Basse Wickman, Big Ben, Stockholm, 2013-04-29 Det är bara drygt två månader sen jag såg Basse Wickman på Big Ben. I går var det dags igen och denna gång agerade han uppvärmare till Elliott Murphy och Olivier Durand och spelade helt solo. Jag skulle lätt kunna se honom ännu oftare, så bra är han.
Basse inleder med "Allting Ligger Gömt", en ny iakttagande vardagsskildring, och fortsätter med Karin Boyes tonsatta dikt "I Mörkret". Sedan kommer flera av Basses egna låtar på svenska och mot slutet följer några av de äldre engelskspråkiga kompositionerna. Några Dylan-covers hinner han också med, lika förträffligt framförda de med.
Mycket är sig likt sen februari-spelningen men det gör ju ingenting när det håller en sådan här klass. Jag skulle gladeligen betala för att se och höra Basse gång efter gång.
Efter mitt förra inlägg om Basse fick jag flera positiva kommentarer:
- "Det var första gången jag såg Basse och måste säga att jag verkligen har missat en kanonartist".
- "Han är fantastisk".
- "Jag tjatar så fort jag får tillfälle om Gränsland som jag tycker är den bästa musik som någonsin gjorts på svenska språket".
Ute på nätet hittar man bl.a detta om förra spelningen på Big Ben:
- "Men hoppsan vad bra det var! Inte bara bra utan utsökt".
- "Det är just sången som jag fastnat för i Basses artisteri...//...så precist och vackert...och så skriver han fruktansvärt bra låtar ovanpå allt detta".
Inte illa, eller hur?
Till slut en eloge till Bernt på Big Ben och Anders på 'Kulturgärningar i Sverige' för att de fixat ännu en helkväll med ruskigt bra musik.
Deep Dark Woods + David Olney, Bryggarsalen, Stockholm, 2013-04-27
Jag har ansett Deep Dark Woods som ett av de mest spännande "nya" banden och såg fram emot deras första konsert i Stockholm. De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, kompetent och bra, men utan den riktiga gnistan. När de sen drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk.
Det kretsar mycket kring sångaren och gitarristen Ryan Boldt, som står hukande framför sin mikrofon och sjunger med stor inlevelse. Visst kunde han förbättra mellansnacket... Det var mest ett tjoande 'thank you' och en del mummel som var aningen svårt att höra. Men med små medel kunde han emellanåt sola på sin gitarr på ett kantigt med suggestivt sätt. Bredvid sig hade han bandets nye gitarrist, Clayton Linthicum, som såg väldigt ung och blygsam ut. Men vilka fingrar! Vare sig han solade eller kompade, så lade han ut delikata slingor och vändningar som fick mig att häpna. En dekoratör av stora mått! Jag vet att jag stod och tänkte något fult om Clapton... Den här killen kan gå långt!
Här ett klipp från Wien i förra veckan:
Klaviaturspelaren Geoff Hilhorst, trummisen Lucas Goetz och bassisten Chris Mason bidrar alla tre med fint spel och de sista två står för stämsången. En kväll att minnas, en höjdarspelning av suggestiva musikaliska utflykter.
Ingen mindre än David Olney var 'uppvärmare'. Jag vet mest att Ad Vanderveen rankar honom mycket högt och att han skrivit bra låtar. Han inledde, tillsammans med Sergio Webb på gitarr, oväntat rockigt och utan att jag blev specielt intresserad. Webb i snickarbyxor, som kompade på gitarr, visade sig vara en riktig finsnickrare på gitarr och via pedaler och rattar så lät det ibland som en steel-gitarr.
Det var först när de spelade lite lugnare, mer reflekterande låtar som Olney's storhet kunde anas. "Vincent's Blues" och "There Was A War" fick mig att rysa av välbehag. Och så skulle jag ju önskat att vi fått höra "If My Eyes Were Blind"...
Vaknar och slår på datorn... Richie Havens död i hjärtattack vid 72 års ålder.
Världen har förlorat en mycket säregen artist och gitarrist som alltid gjorde alla låtar till sina egna. Med öppna ackord hamrade han ut de mest intensiva och suggestiva ljud man kan få ut av en nästintill misshandlad gitarr.
"I didn't know what I did - I just did it and didn't call it anything except music."
- Richie Havens
Så här förvandlade han Jackson Browne's "Lives In The Balance" till ett vulkanutbrott:
Richie Havens var en stor man som alltid stred för en fredligare värld.
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny
Idag är det 35 år sedan Sandy Denny dog. 35 år!!! Livet är kort, jag är sjuk och hostar så jag spyr. Ändå så vidgas perspektivet och livet känns stort. Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran.
Fairport spelade i fredags "Farewell Farewell" och när jag nu ser detta montage av bilder från deras yngre dagar blir jag riktigt nostalgisk. Se långhåriga Simon Nicol och Richard Thompson! Se en frisk Dave Swarbrick skrida fram! Se några av de få levande bilder som finns med Sandy Denny inklippta! Livet känns än mer värdefullt, med eller utan förkylning...
Sandy Denny var i en klass för sig själv: Som sångerska, låtskrivare, textförfattare och aldrig kommer vi få uppleva någon som ens kommer i närheten av henne...
Like the thought of a rose
Whose beauty remains
Even though the bloom goes
- Sandy Denny
Fairport Convention, Debaser Slussen, Stockholm 2013-04-19
Jag kan inte tänka mig att det finns något band med en mer imponerande medlemslista än Fairport Convention: Sandy Denny, Richard Thompson, Iain Matthews, Dave Swarbrick, Ashley Hutchings, Jerry Donahue, Trevor Lucas, Dave Mattacks... Det vore synnerligen orättvist att jämföra dagens upplaga med de historiska uppsättningar som en gång i tiden var Fairport, men dagens laguppställning med Simon Nicol och Dave Pegg, som båda har varit med under större delen av bandets levnad, samt Ric Sanders, Chris Leslie och Gerry Conway, som alla tre har varit med under åtskilliga år, är minsann ytterst meriterade att representera denna oerhört inflytelserika grupp i nutid.
Visst är det hela mycket uppbyggt kring nostagi, men även spelglädje, humor och musikalisk kompetens är viktiga ingredienser för att göra en kväll med dessa herrar mer än minnesvärd. De har dessutom arrangerat en del av de gamla låtarna i delvis nya arrangemang och får dem på så sätt att leva vidare och inte bara bli ett coverband på sig själva.
Oväntat stor del av låtlistan är tämligen "nya" låtar och flera av dem sitter perfekt, det är ett mycket samspelt och snitsigt gäng musiker på scenen. Senaste skivan var ett projekt där
"fansen" röstat fram de låtar de ville att Fairport skulle spela in på nytt. Fler oväntade nummer som "Fotheringay", "Farewell Farewell" och "The Banks of the Sweet Primroses" dök upp live i går kväll. Sandy Denny, Richard Thompson och Dave Swarbrick fanns inte fysiskt med, men deras sånger gjorde det. För mig blev några av höjdpunkterna Simon Nicol's känslosamma tolkning av Sandy's klassiska "Who Knows Where the time Goes" och Chris Leslie (som sjunger snarlikt Swarb) gjorde en fin version av "Cell Song". "Walk Awhile", "Sir Patrick Spens" och avslutande "Matty Groves" satt "som ett päron på en Mjällby-spelare": Komplett knockout! (Förstår du inte uttrycket, fundera inte mer på det...) Vilket sjusärdeles sväng och tryck det blev och publiken svarade på direkten.
Tyvärr blev det överraskande inte tid för "Meet On the Ledge". Inte heller någon "Hiring Fair", "Rosie" eller "Sloth". Dessa hade säkerligen höjt helhetsintrycket ytterligare, men det visar vilken diger repertoar bandet har att välja från...
Fairport förvaltar sitt ärorika arv med den äran och behöver verkligen inte be om ursäkt för att de fortfarande turnérar runt med denna odödliga musik.
Det här handlar faktiskt inte om Sveriges vackraste fotbollslag Djurgården... Det handlar inte heller om att jag här på bloggen för en gångs skull touchar gränsen för det osmakliga... Nej, det handlar om Thatcher. Igen. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer nämna kärringskrället nu när hon ligger i marken... Men så får jag höra vad hennes begravning kostat: Minst 100 miljoner! Av skattemedel. Jag frågar bara: Är det verkligen nödvändigt?
De gruvarbetare som hon negligerade och som hon uppmanade polisen att bokstavligen slå ner med våld, de skulle i lön under en livstid inte komma upp till en liten bråkdel av den summan... Om de haft sitt jobb kvar... Jag kan tänka mig vad de känner nu. Bara för att någon är död och varit vid makten behöver ju inte media höja denne till skyarna och svälja allt hon ställde till med, som om det aldrig inträffat...
Jag vet att demens är en fruktansvärd sjukdom och Maggie hade det säkert inte så lätt mot slutet. Och nu kommer det osmakliga som plötsligt dök upp i min skalle: Hon hade säkert fattat vettigare beslut om hon hade haft demens redan under sin tid som premiärminster...! Jag vet att det är lågt, men inget mot hur hon behandlade gruvarbetarna och andra knegare.
Avslutar för alltid inlägg om Maggie härmed, med den förträffliga hyllningen till gruvarbetarna som Latin Quarter fick till i "The Men Below" 1987.
Imagine, having to fight
To work two miles down from the air and the light
And imagine, having to plead
That a job that can kill, is a job that you need
- Mike Jones
"Det är väl typiskt: De träffar John Lennon, Martin Luther King och John F. Kennedy, men de missar Hitler, Reagan och Thatcher..."
Detta är mina ord från tidigt 80-tal i Linköping när Thatcher i sista stund undvek den bomb som var utplacerad för henne. Jag sa detta till en tjej jag umgicks med och fick då en rejäl utskällning (!): "Och du ska vara medlem i Amnesty och säger att du är emot dödsstaff...!"
Än idag kan jag undra varför "de goda" aldrig klarar sig och "de vidriga" slinker undan i sista sekunden. Därmed inte sagt att någon alls ska behöva utsättas för bomber...
Elvis Costello skrev 1989 "Tramp the Dirt Down", med oerhört kraftiga och anklagande ord, om hur han ville trampa på Thatchers grav någon gång i framtiden:
That's when they finally put you in the ground
I'll stand on your grave and tramp the dirt down
- Elvis Costello
Egentligen bryr jag mig inte om Thatcher mer och tänker inte jubla åt hennes död. Men om hon kan framkalla sådana känslor som ovan, då måste hon verkligen ha visat bristande respekt för vanligt folk och berövat dem sin värdighet och möjlighet att försörja sig.
Ewan MacColl blev på ålderns höst väldigt politisk och är väl den som gick allra längst:
She's only lately come to us from outer space,
She's a poor deprived commuter who was built by a computer,
She's an android, a stranger to the human race.
- Ewan MacColl och Peggy Seeger
Jag tror världen skulle se bättre ut med fler kvinnor vid makten... men det skrämmer mig att de som når högst upp ofta visar sig vara värre än de värsta männen...
Ni vet alla att jag skrivit ofta om Paper Aeroplanes från Wales, fast det var ett litet tag sen sist. Snart lär ni nog få både läsa och höra mer av dem även på andra ställen.
De har nu skrivit på för ett mindre indie-bolag och deras andra fullängds-skiva är på gång. Själva räknar de även in "We Are Ghosts" och kallar nya "Little Letters" för sitt tredje album, så då gör väl jag det också. Om en dryg månad släpps CD-utgåvan, men den finns redan för nerladdning, så jag har "tjuvlyssnat" lite...
Denna gång är de mer förstärkta med bas, trummor och elektriska gitarrer. Även cello finns med. Sarah Howells sjunger lika förträffligt som vanligt och Richard Llewellyn spelar gitarrer och sjunger fina harmonier. Några up-tempo låtar finns med och det hela låtar mycket bra.
De turnerar flitigt i England och Tyskland och gjorde ett framträdande på BBC i London för några dagar sen, med både intervju och ett par låtar framförda akustiskt i studion:
Jag har sagt det förr men säger det igen: Förträffligt, medryckande och känslofyllt så det förslår. Görs det bättre musik idag?
Idag, den 1:a april, är det 22 år sedan jag flyttade ut på landet. Bort från asfalt och stress, till grönska och lugn och ro...
22 år är en avsevärd tid. Och det känns länge sen jag körde ut alla grejor i skytteltrafik till det inköpta huset ute på landet. Ändå har tiden gått så väldigt fort...!
Men här ute i byn har jag:
- sett mina barn växa upp och bli flygfärdiga...
- upplevt härliga tider och smärre katastrofer...
- med tiden blivit ganska händig...
- fallit ner 4,5 meter från en byggnadsställning...
- sett grannar och vänner flytta ut och flytta in...
- kunnat lyssna på musik mitt i natten utan att störa någon...
- varit med när åskan en morgon tog båda datorerna på övervåningen...
- kurat av rädsla när vintervindarna slitit i taket...
- sett stormen slita av den stora granen på mitten...
- funnit tjusningen med årstidernas växlingar...
- känt hur stressen rinner av mig när jag kliver ur bilen...
- slagit rot för första gången i mitt liv...
och nu väntar jag på att backen ska bli full med blåsippor igen...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
