Deep Dark Woods - på gång igen...

Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm 2013 och skrev efteråt så här:
De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, men när de sedan drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."

Fem år senare såg jag dem ånyo i Stockholm och de var fortfaraande mycket bra och ganska suggestiva, men lite av magin var inte riktigt där, delvis kanske på grund av att den suveräne gitarristen Clayton Linthicum nu fick hantera basen. Inget fel med det, men som han spelade första gången har jag inte hört många gånger.

På senare tid har gruppen mer utvecklats till Ryan Boldts kompgrupp och det har blivit mer avskalat och folkligt och det var inte riktigt vad jag hoppats på.

Därför är den nya singeln så glädjande. Här sjunger Ryan Boldt så hjärtskärande, gripande dramatiskt att det blir lite magi igen. Fortsätt så, då kan det bli magiskt när de snart kommer till Stockholm igen.

Lägesrapport

Underligt…! Just nu upplever bloggen mängder av besökare (oftast mellan 75 - 150 st varje dag, ibland ännu fler, med toppnoteringar 1223 besök 24/5 och 953 den 1/7). Detta trots att jag faktiskt skrivit färre och kortare inlägg. Antalet läsare har jag ingen riktig förklaring till, men det andra har två orsaker som jag nu tänkte utveckla lite.

1) Jag håller på med mitt största skriv-projekt någonsin: Jag tänker ge ut min egen bok, med dikter och foto i samspel. Om det verkligen ska kallas dikter är jag osäker på, så därför kommer jag att ha underrubriken ”Iakttagelser i text och bild”. Jag tycker, som ni säkert märkt, att det är inspirerande att kombinera texter och bilder. Flera vänner (som brukar ha gott omdöme) har övertygat mig att publicera dem. Detta har visat sig vara ett mer omfattande jobb än jag först trodde, men förhoppningen är att boken ska komma ut under senhösten och senast innan nyår, men det kan bli senare... Vi får se…
PS: Bokens framsida kommer inte att se ut som på bilden.

2) Efter 20 år med diagnostiserad Parkinson har jag tyvärr upplevt att jag blivit betydligt sämre när det gäller en del situationer: Fötterna är svåra att få igång på morgonen och när jag suttit still ett tag, balansen är lite tveksam och jag har svimmat pga plötsligt blodtrycksfall. Därtill ser jag dubbelt när jag blir trött och när jag sitter vid en upplyst skärm i ett annars mörkt rum. Allt detta har ju kommit olägligt och är jobbigt som f-n, men det finns hopp om bättre tider...

Så jag kämpar på och ska försöka lägga ut minst ett inlägg varje vecka på bloggen med någon musik jag inte tidigare skrivit så mycket om. I övrigt avsätter jag tid till bokskapandet.

Ännu en gång: Tack för att ni läser och hoppas ni fortsätter ett tag till…!

Ibland händer det...

Ibland dyker det upp låtar från ingenstans och de bara träffar dig mitt i prick, utan förvarning.
Du stannar upp och spetsar öronen. David Massey skrev "Just Another Day" efter någon av alla dessa skolskjutningar i USA. Ännu en, efter alldeles för många.

Den här låten intog mig härom dagen och det är riktigt bra. Så angeläget och så snyggt ihopsatt ändå.



David Massey har en ganska ny skiva ute och han har gjort flera innan... Således ännu en jag måste kolla upp...!

Paul Butterfield

Jag såg Paul Butterfield i Cambridge 1984 med en ny upplaga av sitt bluesband. Han sjöng så man befarade att inälvorna skulle flyga ut och han blåste munspel med lika intensiv känsla. Tre år senare var han död efter en överdos, endast 44 år gammal.

Jag lyssnade mycket på hans tidiga skivor med Michael Bloomfield på gitarr.

!978 satt jag uppe och såg Rockpallast på TV och hörde hans nya band med gitarristerna Buzzy Feiten och Peter Atanasoff. En spelning som påverkade mig djupt. När han sjöng "Just when I needed you most" så var känslan så stark och så äkta att jag kände tårar komma . Butterfield sjöng så som om han var helt förtvivlad.

Många år senare fick jag tag på en inspelning och när den gavs ut 2008, så märkte jag att det var minst så bra som jag mindes.


Här kan du se och höra hela konserten.

Fortfarande helt emot kärnkraft...!

De som har pengar att tjäna på kärnkraft vill gärna påskina att alla problem är lösta och att det är en helt säker energikälla. Inget kunde vara mer lögnaktigt. Slutförvaringen är inte löst och kan inte lösas...! Och nuvarande läge på planeten borde väl få vissa på andra tankar, men icke, man bara kör på och hoppas att det löser sig...!



Ad Vanderveen har en ovanligt tät utgivning av nya skivor, och oftast lika ovanligt hög kvalitet rakt igenom. Men det är sällan han ger sig in på politiska stridsfrågor. Därför blev jag extra glad när jag upptäckte den här singeln från 2022.

Jag håller med om vartenda ord och det skapar förtroende.

Bloggen fyller 16 år

Så har det gått ett år igen... Ett bloggår och jag fatttar inte hur allt gått till, men de flesta dagar har jag mer än 100 läsare. Ofta betydligt fler, som i förrgår: 599 beskare.

Ett nytt rekord slogs också nyligen: 1223 besökare den 24 maj i år.



Ännu en gammal briljant låt från Richard Thompson: Att skriva om våld på detta vis kräver stort mod och blir på något underligt sätt en nästan ömsint sång.

Ödsligt, ödesmättat, förtvivlat, men med en känslig nerv som griper tag om hjärtat och ger dig en stöt. Mycket stor musik av en mästare...!