skip to main |
skip to sidebar
Ibland känns det som det bara är mörker. Så mycket förändras och det mesta till det sämre... Det vore lätt att bli pessimist och predika eländes elände, men... nej, så lågt faller jag aldrig med sinnet i behåll...
Det var någon som sa: "Det spelar ingen roll om du är uppgiven och inte tror på något... så länge du handlar som om du var optimist!" Så sant, våra handlingar styr mer än våra tankar! Våra handlingar, inte handlandet i betydelsen 'konsumera'. Det var någon annan filosof som i slutet på 1800-talet sa "Meningen med livet är att handla"... Så rätt, som blivit så fel!
En av mina absoluta favoritsånger gjordes av gruppen "Malcolm's Interview" på en samlings-LP, "The Cutting Edge", som skivbolaget Cooking Vinyl gav ut 1986. "Sea Never Dry" sjöngs
a capella av dessa folkpunkare från Hull så att nackhåren reste sig och alla känselspröt satte sig på tvären. En LP med en ny version av låten gjordes, men nu med komp. Senare bytte de namn till "God's Little Monkeys" och nu gjorde de ännu en oackompanjerad version av "Sea Never Dry":
En riktigt stor sång med ett budskap som ger lite hopp när allt verkar gå käpprätt åt helskotta...
Idag börjar OS. Det ryktas, enligt Aftonbladet, att invigningen kostar cirka 850 miljoner...!!! Hej.....!! Här är det någon som tänkt fel....
Jag vet att en stor del säkert är reklam-baserade kostnader, en del kanske ren sponsring, men ändå.... Hur man än tänker så finns det bättre sätt att spendera så mycket pengar!
Fattiga och hungriga skulle kunna hjälpas... Masssvis med vettig förskning skulle kunna finansieras... Ja, det måste vara lätt att göra någonting vettigare med dessa pengar. Tror att man kunde fått in ännu mer pengar om man gynnade något mer utvecklande... Hur som helst, pengarna finns och kunde användas bättre. OS får nu en fadd smak i munnen... Var finns omdömet? Om kultur ska värderas utefter kostnaden är det ännu värrre än jag befarade!
Kom att tänka på Norrlåtar, och saknar dem. Giftiga och vettiga! Deras sista skivor är än idag så jädra bra. "Känslans Partisan" passar bra in här. Vilket drag! Vilken klockren iakttagelse av Hasse Alatalo!
Tänk att lilla Enköping anordnar en folkrockfestival…! Och de vill gärna växa ytterligare… En eloge till Enköpings Musik-klubb för arrangemanget i lördags och till Klara Hall för trevlig lokal och riktigt god mat.
Först ut var grabbarna i Vagabond Ways i sin akustiska variant. Liksom när jag såg dem i Stockholm i februari så bjöd Christer Jonasson, Basse Wickman och Totte Bergström på en timme med både egna låtar och en samling covers, fulla av finurliga arrangemang, avspänd närvaro och härlig sång. Till och med några av Dylans mest välkända alster fick nytt liv i sina nya arrangemang. Nytt sen sist var Christers spel på lap-steel, som gav en ytterligare snits och bredd. Alla tre "antastar" sina gitarrer och tar ut svängarna ordentligt. Äkta känsla och spelglädje som griper tag. Nu vill jag bara att de gör klart sin halvfärdiga skiva och så vill jag se dem i fullbandsversionen med bas och trummor och elektriska gitarrer. Förhoppningsvis i november på Josefs i Eskilstuna, eller kanske ännu tidigare i Stockholm?
Nästa band ut var Östersunds Eastwick, som jag hade tjuvlyssnat lite på innan på Spotify. Deras skiva är riktigt bra, levande folkrock med angelägna låtar och vassa arrangemang som ibland överraskar ordentligt. T.ex. så gör de Bon Jovi's "You give love a bad name" helt annorlunda. Jens Ganman sjunger med klös i rösten, skämtar rått och skriver giftiga låtar med politiskt angelägna texter. Katarina Åhlén sitter mitt på scenen med sin cello och hennes sound är väldigt betydelsefullt för bandet. Bosse Lindberg märks först inte så mycket, men han visar vilken duktig gitarrist han är. Jag missade namnet på fiolspelaren, men även han visar framfötterna och drar iväg på nägra härliga solon. Missa inte deras skiva "A moment From Now", den finns på Spotify. Eastwick kan gå hur långt som helst.
Sist ut var Engmans Kapell och det var tydligen sjunde gången de spelade i Enköping. De verkar ha en mycket trogen och uppskattande publik och det är lätt att förstå varför… Vilket drag!! Ett tag undrade jag om golvet skulle rämna… Vilken spelglädje!! Görgen Andersson far omkring med sin fiol med ett stort leende på läpparna och hela bandet utstrålar spelglädje och allt sitter precis på pricken rätt. Soundet är imponerande och sången hörs oväntat bra i en ocean av ljud och tryck. Att se både unga och äldre i publiken studsa omkring som de var besatta… Härligt, och hade jag haft några fördomar om hur "gamlingar" är som åhörare, så hade de farit all världens väg…
I pauserna spelade Stefan Löfgren… och det hade jag gärna varit utan… Hans underhålla-alla-på-festen-spel kändes malplacerat och ganska störande. Jag begriper mig inte alls på den sortens musik. Att blanda Gary Moore, Gyllene Tider och Whiskey In The Jar med varandra och allt möjligt annat får mig att vilja lägga senap på glassen och jordgubbarna i brunsåsen…
Men, i allt övrigt ett arrangemang i super-klass. Vad kommer nästa år? Någon stad som vågar utmana? Folkrock går ju hem och har därtill ännu mer bredd att visa fram. Låt det här växa ännu mer! Ni som är från Enköping ska vara stolta…!
Länkar:
Enköpings Musik-Klubb
Klara Hall
Vagabond Ways eller deras sida på Facebook
Eastwick
Jag hörde Elliott Murphy första gången när radions live-program "Tonkraft" 1982 hade en
konsert med Elliott. Bara några ackord och rader in på "You Never Know What You're In For" visste jag att det här var något speciellt. Genom åren har den gode Murphy gett ut massvis med bra musik, men också en del som inte alls fastnat på samma sätt. Med åren har live-upptagningarna blivit fler, eftersom Elliott Murphy stöder publikupptagningar så länge inga pengar är inblandade. Frågar du kan du säkert bli inkopplad på mixerbordet...
Det är live med Olivier Durand på gitarr eller med sitt band som Elliott når de riktiga höjderna. Solo brukar han inte spela, men förra årets spelning på Blidösund blev en sån riktig höjdare att han bad att få komma tillbaka igen i år. Förra årets konsert lyfts fram på hans hemsida som något alldeles speciellt: "Everyone who returned to port said their life was indelibly changed for the better."
Visst blev det speciellt även i år! Elliott bjöd på sig själv, berättade anekdoter, minnen och samspelade till och med med människor på passerande båtar. Utanför växlade vädret, men innan pausen sken solen starkt rakt in i våra ansikten och stämningen steg. Efter pausen blev det riktigt magiskt med starka låtar framfört med en energi som kunde driva ett helt kraftverk. Han till och med spelade mitt önskemål, "The Eyes of the Children of Maria", trots att han i pausen fick skriva ner stödord och därför fick ta på sig glasögonen för att kunna se dessa. På slutet fick vi höra några låtar från kommande skivan "Murphyland" och favoriter som "Diamonds In The Yard"
och "Green River".
En stor kväll med en mycket sympatisk man på 62 år. I höst kommer han till Stockholm med hela sitt band. Och han önskade redan nu att få en kväll på Blidösund även nästa år. Det önskar vi som var där med!
Här en video med "Caught Short In The Long Run", en av hans allra starkaste låtar, inspelad just på onsdagskryssningen:
Länkar:
Elliott Murphys hemsida - med bland annat outgiven musik att ladda ner gratis!
Kulturgärningar i Sverige - för dig som vill veta när Elliott är på gång till Sverige.
Kebnekajse var ju stora inom Musikrörelsen när det begav sig. Jag vet inte varför, men jag hittar bara en LP i skivhyllan. Deras folkrock borde ju passa mig perfekt, men jag var bara en sporadisk lyssnare. Har också några av gitarristen Kenny Håkanssons andra projekt.
Bandet återbildades för några år sedan och i motsats till de flesta återföreningar så spelar man in skivor med nytt material. Med två basister och två slagverkare har man en mycket stabil rytmsektion, en tung och accentuerad grundstomme, och där ovanpå kan Kenny Håkansson och fiolspelande Mats Glenngård ha utflykter både var för sig och tillsammans. Det blir ofta enormt vackert och förlösande när de kommer till de gemensamma slingorna.
Här en inspelning av "Leksands Skänklåt" från Nyhetsmorgon 2009:
I tisdags spelade de på dans-scenen på Gröna Lund och trots trötta ben och omgivningens oinspirerande ljud så blev det en riktigt trevlig timme högt över min förväntan. Skickligt och riktigt inspirerat och ändå både lättsamt och med tungt "groove" som gjorde att man snart glömde bort var man befann sig och tröttsamheten i ben och rygg glömdes bort.
Ett klipp från tisdagens konsert:
Barkbrödslåten - Gröna Lund, Stockholm 17/7 2012
Länk:
Kebnekajses hemsida - med massvis av information och fakta.
Finns det något begrepp som väcker så skiftande känslor som "Revolution"? Själv attraheras jag av dynamiken och av viljan att förändra saker till det bättre. En revolution behöver ju inte vara blodig och våldsam, även om följderna kan bli väldigt omvälvande för många som inte velat dela med sig...
På det personliga planet behöver vi nog alla smärre revolutioner för att inte fastna i invanda rutiner och mönster. "Nu jävlar får det vara nog..." Kraften att ta tag i allt runt omkring oss kan behöva lite sprängkraft...!
Jag skulle vilja se mer revolt mot tillväxthysterin, mot nyhetsfrossandet i människors elände, mot rädslan för det okända och annorlunda... listan skulle kuna bli riktigt lång! Jag vill se en slags revolution, ett steg för ett sundare samhälle, med mer solidaritet och ödmjukhet, mer eftertänksamhet, mer kultur som berör på djupet och inte bara är som glittrande polermedel...
Här är en samling sånger om revolution och kraftiga förändringar:
Revolution Songs - Spellista på Spotify
"There must be more... more...
More songs, more warmth
More love, more life
Not more fear, not more fame
Not more money, not more games
...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
There must be more... more...
More growth, more truth
More chains, more loose
Not more pain, not more walls
Not more living human voodoo dolls
- Bruce Cockburn
Vem kan säga det bättre än Bruce Cockburn?
Så är då politikerveckan i Almedalen över och efter några dagar då man dränkt oss med inövade floskler och arroganta försäljningsknep så börjar allt gå sin vanliga lunk igen. Visst är det bra att politik uppmärksammas, men var finns logiken, överblicken och nyanserna? Ibland tänker jag att de lika väl kunde försöka sälja underkläder eller den senaste inneprylen… när de faktiskt egentligen representerar något mycket viktigare.
Ibland funderar jag på att anmäla dem för falsk varudeklaration. Visst kan Reinfeldt framstå som en sympatisk djurgårdare, men hos mig får han ingen respekt förrän han rakryggat kan stå för innehållet i sin politik och inte försöker dölja de faktiska konsekvenserna därav. Nej, jag väntar på den dag när borgarna ställer sig upp och säger: ”Vi driver en politik som medför att inkomsterna ökar för de fåtal som förtjänar det. Detta medför givetvis att klyftorna ökar och de som har det sämst får ännu mindre. Vi tycker detta är bra och rättvist. Dessutom är det ett sätt visa att de inte förtjänar mer, eftersom de inte bidrar till den tillväxt vi inser inte räcker till alla”. Så hänger ju allt ihop, sen kan man ju tycka att det är bra eller dåligt…
Det blir ju bara rent patetiskt att kalla sig det ”nya arbetarpartiet” och det eviga tjatandet om frihet och tillväxt. Frihet för vilka? En snara runt halsen på sjuka och vanliga arbetare blir inte mindre smärtsam bara för att man kallar den en ”möjlighet att fatta fler egna beslut”.
Att sälja ut vår gemensamma egendom, för att några få rika typer ska få sin avkastning mångdubblad, blir inte mindre stöld för att man kallar den en ”avreglering”. En storsatsning blir knappast en sådan, när man samtidigt satsat 50 gånger den summan på att sänka skatten för ett fåtal. Lögner, dimridåer och falskhet! Inget annat!
Det är dags för en kampsång… och eftersom John Tams åter samlat ihop The Home Service med hela blåssektionen och den fantastiske Graeme Taylor på gitarr, så har nu ”Walk My Way” kommit upp i flera versioner på You Tube. Raka puckar från vänster!
Did I hear you call me brother
Did I hear you say
All we have is one another
Won't you walk my way
...
They try to tell us we're defeated
Won't you walk my way
We're unemployed and taxed and cheated
Won't you walk my way
....
And don't give in to doubt and sorrow
Won't you walk my way
You lost today so you can win tomorrow
Won't you walk my way
- John Tams / Bill Caddick.
Mark Davis - Eliminate The Toxins
Vet inte hur det kommmer sig, men det kommer så mycket bra musik från Kanada att det verkar vara mer regel än undantag. Mark Davis tredje skiva är en sån där envis sak som växer vid varje spelning. Bra melodier och ihärdig sång av nästan monoton klang. Christian Kjellvander måste vara en själslig broder, hans och Mark Davis musik har många gemensamma nämnare: Stämningen, soundet, rösten, och fullt av starka låtar.
Mark Davis experimenterar med olika klanger och ljud, i ett par fall har han lagt in några ljud, eller snarre oljud, som inte alls funkar utan bara stör, men i de flesta fall sitter det mitt i prick. Det är tll stor del elektriska gitarrer som dominerar, som i titellåten. Avslutande akustiska "Wounded Wing" är nog en av årets vackraste sånger.
Länkar:
Mark Davis' hemsida - med både musik att lyssna på, videos och annan information.
Hemifrån - mer att läsa om Mark och om hans musik.
