika. Keb Mo har nog rätt.

Stark debutskiva med Katie Blount

Katie Blount - "Dark Water" 2020


När Katie Blount 18 sekunder in på sin debutskiva börjar sjunga, då måste jag snart släppa vad jag har i händerna och sätta mig ner och lyssna. Hennes stämma kan först verka lite entonig, men där finns en angelägen envishet som griper tag om alla dina sinnen och intensivt gör klart att den här tjejen har något att berätta...

Hennes texter har mycket svärta, men vad gör det när varje ord ska fram som om just det betydde allt här i världen? Hon berättar i en intervju att henes texter är viktiga för henne och det råder det inget tvivel om. Men här finns så mycket mer.

Den sparsmakade musiken består till största delen av hennes komp på akusitisk gitarr. Hon varierar kompsättet och det finns mycket rytmer i hennes sätt att spela gitarr. Det blir ibland ödsligt påträngande, som om hon stod där och stirrade rakt in ditt liv.

Katie Blount bor i London och när det gäller sin musik gör hon i stort allt själv: Skriver texter, komponerar musik, spelar gitarr, samt även lite munspel och trum-maskin, producerar och hon har även klippt ihop sina officiella videos med gratisbilder från nätet. Hon har till och med byggt sin egen studio, där skivan är inspelad...

Det är få förunnat att släppa en så här stark debutskiva, med en sån självklar självkänsla att du inte kommer undan. Du bara måste lyssna mer...! Det är ingen lättsam musik hon gör, snarare så kräver den en hel del av lyssnaren. Det är sådana egenskaper som brukar ge riklig belöning för de som fortsätter lyssna...



Andrew Darlington i musiktidningen RnR skriver så här:
"Never confuse self-pity with artistic inspiration. Katie doesn’t. Pain is a shared currency that unites us. When scars need words, there are songs and poems to articulate them. "Dark Water" is a mirror of phrases; songs that capture images the way a painting captures the view... And it has all those classic magical singer-songwriter alchemies, with dreams as dark as molasses."

Länk: Katie Blount's hemsida - med bl.a. alla texter och mycket information om allt möjligt.

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section.

En sjuk president

The dollar went down
and the President's sick
Who's in charge, now?
I don't know, take your pick.
A new disease every day and the old ones are coming back
Things are looking kind of gray, like they're going to black
---
It's been a hard day on the planet
How much is it all worth?
It's getting harder to understand it
Things are tough all over on earth.
- Loudon Wainwright III

När jag i morse fick höra nyheten om att Trump blivit smittad av Corona-viruset, då kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Inte för att jag önskar någon riktig olycka, men Trump... Han kan gärna få ta sin del av skiten...!

Loudon Wainwrigths "Hard Day on the Planet" känns plötsligt hyper-aktuell igen. Observera att texten ovan är den korrekta, en felaktig har spridit sig på nätet och det visar hur lätt något fel blir det som alla tror är "rätt". Ovanstående inspelning är en ny version för mig och det hörs tydigt att det ska vara "sick" på rad två och inte något annat...! Så det så! En otroligt bra låt är det hur som helst...!

Jag inser givetvis att önska livet ur Trump inte är någon bra lösning på problemet med korkade missnöjespartier. Det finns fler dumskallar redo att ta över. Men, i sin tur, ska man hitta någon lika korkad och empatilös person, då får man nog leta väldigt noga...

Om jag minns rätt sa väl Trump tidigt i våras något om att hans pengar var viktigare än alla männsikors hälsa... Nu lär han väl få inse att inte ens hans stålar kan köpa honom bättre hälsa. Men det lär han väl aldrig erkänna...