Enkätsvar ute och cyklar

En kommun som delar ut pris till dem som fyllt i personalenkäten "snällast" vill inte veta vad folk tycker. De vill ha gott omdöme och sopa all kritik under mattan... Att dela ut priser på det sättet visar ett förakt för männsikors åsikter och värde. Nytt lågvattenmärke!!

Därmed inte sagt att de enheter som fick priser inte gjort ett fint jobb, det har de säkert. Kanske för att de haft en bra chef. Det vill alla ha! Eller för att förutsättningarna var ovanligt gynnsamma. Det vill också fler ha! Eller för att de anställda gjort ett utomordentligt jobb.
Det gör många andra också!

Kommundirektören säger att "den som trivs gör ett bra jobb". [Se kommentar!]
Om han därmed menar att de som inte trivs gör ett sämre jobb, då drar han ogenomtänkta slutsatser som knappast gynnar verksamheten...

Några frågor:
Förväntar man sig att folk på nästa enkät fyller i sina uppriktiga åsikter?
Är kommunen alls intresserad av att höra konstruktiv kritik?
Vilken utvecklingspotential finns om alla tiger "för att vara till lags"?

Varför inte ordna ett jippo till i Sporthallen och förklara "att vi duger" ännu en gång?
Varför inte då rangordna oss med en omröstning i stil med melodifestivalen?
Varför inte koppla löneförhöjningar direkt till enkätresultatet? Då lär nog alla fylla i att "allt är bra"...



Vad säger Facket? Ni behövs mer än någonsin! Blås liv i protesterna! Visa lite kurage!
Så länge de möjilgheterna finns kvar...

Paper Aeroplanes nya singel

Kanske någon undrat var Paper Aeroplanes tagit vägen... Inte ett ord om Sarah och Rich på bloggen på flera veckor...

Jo, de spelar flitigt och skriver nytt. Och nu finns en förhandstitt på "Mutiple Love". Bedårande. Vackert. Gripande. Tar mig bort till välbefinnandets land bland molnen.

Snart invaderar de min blogg igen!

Anna Ternheim - en äkta juvel

Anna Ternheim & Dave Ferguson - Lokomotivet, Eskilstuna 17 mars 2012



Efter tre år var Anna Ternheim tillbaka på Lokomotivets scen i Eskilstuna. Förra gången med imponerande arrrangemang och ensemble. Nu så annorlunda, avskalat och mycket mer personligt. Scenen var till och med uppbyggd som ett vardagsrum och både Anna och "Ferg" rörde sig som om de vore hemma. Så äkta, jordnära, närvarande. Trots mörkret i flera av Annas låtar blir jag varm av Annas fantastiska sång, mycket fina gitarrspel och hennes spontana leenden. Dave Ferguson utstrålar en naturlig pondus och spelar flera instrument och sjunger rysligt bra. De rör sig naturligt som i cirklar runt varann och visar att de trivs att spela ihop, med respekt, närhet och en stor portion lyhördhet.



Jag visste att Anna Ternheim hade kapacitet att göra en så bra skiva som "The Night Visitor" och en konsert så här strålande innerlig och fylld av värme trots all svärta i texter och tonarter. Enda besvikelsen var att Anna inte själv sålde sina skivor efteråt. Men det gjorde "Ferg", som då även berättade för mig att han var stolt över "The Night Visitor" och att den var en av hans personliga favoriter av alla han varit med och gjort. Det är ett högt betyg om något.

Massvis med nya höjdarlåtar...

Det har kommit mängder av nya riktigt bra låtar senaste tiden. Ett axplock följer:

Christer Jonasson - "Grabbarna Från Rågsved": Medryckande med känsla!


Great Lake Swimmers - "New Wild Everywhere": Nya skivan kan vara hur bra som helst!


Rolf Carlsson - "Ett Hem På Jorden": Vardagsnära betraktelser med tillförsikt...


Kathleen Edwards - "Soft Place To Land": Ännu mer kanadensisk musik av klass!


City and Colour - "Little Hell": Inte helt nytt, men nytt för mig... Dynamiskt!


Det är vår i luften och livet känns bättre och bättre. Trots allt.

The man who hated mornings...

... faces nighttime with a smile!

Det är egentligen lite underligt: Hur trött jag än är, så efter klockan 9 på kvällen så piggnar jag till och det är så svårt att få sig själv till sängs. Energin flödar, bara en liten stund till...
Likt ett litet barn som inte kan acceptera att det roliga måste ta slut...

Alltså förskjuter jag lätt dygnsrytmen när jag är ledig. Det är väl egentligen sunt att ta vara på den tid man har och när man trivs. Men segt blir det morgonen efter...

Engelska gitarristen Michael Chapman's skiva "The Man Who Hated Mornings" (en helt lysande titel!) får symbolisera med titelspåret:



Nu närmar sig klockan halv två och hänsynslöst ger jag mig själv order att inta viloläge...
Sussa sött!

Krigsindustri utan hjärna och hjärta

Så har då den oftast dolda bilden av kapitalismens ideal klivit fram i ljuset. Det finns tydligen ingenting som hindrar för att några penningstarka skitstövlar skall kunna räkna in ännu mer stålar. Att exportera krigsindustrier till ett land i krig! Allt säkert med regeringens välsignelse...
Exakt vilken del av lill-tån tänker de med? Den vidriga vapenexporten räcker ju mer än nog!


Warren Haynes och Eddie Vedder gör en ursinnig version av "Masters of War".

Come you masters of war
You that build the big guns
You that build the death planes
You that build all the bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks
You that never done nothin'
But build to destroy
You play with my world
Like it's your little toy
- Bob Dylan

Dylan skrev dessa rader på 60-talet. Tyvärr lika aktuella än idag.

Let me ask you one question
Is your money that good?
Will it buy you forgiveness?
Do you think that it could?
I think you will find
When you death takes its toll
All the money you made
Won't ever buy back your soul
- Bob Dylan

Jag skäms att vara svensk. Jag skäms för att mitt land bidrar till att ha ihjäl oskyldiga barn. Jag skäms för att vi tjänar pengar på andra medmännsikors lidande. Jag skäms över att vi har en regering utan både hjärna och hjärta. Till dem vill jag bara säga:

If you ever have a sleepless night
Just count out your money and it will be alright!
- Alan Hull (Lindisfarne)

Ännu en dröm uppfylld

Jayhawks - Debaser Medis, Stockholm 1 mars 2012

Det finns röster som tycks gjorda för varandra. Lennon och McCartney, Crosby och Nash. Och så Gary Louris och Mark Olson. Tror baske mig att de två sistnämnda är mitt favoritpar. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt,
"Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom.



Länge var det för många en dröm att få uppleva en återförening. Sakta har det vuxit fram sedan Gary och Mark började spela ihop igen som en duo 2008 och gjorde skivan "Ready For the Flood". Att dessutom Karen Grotberg återkommit på piano och sång, efter en mångårig mammaledighet, blev den sista byggstenen. Bassisten Marc Perlman och trummisen/sångaren Tim O'Reagan är numera självklar rytmsektion. Några spelningar hemma i staterna 2010 blev resultatet.

Drömmen om en ny Jayhawks-skiva tog åter fart och förra året kom "Mockingbird Time". Den kändes först som en viss besvikelse, föga förvånande, men den har sakta vuxit till en mycket bra skiva, om än inte i nivå med de gamla klassikerna.

Det har varit en dröm för mig att få se och höra Jayhawks med både Louris och Olson. När de förra året bara kom till Göteborg trodde jag att det var kört, men i går stod de på Debaser Medis scen och jag stod på golvet nedanför. Ännu en fullbordad dröm....

Det var givetvis varning för onåbara förväntningar... Det började lite segt, men efter några låtar kom spelglädjen och Jayhawks speciella sound, löst sammansatt men ändå ack så det
"sitter"! Louris och Olson's röster ligger i förgrunden, men oftast är de förstärkta med Karen Grotberg's och Tim O'Reagen's. 4 röster i en samklang utan like. Karen Grotberg lägger viktiga slingor med sitt piano och Gary Louris har en ton i sin gitarr som både smeker och river, vare sig han kompar effektivt eller ger ifrån sig ett smakfullt och aningen kantigt solo. Hans sound får mig ibland att tänka på Neil Young.

Till detta kommer låtarna, dessa suggestiva alster som efter några lyssningar har vuxit sig in i dittt sinne och medryckande är både självklara och unika. Vi får höra många från önskelistan:
"Settled Down Like Rain", "Blue", "Two Hearts" och "I'd Run Away". Med flera... Till min glädje dök även "A Break in the Clouds" och O'Reagan's "Tampa To Tulsa" upp. Liksom pärlan på senaste skivan, "Tiny Arrows", en fullständigt lysande låt på alla sätt. Visst fanns det många fler jag önskat, främst "Over My Shoulder", "Nothing Left To Borrow" och "Ain't No End". Men så lång show att de hunnit med alla, det vore en omöjlighet.



Finns det kvar något att drömma om då? Ja, varför inte ännu ett album och ännu en turné, gärna på ett bättre ställe med lite mer luft att andas och med sittplatser. Men, oavsett framtiden, det har var en kväll att minnas. Länge.