skip to main |
skip to sidebar
Elliott Murphy & Normandy All Stars, Kägelbanan, Stockholm, 2012-10-27
foto: Helena Eija Hjelm
Jag visste att Elliott Murphy och Normandy All Stars är mycket bra live. Jag har ju skivor och några DVD... Jag hade rejält fel: De är vidrigt bra live: Vilket ljud! Vilken glädje! Vilket ös! Vilket driv! Vilket spel! Ett tag tänkte jag att man inte skulle märka om de plötsligt spelade någon sämre låt, den skulle bli bra ändå med den energi och den känsla som bara forsade fram. Nu är Elliotts låtar oftast riktigt bra, men de växer enormt när de framförs på det här sättet!
Som sagt var ljudet bland det bästa jag hört på mycket länge. Trummisen Alan Fatras spelar så distinkt och effektfullt. Ibland är jag säker på att han har minst fyra armar... Men ändå på något sätt underordnar han sig helheten och tillsammans med bassisten Laurent Pardo lägger de en stabil grund som driver fram musiken både tryggt och utmanande. Eller hur kan man förklara det? Fullständigt suveränt!
Gitarristen Olivier Durand kan göra precis vad som helst med sin akustiska gitarr. Mestadels spelar han och Elliott Murphy i något slags samspel där de fyller i och kompletterar varandras spel så det når högre dimensioner, som ett ömsesidigt givande och tagande, sen trycker Olivier på en pedal och strax kommer ett enormt elektriskt gitarrsolo, udda och varierat, ibland vackrare än vackert. Han lever med som om gitarren var en del av hans kropp. De har roligt där uppe och glädjen sprider sig i lokalen.
Som extranummer börjar de med en suverän tolkning av David Bowies "Heroes". Sen kör de några låtar helt utan elförstärkning. Elliott berättar om sin pappa och sen spelar de "On Elvis Presley's Birthday". Neil Youngs "Keep On Rockin In A Free World" körs på samma sätt, utan att tappa intensitet. Efter "Change Will Come" får vi till slut höra en helt ny låt med Elliot ensam vid pianot. Jag uppfattar en del av texten, om att det han vill nu inte är det han en gång ville. Reflektioner som ska bli intressant att få ta del av lite närmare...
Innan dess har vi fått "Caught Short In The Long Run", "You Never Know What You're In For",
"Diamonds By The Yard" och många andra favoriter, även flera ovanliga från hans tidigare skivor, några med Elliott klinkande förtjänstfullt vid pianot. Men allra bäst är det när de öser på... Jag saknade "Green River", men den körde vi flera gånger i bilen på väg hem...
Det lär nog bli en tradition att se Elliott och Normandy All Stars. Jag längtar redan till april!
Länkar:
Elliott Murphys hemsida - med bland annat outgiven musik att ladda ner gratis!
Kulturgärningar i Sverige - för dig som vill veta när Elliott är på gång till Sverige.
Det händer mycket sällan att det kommer oväntade musikupplevelser som direkt känns så här alldeles självklara. Musik som du tar till ditt hjärta utan minsta tvivel. Broken Fences debut-skiva är en sådan upptäckt! Ett stänk Nick Drake, lite Richard och Mimi Farina, kanske något av lugna Paper Aeroplanes. Stämningsfullt med några akustiska gitarrer och två röster som passar varandra så ypperligt att de smälter samman.
Du följer blint med på deras färder med klanger och röster och stämningar... Det vore lätt att lura med dig var som helst, men de hamnar aldrig på hal is utan tar dig i land med ro och fylld av nya upplevelser.
Morgan Erina och Guy Russo utgör den unga duon från Pittsburgh, de verkar blyga och osäkra men när de tar ton så står tiden still... Såna här harmonier är inget man hör ofta... OJ...!!
På skivan finns även en del trummor och andra instrument, men egentligen behöver de inget mer än en gitarr och sina två röster, som du kan höra på den mängd hemmagjorda videos de lagt ut på sin hemsida.
En stark kandidat till årets skiva och säkerligen årets nykomlingar!
Länkar:
Broken Fences hemsida - med massor av videos, alla texter till skivan, och mycket annat...
Broken Fences Live on Acoustic Songs! - 55 minuters konsert och intervjuer.
På lördag spelar Elliott Murphy med band på Kägelbanan i Stockholm, vilket har blivit en återkommande tradition. Det glädjer ju den trogna skara som vet hur bra Elliott och hans
"Normandy All Stars" är live.
Kan inte låta bli att bjuda på en outgiven (vad jag vet) pärla, en tonsatt dikt, eller rättare sagt en berättelse uppläst till gitarr: "The O'Henry Story" med översättning till tyska av en tjej, Livia. Snyggt gjort av Elliott att lyfta fram kultur han gillar! Först begrep jag ingenting av just den här, men när slutet kom fick jag rysningar. Och får än idag!
Vi kan väl ta även den efterföljande låten: "Small Room". Och dessa två blev bortvalda på live-skivan "April - A live album"...!!
Är du i Stockholm på lördag, missa inte Elliott!
Länk:
Kulturgärningar i Sverige - för dig som vill veta när Elliott är i Sverige.
I 40 års tid har Jackson Browne varit husprofet hos mig. Hans musik och hans texter har funnits där och förklarat, stöttat och berikat. Hans leverne och engagemang har varit en inspiration och ett föredöme.
Här kommer en gammal låt och en ny, skrivna med 43 års mellanrum. Outgivna "Learn To Live" från 1969 har nu nått offentlighetens ljus, med för mig nya bilder på en ung Jackson:
"Standing in the Breach" från sommarens turnéstart var så ny att Jackson glömde bort
texten och flipprade ur...
The unpaid debts of history, the open wounds of time,
the laws of Human Nature always tugging from behind.
I want to think that the earth can heal and the people might still learn,
how to meet this world's true challenges and if it costs their own could turn.
- Jackson Browne
En riktigt stor låt, fullt i klass med det bästa han gjort. I dagens kristider med alla oundvikliga penningkrascher visar han hur en uppmuntrande och human männsikosyn kan få oss att ändå känna hopp och tillförsikt:
But you know the changes the world needs now is there in everyone
- Jackson Browne
There's no place in this world where I'll belong when I'm gone
I won't know the right from the wrong when I'm gone
And you won't find me singin' on this song when I'm gone
So I guess I'll have to do it while I'm here
...
And I won't be running from the rain when I'm gone
And I can't even suffer from the pain when I'm gone
I can't say who's to praise and who's to blame when I'm gone
So I guess I'll have to do it while I'm here
- Phil Ochs
Phil Ochs skrev för länge sen denna suveräna låt om att ta tag i allting nu, på en gång, omedelbums! Den är lika angelägen än idag! Kan inte bestämma mig för om Thea Gilmore
eller Dick Gaughan gör den bäst... så då beslutar jag att bägge gör det!
Åren går så ruskigt snabbt... Satt och pratade om det igen, hur fort det går, fortare och fortare, hur värdefull tiden är...
Kort därefter slår jag på datorn och får höra Eastwicks nya singel "Up For The Ride"...
Vilket ös! Och med ett budskap som satt som "pricken över i"!
Minns att jag en gång sa att min 63-årige handledare kändes mycket yngre än några 20-åriga kurskamrater. Han var nyfiken och redo pröva nya vägar, medan de var fast i sitt synsätt och trodde att de visste allt. Det är alltså "hur" man är gammal som är viktigare än "hur gammal" man är! Och som Neil Young sa om att åldras:
- "Det där är ingenting som jag kan göra någonting åt..!"
Men tiden skyndar på... Mer och mer värdefull... Nu djävlar är det dags att sätta fart...!!
I'm going to rent myself a house
In the shade of the freeway
I'm going to pack my lunch in the morning
And go to work each day
And when the evening rolls around
I'll go on home and lay my body down
And when the morning light comes streaming in
I'll get up and do it again
Amen
- Jackson Browne
Jackson Browne, mannen som skrivit en tonsatt dagbok för tusentals vilsna själar, fyller 64 år idag. Om två år har han skrivit oförglömlig musik i 50 år...
I've been aware of the time going by
They say in the end it's the wink of an eye
- Jackson Browne
Ingen kan beskiva kärlek, vilsenhet, eller sökandet efter mening, bättre än denne evigt unge och kloke man...
Let the disappointments pass
Let the laughter fill your glass
Let your illusions last until they shatter
-Jackson Browne
Stort GRATTIS Jackson!
Det var ett tag sen jag hade spänd förväntan inför en ny Lundell-skiva. Inte för att han gjort dåliga skivor, men det har varit som om det mesta redan var sagt och så mycket bättre än det nya. När jag fick höra titeln "Rent Förbannat" tändes intresset direkt. Och Lundell ÄR arg, på girighet och egoism, på moderater, på flathet och... det mesta. Och det engagerar och känns angeläget.
Har jag känt rysningar för en ny Lundell-låt sen titellåten på "Slugger"? Inte som jag kommer ihåg, men här kommer det omdelbart: Akustiska "Redan Där" sätter an tonen direkt:
"Jag Kan Inte Andas Här Längre" är ett tidsdokument från ett förlorat hemland och är bland det bästa Lundell skrivit på mycket länge:
Kritikerna skriver samma som de gjort i minst 20 år: Att den gode Ulf inte kan begränsa sig och borde sålla bland det han ger ut... Just det jag är tacksam för att han INTE gör! Jag tror nämligen att flera av mina favoriter genom åren hade blivit bortsållade och då hade jag aldrig fått höra dem. Vilket klart hade gjort livet fattigare...
Lundell är en iakkttagare av rang, en berättare som delger oss en del av oss själva som vi anat men inte riktigt kunnat beskriva.
Don Felder - "Road To Forever" 2012
Jag vet att låten spelats om och om igen, men det hindrar inte den från att vara riktigt bra och fascinerande. Även det akustiska arrangemanget från 1994 är riktigt lyckat.
Don Felder var gitarrist i Eagles från 1974 till 2001, då han under uppmärksammade former fick sparken. Efter rättegångar och uppgörelse 2007 så skrev han boken "Heaven and Hell" om sin tid i gruppen. Boken skildrar alla konflikter och blev rena rama dynamiten och framställer Glenn Frey och Don Henley som giriga konroll-freaks.
Elva år efter det att han sparkades kommer nu andra solo-skivan som släpps i nästa vecka, den första kom redan 1983. Det är tydligt varifrån Eagles lite tuffare gitarr-ljud kommer ifrån och de som gillar den rockigare sidan av Eagles kommer att gilla Felders "Road To Forever". Jag kommer även att tänka på Tom Petty (vilken som 13-åring fick gitarrlektioner av Felder) och på Toto (Steve Lukather, David Paich and Steve Porcaro är gästmusiker, så det kanske inte är så underligt).
Jag känner mig lite ovan, faktiskt, att lyssna på en så här välproducerad ljudmatta, men måste ändå berömma Felder för att ha gjort en mycket bra skiva. Musikaliskt håller han inte igen utan här finns välarrangerad rock med en hel del touch av Eagles-sound och fullt med skickliga gitarrer i alla möjliga former. Albumet kommer inte lämna några djupare spår i musik-historien, men det är svårt att inte gilla den sympatiske Felder. Han höll låg profil redan i Eagles och verkar trivas så. Här berättar han lite mer:
Detta hindrar inte att jag tycker riktigt bra om Eagles, framför allt de första skivorna. Don Henley är briljant som sångare och textförfattare och har ett stort och vettigt engagemang i miljöfrågor. Glenn Frey har en härlig stämma och är en duktig arrangör, men hans solokarriär är till större delen för mig ointressant. Det är inte konstigt att deras super-perfektionism inte gick ihop med improvisatörer som Felder och Bernie Leadon. Det finns de som menar att de
"utfrusna" Eagles-medlemmarna Felder, Leadon och Randy Meisner skulle bilda ett nytt band och kalla sig "The Illegals"... Det vore något!
Länkar:
Don Felder's hemsida - med lite mer information.
Don Felder på Hemifrån - med en intressant biografi.
Tillknycklad av kärlek, fas 4
1996 stod jag på Sjöhistoriska muséets gräsmatta i Stockholm då Eagles gav en utomhus-konsert en ljummen sommarkväll. Strax innan de började en akustisk avdelning hade vi flyttat fram för att se lite bättre. Don Henley's "The Heart of the Matter" tog vid. Jag hade alltid gillat Henleys elektriska solo-version, men detta tog mig med storm. Marken verkade ostadig och jag vet att jag stod där och tårarna rann nerför mina kinder, av både frustration och över att bli berörd djupt in i själen. En ny styrka fanns oväntat och vägen tillbaka hade börjat...
EDIT: Borttagen video: Annan länk finns här!
Och: En elektrisk live-version!
The more I know, the less I understand
All the things I thought I'd figured out
I have to learn again
- Don Henley
En av de riktigt stora sångerna! En ödmjuk skildring av vikten att förlåta, hur omöjligt det än kan verka. En uppgörelse med dig själv och ett ställningstagnade att gå vidare. Trots allt...
