skip to main |
skip to sidebar
Sveriges vackraste fotbollsarena lever inte längre upp till dagens hårda krav och Djurgården har spelat sin sista allsvenska match i denna vackra borg.
Tack Stadion för alla dessa år av glädje och spänning. Idag glömmer vi alla besvikelser och frustrerande missar. Nu minns vi gulden 2002, 2003 och 2005 efter 36 års väntan. Vi minns Stefan Rehns avgörande mål i sista hemmamatchen 2002, 8-1 segern mot Elfsborg i sista matchen 2005, Jonssons segermål i sista minuten i kvalet mot Assyriska... Vi minns hur Juventus fick slita hårt för att ha en chans mot oss... Alla gamla hjältar: Baloo, Lindman, Galloway, Sheringham, Kim, Mackan.... Vi minns de vackraste målen: Joona Toivios kanon som nästan knäckte ribban innan den studsade i mål... När Stefan Bergtoft dribblade upp halva Solna på läktaren och satte den i nättaket...
Sångerna, firandet, och kampen. En Djurgårdare kastar aldrig in handduken. Inte ens denna vår med tidernas sämsta start med en poäng av 21 möjliga. Sen dess har vi tagit fyra raka hemma och inte förlorat och vi har vänt ett katastrofläge till något att bygga på. När sen Jawo i sista matchen på Stadion klackade in 1-0 och vår egen Emil nickade in sista målet på Stadion spelade det ingen roll att domarna stal ett perfekt mål av Broberg och alla missar vi själva gjorde. Idag var det fest och inget annat...!
Stadion står kvar och kommer alltid att ge positiva vibrationer inom mig. Men nu är det dags att flytta och bygga en ny era. Ett hjärtligt tack Stockholms Stadion...!!
Idag träffade jag en gammal vän jag inte sett på 34 år... Tiden har gått och satt sina spår... Det fanns mycket att berätta förstås, men ändå känns det obegripligt att tiden gått så fort...
Nu efteråt slår det mig hur lika vi ändå är de vi var då, för 34 år sedan, fast åren gått och gett både törnar och glädje. Vi är väl lite klokare nu och lite mer vidsynta, men ändå finns det karakteristiska så tydligt kvar och känns igen så väl, trots alla år.
Paul Eastham får spela för min pianospelande vän:
Varje morgon borde man vakna med tillförsikt och se ljuset komma in i ens rum...
Fågelholken, som min yngste son gjorde på slöjden för många år sen och som sedan dess suttit i björken utanför husknuten, föll ner i natt. Holken har varje år haft inneboende gäster och även i år har det hörts ljusa rop efter mera fågelmat och föräldrarna har ivrigt letat och återvänt med det bästa de hittat.
Nu låg fågelholken där på marken utan några som helst spår av fågelfamiljen...
I människornas värld hade denna fallolycka blivit förstasidesstoff och någon kvällsblaska hade säkert haft en 4-sidig bild-special och den andra kvällsblaskan hade haft en intervju med grannfamiljen (i den äldre sonens holk i björken bredvid), där de utförligt berättat om det hemska som hänt och vilken fin familj det var...
Likheterna mellan fåglarnas värld och vår egen, med alla katastrofer som följer utmed vägen, är påfallande, men i fåglarnas värld går den här tragedin obemärkt förbi och naturen läker alla sår utan något ståhej...
Eliza Gilkyson har gjort om sin "Bird of Paradise" något, men när John Inmon spelar så här på elgitarren blir det så rörande bra ändå:
Jag ska spika upp holken igen och nästa år är det säkert en ny fågelfamilj där som planerar för framtiden... eller som instinktivt försöker hålla sin art vid liv och dessutom lever helt i nuet. Kanske de är bättre än oss i levandets konst...?
Jag älskar att ta en klunk whiskey framåt kvällen. Inte för att det sker varje dag, men väl då och då. Och då menar jag en lite rökig whiskey som bränner i halsen och sen har massvis av eftersmak. Inte sött, inte lent och absolut inte utspädd...!
Smak är inte något man föds med, tack och lov, utan något man utvecklar. När jag första gången blev bjuden på ett glas whiskey tyckte jag det smakade som fan, men mycket har hänt sedan dess. Tur att man inte har anlag eller orsak att bli beroende...
Givetvis finns det åtskilliga sånger om whiskey. Här är en ny Spotify-lista med whiskey-sånger:
Whiskey Songs - Låtlista på Spotify!
Här finns både glädje och sorg, klokheter och dumheter, och en väldans massa längtan...
Delbert & Glen - "Blind, Crippled and Crazy" - New West 2013
Delbert & Glen gjorde två suveräna skivor i början på 70-talet, "Delbert & Glen" och "Subject To Change". En slags blandning av blues, soul och country vars äkthet lyser klart än idag.
Men ingen lade märke till det då. Glen Clark försvann sen tämligen snart in i anonymitet, medan Delbert McClinton haft en någorlunda framgångsrik solokarriär.
Oddsen att de skulle sammanföras igen mer än 40 år senare måste varit närmast obefintliga, men nu är deras tredje skiva här. Deras röster passar fortfarande så förträffligt ihop, glädjen finns där i överflöd och låtarna är direkta och känns äkta. Livet har gett dem lite mer distans och de återkommer flera gånger till att tiden faktiskt har gått... men att det viktigaste är att vara här och nu...!
Det här är otvivelaktigt en av årets mest överraskande och bästa skivor. Det var länge sen jag upplevde att ett leende så sprids över hela ansiktet över en ny skiva. Men så är det, här finns glädje och en sjusärdeles feeling som är helt oemotståndlig i all sin enkelhet.
Till slut: Här är ett par smakprov av det de flesta missade i början av 70-talet:
"I ain’t old, but I’ve been around a long time"... Så sant, så sant...!
Honks - "Singelgatan" - Helan Kommunikation/Soundcarrier 2013
När jag läser att målsättningen för Honks (betyder Herrarna Olsson Nisson Karlsson Ström) är att sno tillbaka countryn från dansbanden blir jag direkt intresserad. Klockrent formulerat.
När jag sen ser videon med gatubilder i svartvitt inser jag att de lever upp till sin ambition. Visst är det country, visst är det enkla melodiösa sånger, men med ett engagerat sätt att attackera instrumenten som mer känns hämtad från rockmusiken och jag kommer osökt att tänka på Perssons Pack. Här är det inte så mycket dragspel, utan mest gitarrer som ger en karismatisk inramning till gruppens vardagstexter, om slentrian och tillkortakommanden för de som befinner sig någonstans mitt i livet och undrar om "det här var allt...?" och om man aldrig "kommer fram...?".
Honks kommer nog att lyssnas på i bilen med jämna mellanrum. Fortsätter de så här kan de kanske nå ännu större höjder. Med ännu fler personliga iakttagelser som i "Ibland", en suverän låt både musikaliskt och textmässigt. Där känns det som om Steve Earle stod i farstun och ville rusa in... En förmodad förebild som har samma kompromisslösa attityd och ett socialt patos som färgar låtarna på samma tydliga sätt.
Länkar:
"Det är lite självmordsuppdrag" - intressant artikel i Skånskan.
"Honks spelar ny skånsk country om skön ångest i medelåldern" - reportage i P4 Malmö.
Honks på SoundCloud - med flera låtar att lyssna på.
Honks på Spotify - där du kan lyssna på hela "Singelgatan".
Bara ett par dagar kvar och sen så har man semester. Inte så att jag inte trivs på mitt jobb, men man behöver få tid för annat också. Allt det man inte hinner, inte orkar, inte har möjlighet till annars. Äntligen tid att ta tag i alla andra projekt och ambitioner man nästan förträngt... Positiva känslor invaderar sinnet och allt är möjligt.
När jag letar positiva sånger så dyker det upp oväntat många, men det får bli Van Morrison och "These Are The Days". Det slår mig också vilken mängd positiva låtar den lille grinige gubben har gett ifrån sig. Kontraster. Det vi så väl behöver för att se ordentligt och välja att ta in det... Rakt av utan förbehåll...!
Skolavslutning igen. Milstolpar uppnådda och slutbetyg att hämta. Nya vägar framför alla de ungdomar som nu lämnar den obligatoriska svenska skolan efter 9 år.
Det finns inget som berör mig mer än att få se någon lyckas mot alla odds. Det går inte att ta miste på den genuina glädjen när någon trots svårigheter har besegrat sin egen rädsla att misslyckas, erövrat sitt eget självförtroende och nått resultat de aldrig trodde sig kunna nå.
För i vår svenska skola lär man sig också att dölja när man inte tror sig begripa, man sopar igen alla spår som skulle kunna avslöja det. Det är en självbevarelsedrift som alla vi människor erövrar av erfarenheter och tillkortakommanden.
Det finns inget som kan dölja den glädje som elever visar när de besegrat sin egen tvekan och sakta klättrat upp i kunnande och upptäckter. Med rätt ledsagan och uppmuntran tror jag alla kan få uppleva det. Känslan att få lyckas...! Inte av för lågt ställda krav, men av rätt ställda förväntningar och att någon visat dig att de tror på dig... Att inget är omöjligt om man går varsamt fram och låter det få ta tid.
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla ska få känna glädjen av att lyckas, kanske att nå längre än vad man trodde. Känslan av tillförsikt istället för rädslan att misslyckas.
Kan vi inte möta varje individ och ingjuta tilltro till dennes egen förmåga, då spelar det ingen roll vad vi gör... Hur många nationella prov vi genomför, vilka vackra mål vi skriver i dessa utvecklingsplaner, vilken tid vi lägger ner på rättvis bedömning, hur väl vi planerar våra lektioner...
Det är de som blivit sedda och fått lyckas som utvecklar empati för andra. Det är de som inte uttrycker sig nedlåtande om andra som avviker. Det är de som kommer att möta andra på samma sätt som de själva blivit bemötta. Det är de som kommer att hjälpa andra som har behov av hjälp. Det är de som kan resa sig upp och ge sin rektor en stående ovation på skolavslutningen. Har de fått är de beredda att ge tillbaka. Mötas. Förstå. Dela glädje.
"It's A Long Way" sjunger Antje Duvekot. Visst, vägen dit är lång i Björklunds kontrollskola. Men kanske ändå inte så lång... Jag såg mycket av ovanstående idag på skolavslutningen och det gör mig glad och det ger mig tillförsikt. Cirkeln är sluten... Det går, om vi fokuserar rätt... Det går!
Så är då båten i sjön. Utan att jag behövde göra något alls... Ibland är det extra bra med vänner och grannar!
Nu är jag ju ingen större båtmänniska, det ska väl erkännas. Jag blir för rastlös och det blir ju lätt för varmt i solen. Visst önskar jag att jag kunde ro ut och finna lugn och harmoni, men det blir nog enklare på många andra sätt. Så är det bara...
Men jag kan föreställa mig hur det kan vara med hjälp av Loggins & Messina i deras stämnings-fulla "Sailing The Wind" från 1973, med knakande mastar och allt...
Men när det nu finns någon annan som vill använda båten så ska den givetvis i...
