Lyssna till regnet

Tillknycklad av kärlek, fas 3
Så var vi då framme vid nästa fas, då distansen börjar infinna sig och läkandet tar vid. Livet måste fortgå och någonstans så kommer ljuset igen, även om det kan ta sin tid.



Eric Andersen har ju skrivit starkt om kärlek under så lång tid och "Listen To The Rain" är inget undantag. Som balsam för en sargad själ.

Take your time
and rest your heart
Time will fade away your pain
Close your eyes
and take some time
Stop and listen to the rain
- Eric Andersen

Jag tror att vi skulle må bra av att lyssna till regnet lite oftare. Öppna ögonen och se, öppna alla sinnen för alla de intryck vi normalt inte ens registrerar.

Beväpnad...

Tillknycklad av kärlek, fas 2
I förra inlägget skrev jag om chocken när kärlek plötsligt tagit slut. Sen kommer de bittra anklagelserna och sökandet efter vägar att stå ut:



Det finns egentligen inget att tillägga till John Gorka's "Armed With A Broken Heart". För att överleva, kunna sova, stå ut, så kommer dessa anklagelser, avståndstagande, ja rentav en form av hat... Ingen har skildrat denna fas så mästerligt och ocensurerat som här. Jag minns hur jag ältade sådant här om och om igen. Låt mig aldrig behöva uppleva det igen!

Tillknycklad av kärlek

Det du upplever med alla dina sinnen är plötsligt inte där, bortsopat, förintat, utan att du märkt det minsta...

Några vänner har på kort tid blivit tillknycklade av kärlek, eller av kärlek som utan förvarning skurits av. Jag har varit där några gånger, så jag vet hur djävligt det är. Som om det fanns en hinna mellan dig själv och verkligheten. Men misär skapar stor kultur... Tänk hur stor del av alla sånger, dikter och böcker som skulle vara ogjorda om alla levde lyckliga i kärlek...

Först kommer chocken, ganska omgående framträder bitterheten och anklagelserna, efter ett tag distansen och insikten. Sedan kommer i bästa fall någon slags uppgörelse med dig själv. Sen sluts cirkeln och du är tillbaks till denna eviga längtan som tiden aldrig kan tämja.

Chocken kan ju komma helt oväntat eller växa fram:
Looking hard into your eyes
There was nobody I'd ever known
Such an empty surprise to feel so alone
- Jackson Browne

Jag har många gånger sagt att "Late For The Sky" med Jackson Browne är den starkaste sång som gjorts. Och det är den kanske. Fortfarande framkallar den rysningar och tårar hos mig, och ändå så gör den att jag mår så förbaskat bra... Tala om magiska krafter och skira känselspröt... Här en mindre känd, men helt suverän, live-version:



Now for me some words come easy
But I know that they don't mean that much
Compared with the things that are said when lovers touch
You never knew what I loved in you
I don't know what you loved in me
Maybe the picture of somebody you were hoping I might be
- Jackson Browne

Varje ton, varje klang från gitarr och piano, den känsliga sången, varje textrad, varje paus, varje inandning... är ett bidrag till att förstå kärlekens och livets vidunderliga svängningar lite bättre.

Värt att kämpa för...

Jag såg "Par i Terapi" på TV i kväll, äntligen en vettig form av terapeutisk behandling, med människor som vill göra något åt sin situation. Ärligt och professionellt, så långt från t.ex.
"Dr. Phil":s självcentrerade dynga som man kan komma. Terapi är svårt, terapi på TV är ännu mycket svårare! Poul Perris arbetar både sympatiskt och utan att framhäva sitt eget ego. Han skulle nog behöva ha terapi med många TV-kändisar...



Just kampen för/om/i kärlek har fått ge namn åt Al Lewis nya skiva, "Battles". Som aptitretare publicerades samtidigt hans och Sarah Howells tolkning av Cheryl Cole's "Fight For This Love", som dock inte finns med på skivan. Originalet går mig tämligen spårlöst förbi, men det här är ruskigt bra! Imponerande hur det räcker med en bra låt, två trovärdiga röster och några enkla bilder för att göra en varm video om det allra viktigaste i livet.

Vägran att ge upp...

Blåklockan står där på min tomt bland högt gräs och vissna löv och vägrar acceptera att det är höst och att den nog borde lagt ner verksamheten precis som sina kompisar gjorde för en månad sen... Envist blommar den vidare och struntar fullkomligt i vad andra säger eller tycker. Än finns det krafter kvar!

Tänk, vad vore mänskligheten utan alla eldsjälar som vägrar ge upp, de som aldrig säger att
"det tjänar ändå inget till..." De som envist hävdar att det aldrig är för sent och tror att vi kan förändras och styra utvecklingen mot ett humanare och mer rättvist samhälle.

Tack alla ni kända och okända vänner som kämpar vidare... Ni som vågar vara obekväma, vägrar att följa med strömmen, ni som tänker själva och tar konsekvenserna av det ni ser.
Ni som utan att tveka går som ett åskmoln, tvärt emot den rådande vinden...



"Allt rusar in vidare i mardrömmen
och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt,
så långsamt
men, Isabella,
det går...!!"
- Ulf Lundell

West of Eden på Josef's i Eskilstuna

West of Eden, Josef's House of Blues, Eskilstuna, 2012-09-15, arr. Tontroll

West of Eden från Göteborg har funnits i femton år och har fått många recensenter att jubla och goda omdömen blandas med rent lyriska. Ändå väntar de fortfarande på det riktigt stora
"lyftet". Vad krävs egentligen?
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort sju riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös.



De har nu spelat 4-5 gånger i Eskilstuna och en trogen skara kommer till Josef's denna lördagseftermiddag trots det fina sommarvädret utanför. Men var är alla andra? Det känns ruskigt orätttvist att inte fler utnyttjar tillfället att se West of Eden.

De började med flera låtar från "Safe Crossing", tema-skivan om livet på sjön och båtar i sjönöd. Kanske att det blev lite väl lägmält och de borde lagt in några fler up-tempo nummer för att få igång den lite tysta (och mätta?) publiken... Men snart lossnade det och ingen i publiken kunde låta bli att dras med i gunget som uppstod.

Jag saknade några av deras bästa sånger: Balladerna "I Still Remember How to Forget", "This Piece of Earth" och "Relationship" och de snabbare "Rollercoaster" "Anywhere the Wind Blows" och min favorit "Didn't you, Didn't I", För min del kunde de gärna spelat hela den näst senaste skivan "Travelogue", en riktig fullträff rakt igenom. Men varför gnälla om det vi inte fick, det fanns så mycket som var bra och kvällens (eller eftermiddagens) höjdare blev för min del
"Broken sky over Waterville ", "Chisel County" och "Scottish Rain" från nämnda "Travelogue" och så den snabba outgivna låten som de medgav lät som Waterboys. Inte illa, Martin Schaub lät ju som Mike Scott och det var nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...

Efteråt funderar jag på hur orättvist det är att skapa musik i Sverige. Men att det aldrig går att tiga ihjäl riktigt bra musik. Inget av detta är ju något nytt. Men det retar mig fortfarande!

Länk:
West of Edens hemsida - med komplett diskografi och allt övrigt du vill veta.

Jimmy Fallon som James Taylor

Det amerikanska valet närmar sig, ett val som påverkar oss alla vare sig vi vill eller inte.
Med alla förväntningar på förändringar, och med en tjurig senat som måste övertygas, har Obama inte haft det så lätt, det måste vi komma ihåg när vi bedömer honom. Men vad är alternativet?? Känns som valet står mellan en bleknad Obama och en riktig pajas, så det borde väl inte vara så svårt...

Jimmy Fallon har setts som Neil Young och nu har han återigen lyckats, denna gång föreställer han James Taylor och klassiska "Fire and Rain" har fått ny text:



När man ser reklamkampanjer från Romney verkar detta plötsligt riktigt seriöst!

Rök från datorn...

I går började datorns nätaggregat att ryka... och där försvann min lediga söndag till en
"fixa-datorn-strul-dag".... som dock verkar ha lyckats!



Någonstans dök Thea Gilmores tidsskildring "Inverigo" upp och fick nya ord.
Här är den fritt översatt, eller snarare fritt tolkad:

Vi är midnattståg på väg mot ingenstans
Där är cyberspace utan gräns eller nån reson
Där är spegeln som var morgon vägrar ljuga oss vackra

Det är datorer som klickar in och ut och hit och dit utan paus
Det är formalia, förnekelse, orsaker och efterklokhet
Det är lukten av stress, där är nattens nödvändiga lugn

Där är lokalradions lunchprogram om ingenting
Där är all skit som de spelar gång efter gång efter gång
Där är idolhysteri och en-sekunds chanser i kubik

Där är Björklunds kontrollskola med tester i all oändlighet
Där är fullt med tomma platser på lärarutbildningens fakultet
Där är samma tjafs som alltid, men i ny kostym

Där finns otaliga TV-stationer men inget att se
Där är avbrutna meningar och samma snedfokuseringar
Där är vår beryktade frihet som det sägs om och om igen

Där är vinden genom träden, där är regnet med ren frisk luft
Där är solen och månen och ljuset
Där är alla oskrivna sånger på väg att bli till

Mer mogen eller avtrubbad?

2-0 borta mot Liverpool... Ett resultat som väcker fantastiska minnen till liv!



Det fanns en tid när dagsformen för Arsenal (och på sommarhalvåret: Djurgården förstås!)
var klart besläktad med mitt välbestånd... Trots att jag tidigt insåg att fotbollsresultat är en bräcklig grund att bygga ett välmående på, så påverkade det varenda spröt i kroppen.

Med åren har detta dämpats något. Jag kan fortfarande minnas målskyttar från matcher på 70-talet men glömma aktuella och några år gamla resultat. Men en del förblir monument i mitt minne. Charlie George segerskott i FA-Cupen 1971 mot Liverpool och Mike Thomas avgörande snubbelmål mot Liverpool 1989. Tyvärr minns jag också en del smärre katastrofer, men det skriver jag inget om nu...

Nu faller jag inte lika djupt vid besvikelser och kanske jag inte sprudlar lika briljant vid vardagliga segrar. Mer mogen? Eller har jag blivit avtrubbad? Eller kanske bara luttrad?

Den som inte förstår borde titta på filmen "Fever Pitch" med Colin Firth som besatt fotbolls-supporter. Förstår du inte efter det, då finns det inget att göra... Men ingen kan förklara bättre. Tankarna från första klippet är talande. Och slutet med Van Morrisons "Bright Side of the Road" är så upplyftande och sprängfyllt av glädje.

Undrar om man får vänta "18 fucking years" även denna gång...