Det fascinerar mig ständigt hur melankolisk musik kan få mig att se ljusare på tillvaron.
Jag tror att jag nu vet var melankolins högkvarter finns, djupt in i de kanadensiska mörka skogarna: The Deep Dark Woods! Jag menar, deras andra skiva heter "Hang Me, Oh Hang Me"... (!!) Behövs det sägas mer? Men, missförstå mig rätt: Det här är bra, mycket bra, gripande och... helande, som balsam för själen.
Musikaliskt och stämningsmässigt ligger gruppen ganska nära Great Lake Swimmers, jag tycker mig också höra klanger av the Band. Röstmässigt läggs stor vikt vid känslofyllda djupa röster som utstrålar frustration med mängder av svärta i texterna, men också mycket värme och då känns vissa drag från Neil Young tydliga.
Frontfiguren och låtskrivaren Ryan Boldt har en väldigt sympastisk röst och ett sätt att dominera ljudbilden med ödmjukhet och värme, trots den ödsliga atmosfären.
"The Place I Left Behind" kan mycket väl vara en av årets starkaste skivor.
Sandy Denny dog 21 april 1978. Det är 34 år sen, helt otroligt... Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer.
Every note of each song brings a vision of love and of pain back to me Like a captive I've locked in a prison and whose liberty rests upon me. But I can't find the key. You may never be free. - Sandy Denny
I morse hade BBC en kort intervju med Thea Gilmore som ju tonsatt Sandy Dennys upphittade texter och nu gör en liten hyllnings-turné med några andra artister:
There's a time to be talking And a time when it's no use. Right now I think the things you say Are liable to confuse. I've just gone solo. Do you play solo? Ain't life a solo? - Sandy Denny
Sandy blev bara 31 år. Livet är orättvist... Men tänk att vi än idag kan beröras så av det hon skapade! Här är en enastående live-version av "Solo" från BBC 1973:
The lady she had a silver tongue For to sing she said And maybe that's all Wait for the dawn and we will have that song. When it ends it will seem That we hear silence fall. - Sandy Denny
Jag har blivit tvingad att lära mig stressa av. Numera vet jag innan stressen kommer, för signalerna har blivit tydligare att läsa av... Nu återstår att fullt ut ta konsekvenserna därav. Här har jag också blivit bättre, men det funkar inte alltid när det som bäst behövs...
Det har varit mycket ett tag nu, kanske alltför mycket. Finns det något bättre då än att trollas med i Paul Easthams harmoniska painostycken?
Ibland läser man något som man själv upplevt, men aldrig riktigt lyckats sätta på pränt. Du lyfts in i texten och den tar dig med... Just så kände jag när jag läste min vän Drake's blogginlägg "Far och Son" nyss.
Avtalstider... "Vi ska ha lika mycket som alla andra..." Fast det mäts ju i procent!! Hmm... Ingen ifrågasätter detta system, inte en enda fackförening... Finns det något mer korrupt i detta korrupta samhälle?
Denna "tradition" att mäta löneökningar i procent är ju endast ett sätt att de som har ska få ännu mer, att de som har lite ska få mindre, i jämförelser som visar "att rättvisa skipats". Ett fult sätt att vilseleda, att kalla något för vad det inte är... Allt medan klyftorna ökar mer och mer... Finns det någon rättvisa ska lönepåslag mätas i kronor! Inget annat!
Lindisfarne's "The Man Down There" talar klarspråk:
Well the bossman is clever, he always will be Behind it all I'm starting to see He's getting rich from the likes of you and me It's all for the man down there - Tommy Duffy
Jag vill inte bli underhållen... Jag vill bli berörd! På senare tid har jag filosoferat lite kring hur olika vi kan uppfatta kultur. Varför känner jag mig som en extrem utomjording så fort det snackas offentligt om kultur? Varför känns det som om jag (som vanligt) tillhör en liten minoritet som föraktar det mesta som andra verkar gilla...!?
Jag blir illamående av alla flygande kameror och blinkande lampor på TV, jag vill kunna fästa blicken och liksom krypa in. Jag tycker det mesta av musik som "slår" är tämligen platt och ointressant, det räcker inte med en klatschig strof som refräng och en ihärdigt pumpande synt-rytm, jag vill ha känsla och äkthet. Jag anser att det mest är lösryckta fraser som klippts ihop, jag vill att texten ska förmedla något. "What's the use of singing words if they don't mean anything?" sa Sandy Denny för länge sen...
Är jag då kanske en sur, uttråkad och gravallvarlig filur utan den minsta humor? Nej, jag tycker inte det! Jag skrattar givetvis åt det dråpliga, åt det tokiga och fyndiga. Men alltför många skämt utan bakomliggande djup faller ofta platt till marken, det finns även en enorm glädje i att se sammanhang och förstå omvärlden. "Först när du kan skratta åt problemet kan du göra något åt det!"
Det blir allt tydligare att det i stället handlar om att jag inte ständigt vill bli road, underhållen, inte vill få ytlig smet serverad hela tiden, bli passiverad och så slutligen somna av tristess... Jag vill bli berörd, få rysningar av välbehag, få det att bränna till... och få något som finns kvar även efter en stund! Då blir det kultur, då blir det något som lättar upp ditt sinne och glädje som består börjar gro...
Det är för mig fullständigt obegripligt att en låt som "Sydkorsets Stjärna" med Mats Klingström inte har fått större uppmärksamhet. Den får symbolisera allt det goda jag tycker att kultur står för! Jag tycker uppriktigt synd om alla er som inte får den glödande injektion av värme, insikt och gemenskap som den ger mig.
Lollo Asplund skrev en gång i Östgöta Corren: "I en rättvisare värld hade Mats Klingström varit ett namn på allas läppar". Eller borde det kanske varit "i en mindre ytlig värld..."?
Min tonårsstid inföll nästan helt på 70-talet. Präglad av "allt är möjligt"-vindarna från 60-talet blev 70-talet en tid med oändlig mängd bra musik och en viss mognad inföll sig nog också.
Laid-back akustisk musik och country-rock dominerade mitt musikaliska intag och studio-tekniken var så utvecklad att det också lät bra för första gången i historien. Stereo-anläggningen gjorde sitt inträde i de flesta hem. Av någon anledning får Allan Thomas skiva "Deep Water" mig att associera till allt detta. Musiken är luftig och det finns lite stänk av tidiga Steely Dan, harmonierna sitter som gjutna (Crosby och Nash gästar på en låt), det är trivsamt utan att kräva närmare uppmärksamhet. Det finns bra texter med innehåll har jag insett nu, t.ex så handlar "The Downturn" om USA:s ekonomiska nedgång. Men det är stämningen som är det märkvärdiga. Musiken lindar in dig och tar med dig på en angenäm resa, gång efter gång. Min absoluta favorit är nog den instrumentala "Boyish Man" som gungar på sitt eget sätt och ger dig både energi och harmoni.
Allan Thomas har varit med i musiksvängen sen slutet av 60-talet och detta är hans femte skiva. Hans gitarrspel är delikat med läckra riff och dekorativa slingor och rytmsektioen med James "Hutch" Hutchinson och Rick Rosas är tät och skapar lite mystik. Micheal Ruff's elpiano fyller i och jämnar ut med klar 70-tals prägel.
En idealisk skiva att ha i bakgrunden när du har gäster. Och det är sagt som beröm! Stämningen kommer att märkas utan att kräva full koncentration.
Länkar: Allan Thomas på bandcamp - Här kan du lyssna på hela albumet i mycket bra kvalitet. Allan Thomas hemsida - Med allt du behöver veta, bl.a en rejäl biografi. Hemifrån - se vecka 5! Passa även på att botanisera bland fler bra skivor.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
