Deep Dark Woods + Kacy & Clayton - Kägelbanan, Stockholm 2018-04-29
Visst har jag hört talas om att någon varit med i både förband och huvudattraktion, men att ett helt band till 4/5 är samma band men ändå två olika grupper, det måste vara unikt.
Först ut var Kacy & Clayton med Ryan Boldt på bas och Mike Silverman på trummor. Soundet var tätt, basen kraftig och det "sitter" så perfekt som det är möjligt. Många av låtarna känns ibland lite lika varann, men vad gör det när Kasy Anderson sjunger så inspirerat och vackert och Clayton Linthicum knäpper och sprätter ut häftiga toner på sin elgitarr. Kacy's akustiska gitarr ligger högt i mixen och blir ett perfekt komplement, först trodde jag det var en gitarrist till som jag inte såg på scenen. Det är lite som tidiga Fairport Convention, med mer americana-stuk.
Efter en kort paus börjar så Deep Dark Woods och då har Ryan och Clayton bytt instrument.
Ryan Boldt dominerar på scenen med sin sång och sin coola arbetar-look. Några gånger bjuder han på kantiga gitarrsolon som blir helt magiska. Clayton lirar nu bas med den äran och han och trummisen Mike Silverman är samspelta som om de hade spelat ihop i evigheter. Ny på scenen är gitarristen Evan Cheadle och han förgyller soundet med sitt lyhörda spel. Kacy har nu en lite mer undanskymd roll, men lägger ibland på helt underbara harmonier.
I "The Winter Has Passed" sjunger hon några toner så himlastormande vackert att jag nästan får svindel.
Deep Dark Woods bjuder på både gammalt och nytt och soundet är fortfarande tätt, suggestivt och ibland helt magiskt. Efter "The Banks of Leopold Canal, nästan 10 minuter lång, är jag så upprymd att jag tänker "så jävla bra, kan inte bli bättre".
Kvällen avslutas med att Ryan och Kacy ensamma på scenen sjunger "Babes In The Wood". Vackert och rörande, avskalat och ändå pampigt. Ett mycket fint slut på en kväll som jag kommer att minnas med välbehag...
Efteråt får jag ett kort samtal med gitarristen/bassisten Clayton Linthicum. Senast jag såg honom var för fem år sedan och då stod han blygt still på scenen men spelade häpnads-väckande magiskt på sin elgitarr. Han berättar att den turnén var hans absolut första och att
han spelat mycket mer sedan dess.
Nu skuttade han omkring på scenen och pratade och sjöng utan minsta tecken på återhållsamhet.
Han får mitt visitkort med bloggens adress och säger direkt att Thirsty Boots är Eric Andersens låt. Clayton må vara ung, men kan sin musikhistoria väl och han förvaltar den minst sagt lika väl.
Det ska bli spännande att se vad denne unge man kommer att skapa och bidra med i framtiden.
Deep Dark Woods må vara Ryan Boldt's band, men på scen så bidrar alla medlemmar friskt och resultatet är ett band som låter som om de spelat tillsammans i evigheter och känner varandras karaktärer utan och innan. Faktum är att bandet bakom Boldt helt har bytts ut de senaste fem åren, men ändå låter det definitivt som Deep Dark Woods och det låter enastående bra och stimulrerar fantasin. Soundet är tätt och innehåller små ingredienser som tillsammans blir något stort, suggestivt och ibland helt magiskt.
Dawes tillhör en av de grupper/artister som får mig att ruskas om när jag hör att en ny skiva är på gång. Nu är det så att 22 juni släpps deras nya album "Passwords", producerad av Jonathan Wilson.
Fyra av låtarna har spelats live, så här är en liten förhandsvy av dessa.
Taylor Goldsmith skriver på bandets facebook-sida så här:
"Hi folks. Taylor here. As you’re probably aware, it’s a wild time to be alive. There are a lot of thoughts and feelings we feel less inclined to share than we ever have before. At least in my lifetime. A lot of controversial conversations that feel like they only serve as something for the next person to crumple up and toss aside. So it’s with all that in mind that we are proud to announce our new album ‘Passwords.’ In this rapidly approaching age of transparency, passwords can feel like this last vestige of a wall between a world we can see and one we can’t. Having a password allows you to gain access to some information or perspective that you didn’t have before. In that sense, I like the idea of looking at a song as a password - an opportunity for some sort of insight that had previously been unavailable to you. And that goes for the singer as much as the potential listener, I promise. :) These songs are about everything to the extent that any Dawes record has been...but in this case there is more of an objective...at least for us - to think a little harder about not just how but WHY we (not just ‘you’ or ‘I’ but ‘we’) feel the ways that we do. What small steps can be taken to revisit these old ideas of empathy? How can we develop a form of communication that goes beyond making sure you’ve said your piece and accurately aims at being heard?"
Det låter ju lovande, minst sagt. De två låtarna ovan verkar vara i typiskt Dawes-stuk och därtill så imponerar verkligen de här två akustiska sångerna:
"Crack the Case" om hur mycket konstigt som händer utan empati i dessa tider:
"Never Gonna Say Goodbye" - en vacker kärlekssång Taylor skrev till sin älskade Mandy Moore:
Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm för nästan exakt fem år sedan och skrev efteråt så här:
"Jag har ansett Deep Dark Woods som ett av de mest spännande "nya" banden och såg fram emot deras första konsert i Stockholm. De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, kompetent och bra, men utan den riktiga gnistan. När de sen drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."
"Det mörka, den alltid suggestivt makabra skönheten i melodierna och de krypande, lockande, nästan febriga texterna som kryper under huden. Med ljuvligt vackra låtar som befolkar gränslandet mellan saga och skräck, där har Deep Dark Woods markerat sitt alldeles egna revir bland Americana-musikens största. Så kanadensare de är.
Ryan Boldt och hans band ger sig ut på en odysseé i ett landskap där gränserna är utsuddade, där den amerikanska sångboken skrivs om , blad för blad.
Han är en surrealistisk sagoberättare, en magiker och en cirkusdirektör, en domptör. Bandet är tajt och säkert, och invaggar oss ömsom i falsk trygghet av igenkänning för att sen dra med oss in i mörka snår av melodier, ömsom behagligt i en säker famn, en vaggvisa i rocktappning, en ballad.
Präriens gräs rasslar, tonerna blir högre, vi vävs in i ett drömtyg. I journalistiska termer placeras bandet väldigt ofta i det spännande gattet mellan Nick Cave och Neil Young,där händer det någonting väldigt speciellt. Mötet av genrer, som skapar sin egen logik.
Det finns inga gränser för Deep Dark Woods trollbindande musik. Inga regler, ingen annan logik än musikens egna."
På söndag spelar Deep Dark Woods i Stockholm igen och Kacy & Clayton är både förband och med i gruppen. Det kan bli en härlig kväll...
Vad ska vi säga till barnen?
Att vi inget visste?
Ska vi säga till barnen
Att vi bara klättrade?
Vad ska vi säga till barnen?
Att vi aldrig tittade ner?
Ska vi säga till barnen
Att vi tänkte inte på er?
- Christine Hellqvist
När samma och samma inte är samma
Olika och olika inte är lika utan olika
När pengar är pengar alltid oavsett
Börjar tro att lagar om natur och miljö
Skrivs för att det ska se bra ut
Inte för att något ska bli bättre
eller för att skydda den enda jord vi har
Är vi så förblindade
Att våra pengar är större och viktigare
Än det vi lämnar till våra barn?
Det finns ögonblick när det kändes som om hjärtat skulle stanna... Ett sådant var det för mig den 21 april 1978. Min bror ringde och frågade om jag visste att Sandy Denny hade dött...
Det har nu gått 40 år sedan dess och Sandy har till slut fått något av den status hon alltid förtjänade: Böcker, boxar med skivor och ett nytt intresse för hennes musik... Den underbara demo-inspelningen av "Like An Old Fashioned Waltz" är en av otaliga inspelningar som till slut sett dagens ljus.
I augusti 2006 släpptes "Under Review", en drygt två timmars dokumentär om Sandy Denny. Det finns perioder i filmen som är lite sega, men det finns också gyllene ögonblick som ingen borde missa...
Del 4 saknas, men en del av innehållet finns här (Dave Swarbrick berättar mycket personligt):
Ännu ett intressant reportage, med Richard Thompson, Ashley Hutchings och Linda Thompson frikostigt berättande:
Sandy var unik och det finns ingen ens jämförbar...Inte då. Inte nu. Förmodligen aldrig...
Morgan Erina har nu definitivt bestämt sig för att göra en ny skiva och hon har börjat planera och skriva låtar... Det gör mig verkligen glad, fast någon tidsplan verkar det inte riktigt finnas än. Hur som helst så låter det hela väldigt spännande!
Här en låt från när hon, för två år sedan, senast hade release-party:
På väg ut ur mataffären mötte jag idag en ung mamma med två tvillingar i en bred vagn.
Den ena säger högt och tydligt:
- Mamma, han är gammal...!
Det må så vara, men jag känner mig yngre både till kropp och själ än jag gjorde för några år sen. Trots allt som hela tiden förändras till det sämre så finns det ändock alltid mer att glädja sig åt...
Jag är urbota trött på hur några penningblinda parasiter förstör skog och natur, trött på hur kommunen jag jobbar för bara ser allt i utgifter och säger upp personal och gör så att redan hårt pressade anställda mår ännu sämre. Överallt denna blinda tro på pengar, cash och tillväxt. En tro på att ännu mer av det som skapade problemen också ska lösa dem...
Jag är trött på alla missförstånd, uttråkad av alla ytliga TV-program och denna intetsägande underhållning, trött på all stress runt omkring mig, även om den sällan biter på mig.
Jag är också trött på alla tillkortakommanden, trött på att bli besviken, trött på att inte nå fram när jag verkligen vill det, trött på hjärtats vimsiga virrande hit och dit, trött på att vara trött...
Mitt ibland allt detta möter jag nya vänner som berör mig och sprider glädje in i varenda fena i min gamla kropp. Jag har insett hur jag kan få min trötta lekamen, och därmed också hjärta och själ, att må bättre med hjälp av lite yoga. Jag har vänner som spontant skickar små uppmuntrade SMS och mail med kommentarer som värmer ändå ut i lilltånageln. Jag hör ny musik som touchar mina finaste strängar inombords. Jag blir varm av att jag kan få ihop några ord till något meningsfullt... Jag kan ta en klunk whisky och inse hur gott några droppar kan vara. Jag kommer hem och möts av blommor som knoppas och slår ut, även i år... När jag går ut på balkongen på morgonen för att välkomna ännu en ny dag så sjunger fåglarna obehindrat, de bara är och jag bara är, jag med...
Gammal,.. ja, så är det väl, men... kanske med andra mått, yngre än någonsin... Så känns det faktiskt...!
Två kanadensare, välkände Neil Young från BBC 1971 och inte lika uppmärksammade Murray McLauchlan sjunger båda om åldrandet och den vardagliga tristessen, men också vad det oväntat kan tillföra och hjälpa oss människor med... Gemenskap, nya möten och nya insikter...
När jag upptäcckte The Pines för några år sen föll jag direkt. I mars 2016 skrev jag så här:
"Tänk dig att du vandrar ut en dimmig och lite kylig kväll och någonstans där finner du en plötslig harmoni, en frizon utan alla vardagliga krav, bitarna faller på plats och du ser sammanhang du tidigare bara kunnat ana, du är där mitt i nuet och ändå är du halvt drömmande..."
Här en smått fantastisk halvtimme med The Pines:
The Pines består av David Huckfelt, Benson Ramsey och Alex Ramsey. Det finns smått fantastiskt spel här på både gitarr och piano, men ändå underordnar de sig alltid helheten, känslan, stämningen...
David Huckfelt och Bensom Ramsey sjunger med sympatiska röster, fulla av karaktär och närvaro, och de blir nästan som extra instrument i ljudbilden.
Jag har svårt att tro du kan spendera en knapp timme bättre än här med Christy Moore, hans otroliga röst och egendomliga kraft när han sjunger ut... Därtill med Declan Sinnott vid sin sida, med dennes el-gitarr och lyhörda känslighet. Allt inspelat på Barrowland i Glasgow 2008.
De startar med en mäktig version av Jackson Brownes "Before The Deluge", fortsätter med näst intill ursinniga versioner av "Missing You" och "Viva La Quinta Brigada", sedan finstämt och rörande med "Natives" och "Bright Blue Rose", för att avsluta med en gnistrande "No Time For Love", Jack Warshaws starka sång om politiska flyktingar.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
