Tätt, suggestivt och ibland helt magiskt

Deep Dark Woods + Kacy & Clayton - Kägelbanan, Stockholm 2018-04-29

Visst har jag hört talas om att någon varit med i både förband och huvudattraktion, men att ett helt band till 4/5 är samma band men ändå två olika grupper, det måste vara unikt.

Först ut var Kacy & Clayton med Ryan Boldt på bas och Mike Silverman på trummor. Soundet var tätt, basen kraftig och det "sitter" så perfekt som det är möjligt. Många av låtarna känns ibland lite lika varann, men vad gör det när Kasy Anderson sjunger så inspirerat och vackert och Clayton Linthicum knäpper och sprätter ut häftiga toner på sin elgitarr. Kacy's akustiska gitarr ligger högt i mixen och blir ett perfekt komplement, först trodde jag det var en gitarrist till som jag inte såg på scenen. Det är lite som tidiga Fairport Convention, med mer americana-stuk.

Efter en kort paus börjar så Deep Dark Woods och då har Ryan och Clayton bytt instrument.

Ryan Boldt dominerar på scenen med sin sång och sin coola arbetar-look. Några gånger bjuder han på kantiga gitarrsolon som blir helt magiska. Clayton lirar nu bas med den äran och han och trummisen Mike Silverman är samspelta som om de hade spelat ihop i evigheter. Ny på scenen är gitarristen Evan Cheadle och han förgyller soundet med sitt lyhörda spel. Kacy har nu en lite mer undanskymd roll, men lägger ibland på helt underbara harmonier.
I "The Winter Has Passed" sjunger hon några toner så himlastormande vackert att jag nästan får svindel.

Deep Dark Woods bjuder på både gammalt och nytt och soundet är fortfarande tätt, suggestivt och ibland helt magiskt. Efter "The Banks of Leopold Canal, nästan 10 minuter lång, är jag så upprymd att jag tänker "så jävla bra, kan inte bli bättre".

Kvällen avslutas med att Ryan och Kacy ensamma på scenen sjunger "Babes In The Wood". Vackert och rörande, avskalat och ändå pampigt. Ett mycket fint slut på en kväll som jag kommer att minnas med välbehag...

Efteråt får jag ett kort samtal med gitarristen/bassisten Clayton Linthicum. Senast jag såg honom var för fem år sedan och då stod han blygt still på scenen men spelade häpnads-väckande magiskt på sin elgitarr. Han berättar att den turnén var hans absolut första och att

han spelat mycket mer sedan dess.
Nu skuttade han omkring på scenen och pratade och sjöng utan minsta tecken på återhållsamhet.
Han får mitt visitkort med bloggens adress och säger direkt att Thirsty Boots är Eric Andersens låt. Clayton må vara ung, men kan sin musikhistoria väl och han förvaltar den minst sagt lika väl.
Det ska bli spännande att se vad denne unge man kommer att skapa och bidra med i framtiden.

Deep Dark Woods må vara Ryan Boldt's band, men på scen så bidrar alla medlemmar friskt och resultatet är ett band som låter som om de spelat tillsammans i evigheter och känner varandras karaktärer utan och innan. Faktum är att bandet bakom Boldt helt har bytts ut de senaste fem åren, men ändå låter det definitivt som Deep Dark Woods och det låter enastående bra och stimulrerar fantasin. Soundet är tätt och innehåller små ingredienser som tillsammans blir något stort, suggestivt och ibland helt magiskt.