lördag 28 november 2020
Hundvakt igen...
Jag är hundvakt igen och mina tankar hamnar på en gammal favoritlåt: "Old Bourbon" med Alun Davies. En låt om gatuhunden som han inte kunde glömma.
Alun var gitarrist/arrangör/gitarrstämmare till Cat Stevens och utan honom hade nog inte Cat blivit den dundersuccé som han blev. Han tog även med Alun Davies då han många år senare startade om musikspelandet som "Yusuf".
Alun Davies gjorde själv ett LP-album, "Daydo", som en del beskriver "som Cat Stevens-musik, fast ännu bättre"... Bra är det definitivt, utan minsta tvekan... (Tyvärr är ljudet ganska dåligt på videon ovan, men känslan är ändå väldigt tydlig...)
måndag 23 november 2020
Things I Never Needed
Jag städar källaren. Bland bråte, kartonger, brädbitar och allt annat möjligt, dyker gamla minnen upp. Likaså saker jag glömt att jag hade. Men hur hamnade allt i min källare...?
Grace Potter och Daryl Hall har fattat precis vad det handlar om. "Things I Never Needed" sitter som pricken över i...!
Grace Potter och Daryl Hall har fattat precis vad det handlar om. "Things I Never Needed" sitter som pricken över i...!
onsdag 18 november 2020
Uppdaterad The Times They Are A-Changin'
När jag såg det här för första gången 2018 tog det några sekunder innan jag insåg...
... att det här var ju inte Dylan, utan Jimmy Fallon som var i farten igen...
Fallon gör det så bra! Nästran bättre än Dylan själv ibland gör det...
... att det här var ju inte Dylan, utan Jimmy Fallon som var i farten igen...
Fallon gör det så bra! Nästran bättre än Dylan själv ibland gör det...
måndag 16 november 2020
Neil Youngs dubbelgångare
Neil Young sjunger "Whip My Hair", eller...? Visst, jag hade ju med detta klipp redan för 10 år sen, men det är ju så bra att jag inte kunde undvika att ta med det igen. Jimmy Fallon som Neil Young och Bruce Springsteen som sig själv. Så himla bra och ruskigt roligt dessutom. Fallon har verkligen talang att plocka fram det typiska och sedan efterlikna det.
En uppmärksammad succé måste ju följas upp och det har blivit några gånger. Här är Bruce och Neil, nej Bruce och Jimmy, ännu en gång, nu med "Sexy and I know it":
Här är Jimmy Fallon som Neil Young med "The Fresh Prince Of Bel-Air"
Till slut fick Neil Young vara med själv också: "Two Neil Youngs on A Tree Stump":
Visst är det hårresande bra imiterat...!
En uppmärksammad succé måste ju följas upp och det har blivit några gånger. Här är Bruce och Neil, nej Bruce och Jimmy, ännu en gång, nu med "Sexy and I know it":
Här är Jimmy Fallon som Neil Young med "The Fresh Prince Of Bel-Air"
Till slut fick Neil Young vara med själv också: "Two Neil Youngs on A Tree Stump":
Visst är det hårresande bra imiterat...!
torsdag 12 november 2020
Neil Young 75 år
Neil Young, en av de absolut största, blir 75 år idag och jag tänker inte tjata om hur sällan hans nya utgåvor är lika bra som på den gamla goda tiden. Men denne motsträvige man med spröda känselspröt, vare sig han spelar lågmält på akustisk gitarr eller klöser vilt på sin elgura, gör vad han känner för.
Tack och lov fortsätter han ge ut tidigare icke utgivna mästerverk, varav "Homegrown" i år sett dagens ljus. Att en så bra skiva aldrig gavs ut när det begavs sig för snart 45 år sen är ju helt obegripligt. Ovanstående "Little Wing" är en av de sånger som i och för sig getts ut på andra album, men de flesta av låtarna har aldrig hörts tidigare, åtminstone inte i de här versionerna.
Det finns de som säger att Neil inte kan sjunga... Han berör det själv i det här roliga talet när han 2017 blev invald i "Canadian Songwriters Hall Of Fame":
Själv vet jag bara att han har känslan och att just det är mycket svårare än att sjunga. Känslan finns i rösten, i hans gitarr, hans sånger och i hela hans uppenbarelse, som här i "Change Your Mind" från 1994 med Cray Horse.
Rösten har börjat blekna, men han kompenserar det på något sätt, som här på nya EP:n där han gör Dylans "The Times They Are A-Chaning" på ett lågmält sätt, men likväl fullt av närvaro.
Det finns bara en Neil Young. Inte alltid som man förväntat sig, men aldrig utan känsla...!
onsdag 11 november 2020
Sven Wollter har lämnat oss
Så har då pandemin tagit ännu en av mina förebilder: Sven Wollters kropp kunde inte stå emot ytterligare påfrestningar. Igår lämnade han in omgiven av sin familj.
Lyssna på hans kloka tankar, fyllda av nyfiket sökande och egna slutsatser, men ändå alltid med humorn i närheten:
Han var kommunist. Jag minns hans svar på frågan om han var den siste kommunisten:
"Siste? När man skriver historien kommer det att stå: Han var den förste...!"
Men varför kommunist? Lyssna på det här och du kanske inser vad han menar:
Jag brukar ofta citera att han sagt "När jag vaknar på morgonen och känner den där förbannade värken i axeln... Då känner jag tacksamhet, för det betyder att jag är med ännu en dag". Nu är han inte det längre. Han kommer att bli saknad....!
Lyssna på hans kloka tankar, fyllda av nyfiket sökande och egna slutsatser, men ändå alltid med humorn i närheten:
Han var kommunist. Jag minns hans svar på frågan om han var den siste kommunisten:
"Siste? När man skriver historien kommer det att stå: Han var den förste...!"
Men varför kommunist? Lyssna på det här och du kanske inser vad han menar:
Jag brukar ofta citera att han sagt "När jag vaknar på morgonen och känner den där förbannade värken i axeln... Då känner jag tacksamhet, för det betyder att jag är med ännu en dag". Nu är han inte det längre. Han kommer att bli saknad....!
tisdag 10 november 2020
En lektion i blues-gitarr
Phil Beer, ena halvan av "Show of Hands", är en av de som verkligen levererar mycket musik via streaming i dessa konsert-fria tider.
Igår besökte han sina rötter och bjöd på en lektion i blues på akustisk gitarr. Trevligt, intressant och mycket gitarr, och lika mycket blues förstås. Den som är det minsta intresserad av gitarr-spel och blues har en riktig fin timme att se fram emot. På slutet får vi även höra Phil Beer Band spela lite elektriskt.
Phil Beer är en stor beundrare av David Lindley och med tanke på det kanske det inte är så underligt att han är den brittiska musiker som mest påminner om Mr. Dave.
Steve Knightley, den andra halvan av Show of Hands har också lagt ut många konserter och även diskussioner om gitarrspelande kallat "Strum with Steve". Här är första delen, där han berättar om Dylans "Don't Think Twice" på ett roligt och pedagogiskt sätt:
Show of Hands, tillsammans som grupp, har också streamat flera konserter. Får man inte spela för folk direkt, kan man ju göra det indirekt i en vacker miljö, som de gör här, och oj vad de gör det bra...!
Visst är det underliga tider, men även tider då vi spränger nya gränser och hittar nya vägar...
Igår besökte han sina rötter och bjöd på en lektion i blues på akustisk gitarr. Trevligt, intressant och mycket gitarr, och lika mycket blues förstås. Den som är det minsta intresserad av gitarr-spel och blues har en riktig fin timme att se fram emot. På slutet får vi även höra Phil Beer Band spela lite elektriskt.
Phil Beer är en stor beundrare av David Lindley och med tanke på det kanske det inte är så underligt att han är den brittiska musiker som mest påminner om Mr. Dave.
Steve Knightley, den andra halvan av Show of Hands har också lagt ut många konserter och även diskussioner om gitarrspelande kallat "Strum with Steve". Här är första delen, där han berättar om Dylans "Don't Think Twice" på ett roligt och pedagogiskt sätt:
Show of Hands, tillsammans som grupp, har också streamat flera konserter. Får man inte spela för folk direkt, kan man ju göra det indirekt i en vacker miljö, som de gör här, och oj vad de gör det bra...!
Visst är det underliga tider, men även tider då vi spränger nya gränser och hittar nya vägar...
fredag 6 november 2020
Kanske...?
Kanske finns det en gnutta framsteg, trots allt...? Det verkar som om Trump inte får fortsätta och om det blir så är det ju otvivelaktigt något bra för oss alla här på planeten.. Begreppet "dålig förlorare" har dessutom fått ett nytt ansikte.
Pandemin har satt fart igen och vi ska åter isolera oss... Svårt att se omfattningen av denna kris, men kanske det kan leda till att vi lär oss att uppskatta "det lilla" och börjar stressa av från denna hysteri med konsumtion och ständig tillväxt... Det vore ju verkligen något...!
Pandemin har satt fart igen och vi ska åter isolera oss... Svårt att se omfattningen av denna kris, men kanske det kan leda till att vi lär oss att uppskatta "det lilla" och börjar stressa av från denna hysteri med konsumtion och ständig tillväxt... Det vore ju verkligen något...!
söndag 1 november 2020
Sånger om mörkret
Det finns givetvis oräkneliga sånger om mörkret och saknaden av ljus. Man kan skildra det rent naturligt eller mer symboliskt...
Här är några mörka låtar som på något underligt sätt ändå skapar ljus i mitt sinne:
"It's Dark In Here" med Dransfield från "The Fiddler's Dream", en av de bästa skivor som gjorts. Finns i sin helhet varken på Youtube eller Spotify, men är värd all uppmärksamhet...
Lucinda Williams har ju alltid ett känsligt uttryck och "When The Way Gets Dark" från senaste skivan visar det med tydlig kraft:
Iain Matthews tolkning av Jesse Colin Youngs "Darkness Darkness" får mig verkligen att rysa... Så stämningsfullt att det framkallar helande melankoli:
Ken Dunn sjunger sin "Absence of Light". Vi behöver och mår bra av att beskriva det vi känner. Ett delat mörker är inte lika mörkt...!
För visst påverkar mörkret hur vi mår: Gillian Welch och Dave Rawlings visar det här med suggestiv ödslighet, utan att släta över :
Walkabouts skapar djup dramatik med sin "Nightbirds": Men även mystik, melankoli, mörker, ensamhet, och till slut ändå en trygg reflekterande insikt...
Jag har sagt det förr, men återupprepar: I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...
Mörkret kan således vara en inspirationskälla av stora mått!
Här är några mörka låtar som på något underligt sätt ändå skapar ljus i mitt sinne:
"It's Dark In Here" med Dransfield från "The Fiddler's Dream", en av de bästa skivor som gjorts. Finns i sin helhet varken på Youtube eller Spotify, men är värd all uppmärksamhet...
Lucinda Williams har ju alltid ett känsligt uttryck och "When The Way Gets Dark" från senaste skivan visar det med tydlig kraft:
Iain Matthews tolkning av Jesse Colin Youngs "Darkness Darkness" får mig verkligen att rysa... Så stämningsfullt att det framkallar helande melankoli:
Ken Dunn sjunger sin "Absence of Light". Vi behöver och mår bra av att beskriva det vi känner. Ett delat mörker är inte lika mörkt...!
För visst påverkar mörkret hur vi mår: Gillian Welch och Dave Rawlings visar det här med suggestiv ödslighet, utan att släta över :
Walkabouts skapar djup dramatik med sin "Nightbirds": Men även mystik, melankoli, mörker, ensamhet, och till slut ändå en trygg reflekterande insikt...
Jag har sagt det förr, men återupprepar: I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...
Mörkret kan således vara en inspirationskälla av stora mått!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)