Pretty Girl Rules The World

David Lindley gav ut ovanstående puttriga och dansanta version på "Mr Dave" 1985. Låten skrevs av Greg Copeland, som tre år tidigare gett ut LP:n "Revenge Will Come", ett makalöst bra album producerat av barndomsvännen Jackson Browne, och en av de bästa skivor som aldrig getts ut på CD. Jackson Browne har även kört låten tillsammans med David Lindley på scen, som här i Japan 1986:



Greg Copeland gav 2008 ut ytterligare en skiva, "Diana & James", 26 år efter debuten. Denna gång på Jackson Brownes eget bolag Inside Recordings. Producent var ingen mindre än Greg Leisz. Copeland här även medverkat på flera av Hemifrån's utsökta utgåvor.

Om några dagar kommer ytterligare sex låtar med Greg Copeland på den utomordentliga samlingen "Hidden Treasures", som jag snart ska skriva mer om, och... nu finns Greg Copelands egen version av "Pretty Girl Rules The World" med...! Annorlunda, men väldans bra, och med Val McCallum och hela Jackson Brownes band, som här på scen från 2014:



Greg Copeland är verkligen en "hidden treasure"...!

Peaceful Easy Feeling

Jack Tempchin skrev "Peaceful Easy Feeling". Eagles gjorde den på debutskivan. Resten är historia... Finns det någon låt som bättre kan illustrera hur country-rock från amerikanska västkusten skulle låta?

Tempchin har sedan skrivit en hel del kvalitativa låtar med tänkvärda texter, men det är med "Peaceful Easy Feeling" han för evigt kommer att förknippas.

Tempchins nya skiva, "Learning To Dance", är en stark samling låtar med aningen samma coola "laid-back"-sound, som till viss del tar bort uppmärksamheten kring de fina texter han skriver, med både djup och innehåll. Eller kanske så är det texterna som förstärker soundet och ger det kraft...?



"Room To Run" ovan, släpptes som en EP tidigare i år och kommer nästan upp i "Peaceful Easy Feeling"-klass... Inte illa...

Länk:
Jack Tempchin's hemsida - med bl.a. en bra biografi...

Citat av Jack Tempchin:
"It’s impossible to overrate the importance of songs. Songs change people. Songs enlighten and delight. Songs bring lives together. Songs can nourish and build communities in a billion ways."

A twilight world that has no heart

Tiggare utanför varenda affär och Sverige har nu blivit mer likt alla andra länder... Och vips så finns de där, de som vill skylla allt ont på någon annan och nu är det de utslagnas tur:
'Det är deras fel att allt blivit så uruselt i Sverige' och 'Bara vi fick bort dem så blev allt bra igen'... Men snälla!!!

Var finns inlevelseförmågan? Var finns empatin? Var finns medmänskligheten? Det vore något att fundera på i stället!



Murray McLauchlan skrev "Burned Out Car" för 16 år sen, men det kunde varit idag. Vem skulle byta med den stackar'n som hittar sin mat i sopsäckarna och kryper till sängs i en utbränd bil...?

I wish that I could get relief
I wish that I could fix my teeth
I wish that I could wash my clothes
I wish I had some place to go
I live in a car that doesn't go nowhere
It's one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car
- Murray McLauchlan

Är det så att vi saknar hjärta...? Det tacksamma leendet jag fick när jag gav en tia i tiggarens burk idag, det saknade i alla fall inte hjärta...!

Avskalad lyster

Guns 'n Roses har väl aldrig direkt varit "my bag", men när Thea Gilmore gör deras "Sweet Child of Mine" så blir det enastående bra... och får mig att upptäcka något jag missat.



Ännu ett bevis för att en riktigt bra låt alltid kan skalas av in på bara skinnet och ändå behålla sin lyster...!

De hundra bästa låtskrivarna...??

Rolling Stone har försökt rangordna de 100 bästa låtskrivarna:
The 100 Greatest Songwriters

Egentligen bryr jag mig inte alls om listor... Blotta tanken på att jag mitt i en kulturell upplevelse skulle tänka "Men DEN är ju ännu bättre" vore både otänkbart och rent korkat. Och hur kan man jämföra djup och glädje...? Hur särskilja känsla och rytm...?

I alla fall: Dylan blev etta och det kan man väl inte opponera sig emot... Men skulle Tom Petty vara bättre än sin inspirationskälla Roger McGuinn (helt utanför listan)...??

Jag låter den oförskämt ignorerade Roger McGuinn inleda "My Back Pages" från Dylans
'30th Anniversary Concert' med en sällsynt lycklig Neil Young på slutet. Kunde jag få ur mig ett sådant gitarr-solo så skulle jag också skina som en sol...!



Tillbaka till listan: Jackson Browne (37:a), sämre än Randy Newman?? Kära nån...!

Ingen Sandy Denny...! Ingen Richard Thompson... Ingen Gene Clark...! Ingen Warren Zevon... Ingen Bruce Cockburn...! Hmmm...

Och skulle Björn och Benny (på 100:e plats) vara Sveriges bästa låtskrivare...? En löjlig tanke för mig, utan att brista i repsekt för ABBA-männen.

Nej, det där med listor... De är ju kul att göra, men resultatet blir som att rangordna lövens storlek eller klargöra känslors äkthet... Helt enkelt: en helt omöjlig uppgift...!

Det är aldrig för sent...

Ännu en sång om att det aldrig är för sent...



The beginning is now,
It will always be.
You say you lost your chance,
Then fate brought you defeat.
But that means nothing,
You look so sad.
You've been listening to those,
Who say you missed your chance.
There's another train,
There always is.
Maybe the next one is yours,
Get up and climb aboard,
Another train.
- Pete Morton

Sally Barker fyller snart 56, men hennes karriär har tagit fart efter medverkan i BBC's tävling "The Voice". Jag menar, tänk er en gammmal tant som berör i typ "Idol"...??!!

Barker har tidigare varit med på Fairports Cropredy-festival och i tjejgruppen "The Poozies", samt gjort några egna skivor som först nu fått den uppmärksamhet de förtjänar...

Jag satte ihop några favoriter på en Spotify-lista:
Sally Barker - Another Voice

Jag är mäktigt imponerad...!

Never too late for love

Jag åkte ned till byns badplats för att ta mig ett kvällsdopp och för att se om det kunde bli ett alternativ för de kommande veckorna, då jag blir utan badrum och det dröjer lite innan det nya bivit klart.

Det verkade vara tomt och öde, men när jag kom ned satt det ett ungt par och käkade lite kvällsmat och ett tält var uppsatt i gräset. Det visade sig vara ett par tyskar som skulle vandra från Eskilstuna till Katrineholm. Trevliga och väldigt förälskade, det syntes lång väg... De var så fina och så söta och det värmde att se deras glädje och deras tillit till varandra, till livet, ja, till hela universum...

När jag badat färdigt och skulle gå, så sa jag till dem att de såg så väldigt lyckliga ut tillsammans, att det syntes lång väg, och att de skulle vara rädda om varandra...!!

Jag gick uppför trapporna och en intensiv saknad fick mig att längta tillbaka till de stunder när jag var del av allt det där som de nu upplevde med alla sina sinnen och mer därtill...

Kanske, vem vet...? Kärleken är vacker, kanske det finaste av allt fint, trots alla fallgropar och alla besvikelser, så går det inte att förneka...



Warren Zevon sjunger oerhört starkt om att det aldrig är för sent.... Precis det som jag sagt till flera vänner som trasslat med kärlekens följder den senaste tiden... även om jag innerst inne samtidigt tvekat om det inte är för sent för min egen del...

Men trots att jag förnimmer smärtan från det förgångna, så ser jag mest deras glädje som en lysande stjärna på natthimlen och det värmer även mig denna kväll...

Här lekte en gång...

Här lekte en gång barnen...
Även jag lekte där, dvs jag snickrade ihop sandlådan...
Nu leker vi alla någon annanstans...

Tiden rinner ut i sanden...



Plockade fram ett band med Lasse Tennander häromdagen och märkte hur ruskigt bra han var när han var som bäst. En av de största låtskrivarna i Sverige och en mycket expressiv gitarrist och sångare. Han var med på bloggen en gång i april 2012, men förtjänar mer än så, och bättre än "Hela Världen håller Andan" kan väl inte det här med tiden belysas...?

Men vi är fortfarande med...!!! Och jag blir allt mer övertygad om att TID är det absolut värdefullaste vi har...!