Nytt med Jayhawks

I mitten på juli släpps Jayhawks nya skiva "Back Roads And Abandoned Motels". Jag måste erkänna att jag blev lite överraskad, av någon anledning så betraktade jag deras senaste album "Paging Mr Proust" från 2016 som någon slags avslutning. Gary Louris börjar komma till åren och den skivan finansierades med pengar som insamlades för projektet.

Men så kom ju Ray Davies och lånade Jayhawks som kompband på sin senaste utgåva och nu så kommer en skiva med låtar som Louris knåpat ihop tillsammans med andra personer som t.ex. Jakob Dylan. Deras "Gonna Be A Darkness" fanns ju på ett soundtrack och är en helt underbar låt om döden. På nya Jayhawks-skivan sjungs den av Tim O'Reagan. Även Karen Grotberg får för första gången på skiva en sång att sjunga.

Här berättar Gary Louris om den nya skivan:



Och här har vi "Everybody Knows", en låt med det typiska Jayhawks-flytet:



Det låter tveklöst mycket bra...!

Några Länkar:
Jayhawks hemsida - Alltid mycket att läsa där.
Jayhawks album coming - Allt om den nya skivan.

Visst är det härligt att bli läst...!

Så var då antalet besökare uppe i mer än 100 000...

Någon som tog en print-screen-bild på mätaren när den precis passerade 100 000?
Fina priser i form av CD-skivor som "Hemifrån" skänkt finns att hämta...!

Maila bilden till art(at)thirsty-boots.com !!

Mer svenskt som växer

Love on Drugs - "Solder" - Paraply Records 2018

Det här är Thomas Ponténs andra skiva som 'Love on Drugs'. Tidigare var han med i en svensk country-rock grupp kallad 'Little Green' som gjorde ett par fräscha skivor.
Nya skivan "Solder" har en del country-stänk, men känns mer som en blandning av pop och americana, ibland även lite hederlig rock'n roll. Enkelt, jordnära, men också små melodislingor som attraherar mina öron.
Först tyckte jag att det var lite väl trallvänligt, men det finns något som gör att man vill lyssna fler gånger. Som den inledande "Busy", en riktigt bra låt med härligt flyt.

Och så den underbara tolkningen av Joni Mitchells "Night Ride Home". Det är sällan en Joni Mitchell-cover känns så ärlig och känslig. En annan favorit är den lite tuffare "Gone Away".
Inget omvälvande, men det räcker långt med låtar som gör en pigg och lättar upp vardagliga göromål. Och som man gärna vill återvända till...!

Calle Karlsson - "Monterey Serenade" - EP Paraply Records 2018

Att heta Calle Karlsson kanske inte är det mest unika om man vill få uppmärksamhet, eller får det möjligen motsatt verkan...?
Calle har hur som helst gjort en sympatisk EP med fem låtar med varierande sound. Det är lite country-rock även här, men det finns fler tydliga influenser. Den luftiga produktionen lyfter sångerna och Calles lite småhesa röst känns direkt hemtrevlig och angelägen i sin enkelhet.
Calle Karlsson har bl.a. under många år jobbat som trubadur på olika hak. Men han har ändå hunnit med 7 CD-utgåvor...

Två låtar fastnar direkt: "Shoreline" med sitt suggestiva djup och tänkvärda text om kärlek och fred. Men det är "Seize The Day", där Annika Fehling och Patrick Rydman gästar med sång respektive gitarrer, som är det stora fyndet. Har verkligen ingen skrivet den här låten tidigare? Den lite mer elektriska ljudbilden passar perfekt. En låt att börja dagen med...

Länkar:
Calle Karlssons hemsida
Love on Drugs på Soundcloud.

Patrick Rydmans nya projekt

Sawdust & Rust - "Leaving A Memory" 2018

Sawdust & Rust uppstod efter ett möte på Grönland mellan Benjamin Petersen, med artistnamnet "Son Of Fortune", och svenske gitarristen/sångaren/producenten Patrick Rydman, bl.a. delaktig i grupperna "True North" och "My Quiet Companion". Patrick är mannen bakom den fantastiska låten "Shouldn't It Be" med de senare.



Det nya projektet "Sawdust & Rust" innehåller starka sånger med influenser av både pop, visa och lite världsmusik. Patrick sjunger förträffligt och har en stämma som ger både djup och känsla åt sångerna. Allra bäst kommer han dock till sin rätt i de något lugnare numren "The Shade of Your Skin", titellåten "Leaving a Memory" och avslutande "Forgetting You".

Ett par låtar har ett helt annat sound med snärtigt blås. "Tumbling Dice" har däremot en tuffare attityd och får ett tungt gung som hamnar mitt i prick.

En trevlig skiva med några riktiga höjdpunkter där Patrick Rydmans starka röst kommer till sin fulla rätt.

Länkar:
Sawdust & Rust - Hemsida där du kan höra smakprov på hela den nya skivan.

My Quiet Companion - Hemsida med bl.a alla sångtexter och mycket annat av intresse.

True North Trio - Patrick Rydmans grupp med Eva Hillered och Janni Littlepage.

Snart 100 000 besökare...!!

534 besökare på bloggen igår och de flesta läste om FJK... Näst högsta siffran någonsin!

Plötsligt är det bara drygt 400 kvar till den magiska siffran 100 000... Det är helt ofattbart...

Den som kan ta en print-screen-bild på mätaren när den precis passerat 100 000 lovas härmed ett litet pris av något slag! Skicka bilden till art(at)thirsty-boots.com så får vi se vad jag kan hitta på... Om ingen får exakt siffra, så vinner den som är närmast.

PS: Egentligen är gränsen nog redan passerad då tiden från augusti 2009 till och med juni 2010 inte gav några markeringar i statistiken. Men, det spelar ju ingen roll, vi kör på den offentliga siffran, det blir liksom roligare då...

FJK i högform - som vanligt

FJK - Musikbåten Blidösund 2018-06-18

Så var det då dags för årets första FJK-spelning på Blidösund. Jag konstaterar bara att, trots yttre personliga omständigheter, så mjuknar jag upp och dras med i vågorna av FJK:s spontana infall, härliga stämsång, djupa texter, humoristiska mellansnack och en stor portion musikalitet med vilja och mod att låta det släppa och se vart det hamnar...

Sen vill jag bara säga: Mats Klingströms "Man Borde" och Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" är två av de bästa låtar som skapats, alla kategorier...!! Båda får vi höra i riktigt suveräna versioner.

Anders Forsslund skojar till det alldeles otroligt emellanåt. Han sa ironiskt något om att det "aldrig varit roligt". Strax därefter så skiner glädjen igenom mer än någonsin när de rockar till det med "Kyss Mig Ramona". Då är det drag, glädje och spontanitet så det nästan bubblar över. Kvällens höjdpunkt. Kanske. Det fanns ju ganska många....

Lyssna på Dawes nya redan nu...!

Den 22 juni släpps Dawes nya album "Passwords". Jag väntar med spänning på vilken väg denna älskade grupp ska ta nu...

Ska de fortsätta experimentera som på förra albumet "We're All Gonna Die"? Finns det någon ny stökig och ganska ointressant skapelse som "When the Tequila Runs Out"? Finns det någon ny egenartad pärla liknande "Somewhere Along The Way"?

Ska de återvända till det enkla, men geniala sound de tidigare hade?

På NPR kan du redan nu lyssna på "Passwords" i sin helhet:
First Listen: Dawes, 'Passwords'

Det låter intressant! Det låtar mycket bra! Dags att lyssna in sig ännu några gånger...!

Hyllning till Danny Kirwan

Danny Kirwan har alltså lämnat oss och jag tycker det är underligt att han inte fått ett större erkännande. Hans gitarrspel, hans ljusa röst och hans kompositioner är för mig utan tvekan Fleetwood Macs finaste ögonblick.



Hör här ovan när han som tonåring spelar blues och duellerar med Peter Green. Det är inte underligt att Peter Green sagt att Kirwans entré i Fleetwood Mac öppnade upp nya dörrar och fick honom själv oerhört inspirerad. Det var något magiskt med deras möten och det syns väldigt väl i nästa klipp:



När sedan Peter Green lämnade gruppen var det Danny Kirwan som under några år styrde "skutan", med viss hjälp av Christine McVie och Bob Welch. Men det var Kirwans låtar som var de som stod ut. Lyssna på "Sands of Time", hur stämningar vävs samman, liksom virvlar vidare och hur Mick Fleetwoods trummor gav ett flyt som är sällsynt än idag:



Danny Kirwans solo-skivor är inga mästerverk och spretar åt för många håll, men det finns en del låtar som är så typiskt "Kirwan-vackra" och så suggestiva att de är som en prototyp för hur suggestiv musik kan låta. "Cascades" är en pärla på alla sätt och vis:



"Rolling Hills" skulle i ett mer ambitiöst arrangemang kunna blivit hur bra som helst:



Jag avslutar med ett par länkar för er som vill läsa mer om Danny Kirwan och om hur man kan uppskatta hans musik:

Fleetwood Mac's Forgotten Hero - Jim Farber hyllar Kirwan.

Danny Kirwan, the Sad, Beautiful Ghost of Fleetwood Mac - Ännu en hyllning, här från Tim Sommer på The Observer.

Danny Kirwan hittad död

Danny Kirwan var för mig, tillsammans med Peter Green, Fleetwood Macs viktigaste medlem. Utan att förringa vad Lindsay Buckingham med flera gjort under nästan 40 år, så var Danny Kirwan den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.

Jag hade tänkt skriva om att Jayhawks har en ny skiva på gång och att låten Gary Louris skrev tillsammans med Jakob Dylan, "Gonna Be A Darkness", kommer att finnas med. När budskapet då dyker upp att Danny Kirwan hitttats död, bara 68 år gammal, ja, då passar låten bättre än något annat...



Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av självaste Peter Green och blev erbjuden att bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde var "Albatross"...! Green har hävdat att han aldrig kunnat åstadkomma "Albatross" utan Kirwan. Sedan gjordes "Oh Well"...

När Peter Green lämnade bandet blev Danny Kirwan frontfigur, som gitarrist, sångare och låtskrivare. Kirwan bidrog med oerhört vackra låtar och ett suggestivt gitarrspel, som i "Dust", och han förtjänar mycket större uppskattning än han någonsin fick.

Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess oftast levt som hemlös alkoholist...

Av det Kirwan skapade själv kommer jag en sån här dag föstås att tänka på hans vackra tonsättning av dikten "Dust":



When the white flame in us is gone
And we that lost the world's delight
Stiffen in darkness, left alone
To crumble in our separate light
When your swift hair is quiet in death
And through the lips corruption thrust
To still the labor of my breath
When we are dust, when we are dust
- Rupert Brooke (poet om ej krediterades som medkompositör)

Eller kanske den instrumentala "Sunny Side of Heaven" från "Bare Trees", Danny Kirwans sista skiva med Fleetwood Mac 1972:



Jag vet att han inte gjort mycket av värde sedan dess, men han var en av de få låtskrivare som lärde mig hur något extremt vackert också kunde innehålla mycket starka känslor. RIP Danny!

Kersten de Ligny

Kersten de Ligny är, som jag skrev i torsdags, bakgrundssångerska hos och livskamrat med Ad Vanderveen. En oerhört uttrycksfull och sympatisk kvinna med en röst som gör mig svag i knäna. Ibland får hon kliva fram i rampljuset. Den här har jag haft på bloggen förr, men den tål att visa i repris:



Ännu en underbar tolkning, denna gång av John Gorkas "Houses In The Field":



Tidigare sjöng och spelade Kersten med Stef White och de gjorde 2006 en fin skiva tillsammans:

Soul Power

Ad Vanderveen - Ännu en artist som vilat ett tag... och som är så förbluffande bra!



What keeps you going in a time like this
With all that's going wrong
If only knowing for one moment of bliss
What keeps you hanging on
It's got to be soul power
Right inside of you
Soul power
See you through
Shine on right through a shower
Cause you're living on soul power
- Ad Vanderveen

Ad Vanderveen är holländaren med halvkanadensiskt påbrå som spelar gitarr som en gud, skriver ruskigt bra låtar och sjunger med en angelägen närvaro. Vare sig det är mer akustiskt eller stökigt garage-stuk. Liksom sin förebild Neil Young.

Att han sen omger sig med bra musiker och den sensuella sångerskan (och livskamraten) Kersten de Ligny gör ju inte saken sämre.

Look out for my love...

Visst är det underligt: Man kan ha "glömt" att lyssna på någon gammal favorit... Det kan röra sig om år, kanske ganska många år...

Och ändå är varje gitarrton, varenda inandning, varje liten känsla, lika bekant som din egen spegelbild. Antar att det är ett tecken på kvalitet och på kreativitet...



Neil Youngs akustiska skiva "Comes A Time" släpptes i oktober 1988. Det är snart 40 år sedan...!

Jag undrar hur många av dagens "kändisar" som någon kommer att lyssna på om 40 år...