Joel Rafael har tidigare några gånger varit som en eldgaffel rakt upp i baken på den styrande eliten i USA. Hans fredssång "This is My Country" retade säkert en del amerikaner till ursinne, men för mig står den för en human och vidsynt människosyn, utan några omskrivningar.
Joel Rafael skev 2016, tillsammans med Jason Mraz och Michael Natter, kampsången "Strong", en låt om kampen för att försöka rädda dricksvattnet vid Standing Rock. Han ger nu ut den som en singel, ett första smakprov från den nya skivan "Rose Avenue", som släpps i juni på Inside Recordings.
Här berättar den nu 70-årige Joel Rafael mer om den kommande skivan:
Rafael kan också skriva enkla, vackra sånger om kärlek och annat, men det är när han blir upprörd som hans starka engagemang lyser upp tillvaron och han blir ännu en i raden av de stora sanningssägarna Woody Guthrie, Pete Seeger och tidiga Bob Dylan.
En gammal man som inte ger upp... En liten man med stora ideal... Joel Rafael lyser upp den grå vardagen med sin envisa tro på människans goda sidor.
Det finns en tidig bild med Fairport Convention där Sandy Denny spelar elektrisk gitarr. annars höll hon sig ju mest till akustrisk gitarr och piano. Men här, i en demo av hennes kanske allra sista sång, spelar hon elektrisk gitarr så att det känns som om hennes glödande fingrar spretigt gestaltar textens alla förtvivlade känslor.
Handlar den om hennes och Trevor Lucas relation, eller inte? Det får vi aldrig veta... Efter denna text i hennes anteckningsbok blev det inget mer...
Jag undrar hur hon skulle reagerat om hon då fått reda på att vi nu, drygt 40 år senare, skulle lyssna på hennes lilla inspelning och fascineras av hennes starka närvaro även i denna sång...
Idag är det 41 år sedan Sandy Denny lämnade oss, blott 31 år gammal...
Det glädjer mig att hon sent omsider har fått lite mer av ett erkännande. Att hon dog märkt av hårda tider och var vilsen vart hon skulle både privat och karriär-mässigt spetsar ju till tragedin ytterligare.
Jag upprepar:
"Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer."
(21 april 2012)
"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)
Lyssna på hennes känsliga tolkning av Jackson C. Franks "You Never Wanted Me", hur hon så smidigt växlar mellan det lidande lågmälda och det anklagande starka. Helt enastående...!
Det ryser i hela kroppen!
Eric Andersen skrev "Thirsty Boots" troligen redan 1966, åtminstone dök den upp på hans andra skiva "'Bout Changes 'n' Things" då. Tio år senare sjöng han den på en minneskonsert för Phil Ochs, som avled i april 1976.
Det finns många versioner av denna gripande låt, bäde med Eric själv och även med flertalet andra artister. När Eric gav ut sin samling "The Essential Eric Andersen" förra året hade han glädjande nog valt live-versionen från 'The Bitter End' 1997, som tidigare fanns på en annan samlingsskiva, "Collection", från just 1997. Enligt mig den klart bästa inspelade versionen.
När jag nu får höra Eric sjunga "Thirsty Boots" från Phil Ochs-konserten 1976 så är det definitivt en av de allra bästa inspelningarna av detta mästerverk.
Tiden går och har gått väldigt fort, men riktigt bra musik är tidlös...!
Nya möten, nya intryck och energin är tillbaka. En aldrig sinande ström som bara finns där, utom om du letar eller saknar...
Alltid lika fascinerande att mötas när alla inlärda mönster är avstängda och inte är tillgängliga. Att möta sig själv och andra utan att förställa sig. En oas i det virrvarr vi kallar våra liv.
Vaknade mitt i natten och dessa ord bara kom:
Samma läxa igen. Egentligen är allt så enkelt och just därför blir det lätt krångligt.
Det viktigaste i livet
är att lära sig att ge kärlek
och
att släppa in den
- Mitch Albom
See what's right before your eyes
Will be gone before you know
Time is all we have
So let the moments grow
- Eric Andersen
Inte för att jag längtar till hösten... Men när jag får höra att Lars Winnerbäck släpper ett nytt album den 27 september, ja, då blir jag glad.
Winnerbäck har en sällsynt förmåga att sätta fingret på det där man känner, men inte själv kan uttrycka så det blir begripligt.
Dessutom blir det en liten turné med band. Sist jag såg honom var han ensam på scenen med viss uppbackning av Mathias Blomdahl på gitarr. Det var så innerligt bra!
Från den turnén släpptes den underbara LP-boxen "Vi Var Där" med alla låtar som spelades, tror jag. "Khom Loy" är ett levande bevis på hur bra det var:
Många bryr sig nog inte ifall de hör något udda i en låt... En del lägger nog inte ens märke till om det skiljer något mellan olika versioner av samma låt...?
Det är nog lite nördigt att upptäcka att en singel-version från snart 50 år sedan skiljer sig avsevärt från album-versionen... Men, attans så intressant!
Så här är vi vana att höra "Rock Me On The Water" från Jackson Browne's första LP-skiva:
Singel-versionen är helt annorlunda: Ett helt annat intro, piano-bryggan i låtens mitt
saknas och någon textrad är lite annorlunda. Lyssna själv:
För mig är detta så viktigt...! "Nördig" kan jag i så fall gärna vara...
Ronnie Lane hade en vision om att musik verkligen skulle beröra och sprida glädje. Han skulle den 1:a april ha fyllt 73 år, men han blev bara 51 år. Han dog därtill både sjuk och urfattig.
Ronnie Lane skrev låtar, spelade bas och sjöng lite, först i Small Faces, med Steve Marriott som frontfigur, och därefter i Faces, där Rod Stewart tog över rollen som gruppens stjärna.
Därefter lade Ronnie om kursen något och började spela mer jordnära musik med sin nya grupp "Slim Chance". Här stod spelglädjen och känslan i första rummet. Gruppen turnerande runt som en mobil cirkus och man levde enkelt som ett kollektiv. Skivorna han gjorde med detta band är riktiga pärlor och borde fått mycket mer uppmärksamhet. Men de riktigt stora framgångarna uteblev, cirkusen gick i konkurs och hans fru, som varit med på ett hörn som dansare, lämnade honom.
Han fortsatte göra några skivor, bland annat en med Pete Townshend från The Who. Men MS tog alltmer hans krafter och till slut orkade han inte längre och tynade bort i fattigdom och glömska.
Jag kan verkligen rekommendera dig att se den timslånga dokumentären om Ronnie Lane:
Det är dags att Ronnie får mer uppskattning och i mitten på maj kommer en ny samlingsbox på 6 CD-skivor...! Alla skivorna med Slim Chance och de som kom därefter, kryddat med obskyra låtar och några live-inspelningar. En riktig guldgruva för den som är det minsta intresserad av levande musik fylld av känslor och spelglädje.
Här ett tidigt Slim Chance-framträdande på BBC, med en annorlunda version av Small Faces hit "Ooh La La". De eminenta musikerna Graham Lyle och Benny Gallagher var då fortfarande med i gruppen, men skulle snart lämna för att satsa på sin egen musik:
Alla borde skaffa boxen "Just For A Moment", och därtill ge bort några exemplar till sina bästa vänner... Om du inte gillar vad du hör ska jag allvarligt överväga att sluta lyssna på musik och börja odla gurkor i stället...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
