Fanny Holm & Christer Jonasson - S:ta Clara Bierhaus, Stockholm 2013-03-28
En liten källarlokal i Gamla Stan en lördagskväll, fullt med folk och i en hörna sitter två duktiga musiker och framför sånger uppkomna ur livets hårda skola... Kan det bli så mycket bättre...? Ärligare och känsligare kan det i alla fall nog inte bli...!
Det slår mig flera gånger under kvällen att det är så här musik ska upplevas. Inga divalater, ingen inställsamhet, inget trams... Bara några fantastiska låtar framförda med spontanitet och glädje, trots de melankoliska texterna. Det är verkligen inte "bara", det är så jädra bra...!
Fanny Holm är en produktiv tjej som spelar live ganska ofta och som verkar skriva sånger hela tiden, om kärlek, eller kärleksstrul, om törnar som livet ger oss och hon gör det ruskigt bra. När hon berättade att hon länge blev mobbad är det knäpptyst i lokalen och följande "Strong" blir nog kvällens absoluta höjdpunkt. Tänker att det är så svårt att begripa att någon skulle kunna mobba en så härlig tjej... Hon säger själv att hon då aldrig kunde tro att hon en dag skulle framföra personiga låtar inför publik, men det är det hon gör och det är en lång och mödosam resa hon gjort. Verkligen starkt och gripande.
Bredvid sig har hon Christer Jonasson, som producerat både hennes CD och senaste singel, och han tillför härligt levande gitarrspel, fullt av spontana infall och med en glädje som är alldeles uppenbar...
Klippen är från en tidigare konsert på samma ställe, och de förmedlar stämningen på ett riktigt bra sätt.
1984 såg jag gitarristerna John Renbourn och Stefan Grossman på en workshop på anrika Cambridge Folk Festival. Ett omaka par, där Grossman analyserade varenda grepp, medan Renbourn fick fram de mest sagolika ljud på gitarren och log när han tillade: "Inte vet jag hur eller vad jag gör, jag bara spelar..." En snällare eller lugnare människa är svårt att tänka sig...
Denna harmoni avspeglade sig i hans musik: Gitarr-slingorna lindade in sig och smekte dig mjukt och lent medan Renbourns röst, egentligen ytterst begränsad, mumlade fram orden med en sällsynt känsla. Denna känsla genomsyrade varenda ton i den musik han skapade för sig själv, med kompisen Bert Jansch, i Pentangle eller i John Renbourn Group. Folk, jazz, blues, världsmusik, allt fanns med när han spelade. Oftast var det på en akustisk gitarr, men lyssna på elgitarren i "So Clear":
I onsdags kväll kom han inte till spelningen med Wizz Jones i Glasgow. I torsdags morse fann polisen John Renbourn död i sitt hem i Hawick, troligen efter en hjärtattack.
Han blev 70 år gammal. RIP John. De avtryck du gjorde genom musiken och vid alla möten lever vidare.
Even now I do remember
one thing more that is not told
Just a slightly twisted crystal heart
to keep you from the cold
- John Renbourn
Anna Stadling - Royal, Eskilstuna 2015-03-21, arr. Tontroll
Anna Stadlings "E4 Mot Norr" från 2010 är en sån där skiva jag regelbundet återvänder till, främst för att den innehåller några riktiga favoritlåtar här hemma. Förra året gav hon ut
"Av timmarna som gick utan dig minns jag nästan ingenting" (vilken titel!!) och det är en skiva som växer ju mer man lyssnar. Och det har jag gjort flitigt senaste veckan: Anna skulle ju spela på Royal när kulturföreningen Tontroll för första gången provade Royal som lokal.
Men våren hade plötsligt gömt sig, det var kallt och halt efter snöandet och endast ett 20-tal personer hittade till Royal i Nyfors denna lördagskväll. Det var synd, för de missade en väldigt fin kväll med Anna Stadling och hennes medmusikanter Pecka Hammarstedt och Thomas Tjärnkvist. Alla tre gav verkligen allt för att det skullle bli en minnesvärd kväll, trots alla tomma stolar. Efteråt verkade alla i publiken helt upprymda av det de just upplevt...
För det blev verkligen en och en halv timme som berörde och kändes, med varierat komp (gitarrer av olika slag och storlek, piano, liten bastrumma och en tamburin som spelades med vänsterfoten av Pecka Hammarstedt), med Annas helt underbara sång, med sångtexter som verkligen vill säga något och därtill så bjöd verkligen Anna på sig själv i mellansnacket mellan låtarna.
Det slog mig hur bra låtarna på nya skivan verkligen är och de avlöste varandra, intensivt och närvarande. I mitten kom några av Annas Johnny Cash-tolkningar, bra och intressant arrangerade, men för mig är Anna allra bäst när hon sjunger sina och andras låtar på svenska, som ett slags svensk americana, med ett lite stänk av Emmylou Harris, speciellt när Anna tar i och rösten blir lite hesare.
Till slut fick vi också äntligen höra "Säg Mig", en given höjdpunkt och en fantastisk avslutning på en fantastisk kväll...
Inget nytt under solen egentligen, vapenexporten har fortsatt oavsett vilken färg vi har på regeringen... Och finns det någon industri i vårt land som kört mer med mutor och svarta pengar, utan avståndstagande från de ansvariga...?
Jag har länge varit helt emot varje form av export av vapen, krigsmaterial eller teknisk kunskap om dessa. Det är helt oanständigt och omoraliskt och rimmar mycket illa med vår påstådda fredlighet. Finns det några krig där våra vapen inte varit med? Finns det inte orsak att inse att vi borde skämmas för vår delaktighet i krig och lidande världen över...?
- Om inte vi säljer, då gör någon annan det, säger man till mig.
Att resonera så är att ha en uppfattning att allt är meningslöst, inget kan förändras...
Men... Tänk om ingen annan skulle sälja...! Ingen! Jag tror envist att vi kan förändra världen genom att gemensamt ta vettiga steg! Dessutom vet jag att "den sista kon behöver man inte leda in i ladugården, den kommer av sig själv"...
Det finns inga ursäkter för att vi säljer krigsmaterial till dikaturer, krigsförande länder eller till de som kränker mänskliga rättigheter! Vi ska inte heller göra det, men gör det ändå... Sverige är en av de 11 största exportörerna och... fy fan, jag mår illa! Bort med skiten nu! Sälj inte något till någon!
This is the field where the battle did not happen,
where the unknown soldier did not die.
This is the field where grass joined hands,
where no monument stands,
and the only heroic thing is the sky.
- William Stafford, tonsatt av John Gorka
Sverige skulle enkelt kunna bidra till en fredligare värld... Stoppa all vapenexport...!! Nu...!
Catherine MacLellan och Chris Gauthier är på kort besök i Europa, men de spelar tyvärr bara i Tyskland och Holland. När jag hör den här versionen av "Isabel's Song", skriven till hennes dotter, då önskar jag innerligt att jag kunde ta mig dit...
Och det här är en ganska ny sång (som jag tidigare bara hört när hon spelade den med Sam Carter i London hösten 2013, lyssna här):
Hemma i Kanada vann hon i natt kategorin 'Årets skiva' (Roots and Traditional Album/Solo) i kanadensiska Juno Awards. Grattis!
Whitehorse har gjort en EP med covers, har jag upptäckt...
Dylans "It Ain't Me Babe" är en unik låt, kanske den enda låten om att göra slut utan att såra, utan aggressioner eller bitterhet, utan ilska eller fördömande... Bara ett ledsamt konstaterande att det inte känns rätt och att inte kunna leva upp till det den andre förväntar sig... En stor låt på alla sätt och allra bäst har jag nog gillat Dylans egen version från 'Rolling Thunder Revue'-turnén 1975.
Men Luke Doucet och Melissa McClelland i Whitehorse gör den så sårbart rörande, långsamt, men så intensivt laddat att jag smälter helt. Tala om att bli överraskad och oväntat berörd, starkt berörd...!
De andra låtarna på EP:n "The Road To Massey Hall" är inte heller långt från briljanta: Neil Young's "Winterlong", Ron Sexsmith's "Strawberry Blonde", "If You Could Read My Mind" av Gordon Lightfoot och Blue Rodeo's "Dark Angel".
Det är svårt att göra nya versioner av gamla klassiker, mycket svårt, men Whitehorse klarar det med bravur...!
Whitehorse - "Leave No Bridge Unburned" - Six Shooter Records 2015
Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Med arrangemang som på slutet av sextiotalet: Melodierna i fokus, men ett sound som börjar bli mer komplext. Kommer till och med att tänka på John Lennon när man räknar in en låt.
Låter det som virriga tankar av en förvirrad själ? Försöker bara förklara att det här är bra, vansinnigt bra...!
Whitehorse är Luke Doucet och Melissa McClelland. Två kanadensare. Två röster som passar så otroligt bra för varandra. Två gitarrer, där Luke väsnas så behagligt emellanåt. Sånger av kvalitet och styrka. Ett framförande som hoppar upp i knät på dig och biter sig fast.
"Dear Irony" måste vara en av de vackraste duetterna på ett bra tag, med gitarrspel både på tvären och längden:
Det är tuffare än parets tidigare skivor, men samtidigt uttrycker sången och melodierna så mycket harmoni att jag sköljs med in i ett välbehag. Kontraster, ja... Kan man sjunga "You fake your death and I'll fake mine" så rörande vackert, då är det lätt att bli berörd och ryckas med utan ett uns av kontrollbegär...
Jenna Witts skrev jag om i juli förra året. Här visar hon upp en annan sida: En acapella-sång som skulle kunna bli en klassiker...
Det är fullt nu och jag har haft mycket jag ligger efter med... Inget att stressa upp sig för, men tillräckligt med kaos för att behöva lite uppmuntran. Jenna fixade det direkt...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
