Iain Sutherland - "Back to the Sea" - Birdnamcd 2015
1974 upplevde jag min första rockkonsert på anrika Rainbow Theatre i London (som stängdes på julafton 1981 och efter flera års förfall senare byggdes om till kyrka) och hamnade mitt framför några högtalare som höll på att göra mig döv...
Efteråt har man hört det pratas om "den beryktade konserten" med grupperna Brinsley Schwarz (med bl.a. Nick Lowe) och huvud-attraktionen Sutherland Brothers & Quiver, med Tim Renwick på helt enorm elgitarr.
Därefter gjorde Sutherland Brothers & Quiver flera bra skivor, ibland fick de till bra hitlåtar som "Arms of Mary" och "Sailing". Fast den senare slog först när Rod Stewart spelade in den, men desto större hit blev det ju... Ibland fick bröderna till det på ett lite djupare plan med fascinerande texter om våra vardagliga liv och sökandet efter något mer, som i "Dark Ship" (läs mer här: "Tankar och vardagslängtan") och "Dirty City". Brödernas stämsång hade den charm och klang som ofta bara bröder kan framkalla. Tim Renwicks gitarr gjorde resten.
Vid 67 års ålder har Iain Sutherland efter mängder av års tystnad nu gjort en skiva nästan helt på egen hand. Hemma i sin egen studio har han med lite hjälp på några låtar av brorsan Gavin på trummor skapat en imponerande samling låtar. 14 sånger som alla är av högsta kvalitet med samma varma röst och ärliga lågmälda känsla som en gång i tiden... Här finns flera enkla men tilltalande låtar och så lite mer djup i t.ex. "Time and Tide", "Dark Side of Man" och "Another Generation".
I try to write what I feel and feel what I sing – simple as that... There's a lot going wrong in the world as always, life is full of irony and it's easy to be cynical, but I hope the overall message in these songs is positive and uplifting.
- Iain Sutherland
Längst ned på anslagstavlan hos några vänner, lite på snedden, satt det en lapp fästad: "Ibland suger livet...!"
Jovisst är det så, just nu finns det definitivt flera saker som suger, och det rejält...
Men den här morgonen vaknar den med, den fräscha morgonluften smeker min hud under morgonrocken när jag går ut på balkongen. Jag känner friden när allt gör sig redo för en ny dag. Fåglarna sjunger välkomnande. Vare sig jag vill eller inte, vare sig vi är med och deltar, eller tjurigt vägrar: En ny dag är på väg och inget kan stoppa den...!
En ny dag att forma så gott det går... En ny dag att ta in allt det som bjuds och ge vidare till andra... En ny dag att möta och envist välja att se vad den erbjuder... En ny dag att välja kärleken och inte begränsa flödet...
And it's going to be a day
There is really no way to say no
To the morning
Yes, it's going to be a day
There is really nothing left to say but
Come on morning
- Dan Fogelberg
Där på balkongen kan jag varje morgon uppleva en skönhet som inbjuder mig att vara med och välja rätt... Livets lugn och helhet, oavsett...
Lars Winnerbäck med band - Sundbyholm utanför Eskilstuna 2016-07-22
+ Anna Ternheim med band
Å jag minns en sommar
för länge sen
Långt innan jag flög någonstans
Ingen vet att det var jag
Men vrålet hördes flera mil över nejderna
Den natten
- Lars Winnerbäck
Vädret var perfekt. Sommaren i sin allra finaste prakt. Massvis med människor nere vid Sundbyholms slottspark vid Mälarens strand. Utanför satt folk i segelbåtarna och lyssnade i smyg. Bättre förutsättningar är svårt att tänka sig...
Det är minst lika svårt att föreställa sig hur det skulle kunna blivit ännu bättre. Det var helt enkelt så utsökt bra och stärkande att det är svårt att finna orden.
Anna Ternheim började och spelade en knapp timme. Anna är en fantastiskt duktig musik-skapare, men ibland får jag en känsla av att hon krånglar till det hela lite i onödan. Kvällens höjdpunkt under hennes del var tveklöst när hon ensam vid pianot spelade "Shoreline" och när bandet mot slutet av låten kom in och bidrog till ett imponerande starkt slut med både kraft och expressivitet. Men när man jämför med Winnerbäck blir det ännu tydligare att hon borde renodlla det enkla och det avskalade ännu mer... Då blir hon helt oemotståndlig...!
Lars Winnerbäck startade med de två öppningsnumren från "Granit och Morän". Allt sitter, soundet var tätt och fullt med fina gitarrsolon. Låt efter låt följer med samma närvarande attityd och jag tänker att det inte är klokt hur många starka alster den här mannen fått ur sig. När han snitsigt gör "En tätort på en slätt" ensam på elgitarr och ändå behåller samma intensitet som de rockiga numren byggt upp, då begriper jag hur bra det här är, hur starkt och kraftfullt det framförs och hur kärleksfullt det tas emot av publiken.
Är det andra som ska ta över nu?
Är det annat som du behöver nu?
Lågsäsong för risigt hår och fula tänder
Lågsäsong för tävlingslös musik
- Lars Winnerbäck
Visst trodde jag att Anna Ternheim skulle dyka upp och sjunga lite med Winnerbäck, visst saknade jag "Kom Änglar", "Om du lämnade mig nu" och "Innan Mörkret faller", men när han avslutar med en suverän "Ingen Soldat" gör det inget...
Jag tror att de flesta som begav sig hemåt sent på kvällen kände sig berikade och lyckliga... Jag gjorde det definitivt...!
Det brukar kännas som att man får ett personligt brev när Lars Winnerbäck släpper en ny skiva. Så även denna gång och kanske ännu mer personligt än vanligt. Jag har lyssnat väldigt mycket på "Granit och Morän" den senaste månaden och det är ett album som vuxit sig allt starkare under tiden.
Det är få förunnat att kunna sätta ord på alla vardagliga känslor och tankar vi alla går och bär på, men Winnerbäck är en mästare på det. Han får mig ständigt att säga "Just så, ja". Hans starka förmåga att iaktta smått och stort omkring oss blir så igenkännande och så självupplevt att jag tror det är därför vi känner oss så förenade med Winnerbäcks musik...
"Lågsäsong" inleder och frasen 'Lågsäsong för tävlingslös musik' spetsar mina öron och sätter fingret exakt på hur det är. Just så. ja...
Följer gör en hop av sånger som ibland är lite svåra att skilja från varann, det är som en resa i Winnerbäcks skor. De tre sista numren är kanske de starkaste. "Visst har vi glömt" är ännu ett kapitel om uppväxten i Linköping och "En vän i solen" är verkligen som ett brev till någon viktig vän. Starkt och rörande...
Avslutande "Khom Loy" är min personliga favorit och en blivande klassiker:
Jag har mänskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan
men det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar "Är du där?"
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här!
- Lars Winnerbäck
Bilder dyker upp i minnet, känslor svallar i hjärtat och det känns i maggropen som om det var mitt liv, min verklighet han skildrade...
I kväll spelar han i Sundbyholm utanför Eskilstuna och det kan bli en alldeles speciell kväll...
Dawes har spelat in en cover på Waterboys "Fisherman's Blues" och du får ladda ner den om du ger en gåva till kampanjen "Nothing But Nets", som försöker få stopp på utbredningen av malaria. En bra grupp, en bra låt, ett bra ändamål... Tuta och kör!
If you’ve been following us the past couple of years, you'll know that we have been working with Nothing But Nets and that putting an end to malaria is a cause that is close to our hearts. In 2013, we were in Rwanda and saw first hand what malaria can do to a community and how easily this can be prevented by using mosquito nets.
To continue our fight against malaria, we made an exclusive song in the studio this year and this is the only place you can get it right now. Pretty great, right? Even better -- it’s a cover of "Fisherman’s Blues" by The Waterboys which we’ve been playing on the road a lot this year. The money raised will protect refugees from malaria with the UN Foundation and Nothing But Nets.
From now until August 20th, if you donate any amount to Nothing But Nets, you’ll get a download of the song. For just $10, you can send an insecticide-treated bed net to protect a family and save a life.
We can’t reiterate enough how important this is. Thank you!
Elliott Murphy fortsatte sin lilla turné till bl.a. Malmö och Gotland... På Clarion Hotell i Visby dammade han av 'And That's Called Insanity', ett bortglömt mästerverk från "Change Will Come" 1988, en av hans absolut bästa skivor.
'And That's Called Insanity' hade hans svenska "manager" Anders bett honom spela 47 gånger, lika många konserter som de nu gjort tillsammans i Sverige.
Det är sommar och då blir det förstås en Elliott MUrphy-resa med Blidösund. För femte året i rad för mig och sjätte för Elliott själv. Jag uppprepar vad jag tidigare skrivit:
- Elliott Murphy stod på scenen, ensam med sin gitarr, ett gott humör och en uppskattande publik. När Elliott efter några låtar började spela en del av sina mer karakteristiska alster så lyfte det och höll sig kvällen ut. Det slog mig hur otroligt många låtar han har med sig, som redan i introt känns igen med en tonföljd eller en melodislinga som griper tag och som förefaller alldeles unik. (2014)
- Ett sådant proffs som Elliott bjuder alltid på en show i högsta klass och det märks att han verkligen gillar spelningarna på den gamla ångbåten. (2015)
- Elliott har gjort flera bra skivor, men det är som live-artist han når sin högsta nivå. (2013)
- Efter pausen blev det riktigt magiskt med starka låtar framfört med en energi som kunde driva ett helt kraftverk. (2012)
Frågan är om inte torsdagskvällens spelning var den allra bästa...? Men kanske 'bara' lika bra som den jag såg förra året... Trots att vi igår inte fick höra varken "Caught Short In The Long Run", "Anastasia" eller "A Touch of Kindness". Men slutfasen med "Green River" bräcker det mesta...
Avslutar med en inspelning av "Caught Short In The Long Run" från förra året:
När jag för tre år sedan hörde Jenai Huff sjunga sin "Just Like Me" frapperades jag av hennes varma sång och den träffsäkra lyriken.
Jenai Huff har nu gett ut en ny skiva och denna gång är det en mer privat samling låtar, harmoniska skildringar av kärlekens makt och påverkan, både till någon förälskelse och till sitt eget barn.
Det är så finstämt och harmoniskt att jag kommer att tänka på att det är som en meditativ stund av innerlighet och värme. Harmoniskt och helande.
Jenai sjunger själv med sin varma stämma, full av ömhet och lugn. Till sin hjälp har hon bl.a. Eugene Ruffolo på akustisk gitarr och stämsång, och George Naha med små glimrande dekorationer på elektrisk gitarr.
Jag är imponerad att man kan få en så lugnande stämning att genomsyra en hel skiva.
Länk: Jenai Huff's hemsida - med biografi, låttexter och många låtar att lyssna på eller ladda ner.
Det händer att jag skäms för att tillhöra den del av mänskligheten som står för största delen av våld och förtryck. Det beteende jag inte kan acceptera under några som helst villkor. Men det händer också att jag känner mig felaktigt utpekad bara för att jag är man...
Jag envisas med att tro att vi måste jobba för alla förändringar TILLSAMMANS, så fort det blir "vi" och "dom" så kör vi in i en återvändsgränd... Vare sig vi delar in oss efter kön, hudfärg, nationalitet, förmögenhet eller vad som helst annat... Vi har alla en del i allt, och vi kan bara göra det bästa vi kan... Jag tror det viktigaste är att våga visa att det går att vara annorlunda, att tänka mer vidsynt...
En vän till mig blev nästan lynchad av några kvinnor för några år sedan när han påpekade att kvinnor har sin del i att män brukar våld, eftersom de väljer män som är "manliga" och "visar stryrka". Män som sitter i finkan, eller är strulputtar i skolan, samt andra "värstingar" (ett ord jag egentligen inte vill använda) har sällan svårt att få tjejer, även duktiga och ambitiösa tjejer, kanske pga nån slags dröm att moderligt omvända männen? Vem vill ha en mesig och "feminin" man? Vilka sidor hos männen kan ni kvinnor förstärka genom att bejaka dessa sidor? Ni kvinnor har nog en del att tänka på där... Eller, rättare sagt, EN DEL av ni kvinnor!! Nu höll jag själv på att "bunta ihop" er, fy skäms, och det visar hur lätt det är att kategorisera...
Jag tänker fortsätta att agera för ett mer humant samhälle utan våld och förtryck, till-sammans med både män och kvinnor, och jag tänker försöka göra det genom att ta ansvar för mig själv och min närmaste omgivning. Jag tänker också om det är möjligt fortsätta protestera mot det jag ser av våld och andra oönskade beteenden och orättvisor.
En gång på slutet av 70-talet, när jag var på väg hem på natten, mötte jag en mycket lättklädd kvinna. Hon hade blivit slagen och rymt hemifrån. Hon ville att jag skulle följa med och vänta utanför så hon vågade gå in och se om "han lugnat ner sig", som en liten säkerhet ifall det inte var så... Jag frågade om vi inte skulle gå till polisen, men eftersom det var första gången det hänt, så ville hon inte det. Efter en stund kom hon ut och sa att det var lugnt och jag vandrade vidare hemåt i duggregnet...
Hur får vi de män som brukar våld att bli mer humana och förstående? Säg ifrån i killgänget när någon drar en jargong om tjejer! Säg ifrån att du tycker det är otrevligt när någon generaliserar! Eller visa på alternativ! Som när en kille i skolan sa till mig:
- Om du rör vid mig, då slår jag till direkt...! Hårt...!!
Jag svarade att jag tyckte han skulle söka hjälp om han var så livrädd att någon skulle snudda vid honom... och att jag tvärtemot tycker det är naturligt att vi människor rör vid varann, och då handlar det inte bara om sex, men endast när det känns bra och naturligt för bägge två. Han stirrade på mig som jag var från en annan planet...
Ibland undrar jag hur vi har kunnat krångla till det så här vi människor...
Gillian Welch med tankar i "Everything Is Free" passar sällsynt bra här...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
