Neil Young om Dylan och låtskrivande

Låtskrivande är ett infall en viss liten stund, känslan och närvaron, sen så försvinner "det"... Det gäller att fånga det direkt! Hittade detta intressanta klipp där Neil Young så inlevelsefullt berättar om Dylan, låtskrivandet och känslan som dyker upp och sen snart är borta:



Han ville egentligen inte svara på frågorna och sen lägger han ut det som pricken över i...!
En del har en sällsynt förmåga att uttrycka sig så fyndigt och så expressivt att ämnet är färdigskildrat direkt. Eller vad säger ni alla låtskrivare där ute?

Ytterligare 59 Dylan-covers

Har man börjat är det svårt att sluta... Här är 56 Dylan-covers till, och då har jag ändå rensat bort en hel del:
Dylan covers - Spellista på Spotify

Ytterligare några klipp måste också med:
Steve Knightley från Show of Hands - "Senor (Tales of Yankee Power)"

Jackson Browne & Joan Osborne - "My Back Pages"

Jeff Tweedy från Wilco - "Simple Twist Of Fate"

Det finns många många till... Skulle vilja haft med FJK:s "Rakt Ut Ur Natten" och fler som inte fanns någonstans... men nu det får räcka!

Fler Dylan-tolkningar

"Nobody sings Dylan like Dylan", sägs det... Men tänk vad många covers som lyft fram de melodier man inte upptäckte förrän andra spelade in dem!
Här är några av mina favorittolkningar av kända och mindre kända Dylan-alster:

Tom Hoy i Magna Carta - "Tomorrow Is A Long Time"


Luka Bloom - "Make You Feel My Love"


Christy Moore - "The Lonesome Death of Hattie Carroll"


Neil Young med Grateful Dead (!) - "Forever Young" (!)


Jerry Garcia Band - "I Shal Be Released"


Shawn Colvin - "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go"


Sandy Denny & Fairport Convention - "Percy's Song"


Fler lär nog komma...

Bob Dylan och Gene Clark

Bob Dylan fyller 70 år idag och det kan vi läsa överallt. Denna oberäknelige, geniale låtskrivare har ett sällsynt expressivt sätt att använda ord, här mycket bra sammanfattat av Joan Baez:
"Then, give me another word for it
You who were so good with words
and keeping things vague"
- Joan Baez "Diamonds and Rust"

Jag har alltid varit mest förtjust i två perioder i Dylans skapande: Den tidiga akustiska med alla dessa fantastiska låtar och så utgivningen i mitten på 70-talet med skivorna "Blood on the Tracks", "Desire" och "Street Legal". Vilka mästerverk! Efter detta har jag bara då och då blivit begeistrad av hans utgivning, några ganska bra skivor och några riktigt suveräna låtar. Till saken hör väl att hans utrycksfulla röst har med åren blivit lite väl entonig och grumlig. Men vilken sångskatt han fått ur sig!

En av mina favoriter är "Oh Sister": Vilken dramatik med denna melodi, dessa ord, Scarlet Riveras magiska fiol och Emmylou Harris stämma som på något sätt ändå lyckas följa Dylans oberäkneliga utbrott, troligtvis inspelat i en enda tagning.

Det skrivs om Dylans födelsedag, som sagt... Men inte många ord om att det också är 20 år sen Gene Clark gick bort, han hade ovett nog att lämna oss på Dylans 50-årsdag...

Gene Clark var på många sätt väldigt lik Dylan och hans poetiska ådra och melodisinne gav oss skivor som "White Light", ett album Dylan skulle varit stolt över att ha gett ut, och nog hade klassats som ett av Dylans bästa. Men nu gavs det ut av Gene Clark och är förbipassat till att bara vara älskat av alla de som upptäckt Gene Clark, och det är alldeles för få. Minst sagt. "Rough and Rocky" har samma magik som "Oh Sister" ovan, samma frustration och samma längtan att bli förstådd:


Det har spleats in miljontals covers av Dylans låtar och "Knockin' on Heaven's Door" kanske är den som har tolkats flest gånger... Men lyssna på Gene Clark och Roger McGuinns känslo-samma version från 1978: Jag blir mållös...

Ännu en Dylan låt, "Tangled Up In Blue", där orden bara väller fram och knappt får plats och ändå lyckas Dylan både följa melodin och få det att låta spontant. Så jädra bra!



Gene Clark kom att bli "The Tambourine Man" efter Byrds hit 1965 med Dylans "Mr Tambourine Man", här ett kort klipp fån samma år:


Ett kort tag hade Gene ett "Byrds Trribute Band" och här är de med "The Tambourine Man".
Kolla in frisyrerna!!! Oj oj oj, bara Gene själv ser normal ut....

En nyare men riktigt häftig video med både Roger McGuinn, David Crosby och Dylan själv:

Grattis Bob och tack både Bob och Gene för allt!

Ett mirakulöst fynd

Sandy Denny var sångerskan med den helt unika rösten och med en så känslofylld tolknings-förmåga att varje gång hon sjöng en sång blev resultatet så personligt och oefterhärmligt att det blev helt unikt. Att hon dessutom skrev sånger som berörde riktigt djupt, att hon var en mycket expressiv lyriker och att hon dominerande vilket sällskap hon än omgav sig med, säger ju ännu mer. För mig är Sandy i en klass för sig själv, det finns ingen annan tjej som ens är i närheten. Det är bara så.

Länge fanns endast en amatörinspelning av "Solo" som enda bevarade videoclip. Senare upptäcktes de tre solosångerna från BBC och några hyfsade videos med Fotheringay. Inte för att det inte gjordes några TV-inspelningar, utan för att BBC var så fattiga att man under några år på 70-talet tvingades spela över gamla band för att kunna göra nya inspelningar.
På så sätt raderades en hel show från Yorkshire med Fairport spelandes stor del av "Rising for the Moon". Ibland kan blotta tanken på detta kulturmord få mig att vilja stortjuta.

För några dagar sen dök detta korta clip upp helt oväntat:

Tror jag redan sett detta minst tjugo gånger och häpnar varje gång... Att över huvud taget få se det! Hur Sandy sjunger så otäckt närvarande att jag ryser! Ett mirakulöst fynd som ger hopp om att det kan finnas ännu mer någonstans...

Storsatsning på skolan...?

Hela sju miljarder ska regeringen under en fyraårs-period satsa på att förbättra skolan. Det låter ju bra... Under samma tid lägger man 280 miljarder på jobbskatteavdrag.... Ibland är kommentarer helt överflödiga!

Regerigen förtjänar definitivt inte någon musik, men här är från Hyde Park under "March for the Alternative" den 26 mars 2011: Show of Hands leder allsång i "We're All In It Together":


Över 400 000 deltog. Protesterna lever!!

Alla dessa stolpskott...!!

Ännu en säsong och inga titlar. Arsenal spelar i sina bästa stunder en fotboll andra lag bara kan drömma om... men stolpar och ribbor är i vägen och urusla domare förstås... men de slarvade bort många poäng, så de har bara sig själva att skylla...?? Eller... Är de förföljda av högre makter: Stolparna ”stal” titeln från Arsenal!
Svart på vitt: Om inte stolparna varit i vägen hade Arsenal vunnit ligan för några veckor sen, 13 poäng före United och 12 före Chelsea...



Lyssna på den stackars fotbollsspelaren i Al Stewarts sång, han som blev ihågkommen för sin stolpträff!
-"He should have passed the ball"!
Men just det är väl knappast Arsenals problem...

Lyssna på Catherine's nya

Catherine MacLellans nya album "Silhouette" kommer först att släppas i början på juli... men finns redan nu att lyssna på i sin helhet på True North Records hemsida:

Catherine MacLellan - Silhouette

Mer komp och något mer uptempo än de tre föregångarna, men samma suggestiva melodier som sveper om dig som en känslosam kram... Catherines sång är lika berörande vacker och full av erfarenhet och känsla. Lågmält, men ändå påträngande, och förträffligt spel på gitarr och tätt omslutande komp.

Just nu lyssnar jag inte på något annat...

Men passa på att lyssna på dessa skivor när du ändå är på True Norths sajt:

Bruce Cockburn - Small Source of Comfort - Bruce's bästa på ett tag.

Lunch at Allen's - More Lunch at Allen's - Murray McLauchlans nya grupp.

Murray McLauchlan - Songs from the Street - en lysande samling av denne frispråkige man.

James Keelaghan - House of Cards - ännu en stor kanadensisk låtskrivare.

Lynn Miles -Black Flowers Volume 1+2 - ännu en duktig kvinnlig sångskapare och sångerska.

... samt Catherines tidigare skivor och hela Bruce Cockburns enorma utgivning!

Vad är det med Kanada som gör att det skapas sån mängd smakfull musik där?

Fattigdom och utanförskap

Det är inte ofta jag läser Expressen och jag tror faktiskt inte jag missar så mycket. Men det här inlägget av Susanna Alakoski är riktigt träffsäkert och talande:
Susanna Alakoski: "Svenskt Näringsliv vet ingenting om fattigdom"
De vet inte så mycket om sjukförsäkringar, solidaritet eller ödmjukhet heller... Kostymnissarna längst upp känner bara sin instinkt att ta för sig mer och mer och mer...

Saknar man förmåga att sätta sig in i andras situation, så är det först och främst en ovilja att göra det. De egna ekonomiska intressena måste ju gå först... Men, som Susanna Alakoski skriver: "Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror." Att diskutera med dem är ungefär som att beskriva rockmusik för en inföding som aldrig haft elektricitet....



Nitty Gritty Dirt Bands trummis och munspelare Jimmie Fadden (se hur han hanterar bägge på scen...!) skrev 1988 "Workin' Man (Nowhere To Go)" och dessa modiga rader retade många i USA och skivbolaget vägrade först att ge ut den som singel:
"Wandered aimless in the city...
Singing a song by Woody Guthrie
This land is your land,
but it ain't my land!!
I'm a workin' man
With nowhere to go"

Jag är övertygad om att ska vår högkultur inte falla ihop, som alla i historien tidigare gjort, då måste vi sätta stopp för den i längre perspektiv omöjliga "tillväxten"! Vi måste sansa oss och dela på jobb och leva mer i samklang med naturen. Kör man fortare och fortare och tror att man aldrig behöver sluta accelerera, då blir det till slut omöjligt att kontrollera framfarten... Det är bara så, även om marknadskrafterna låtsas som om det inte vore så...

Den "heliga" och "odiskutabla" tillväxten kan inte fortsätta i all evighet. Vi står förr eller senare inför en spännande politisk utmaning och ett nödvändigt nytänkande. Jag väljer att se det som en möjlighet!

Känslan att dra iväg...

Jag kan föreställa mig känslan att dra iväg med en motorcykel... Men jag är så pass rädd om livet att jag avstår, men känslan kan jag förnimma... Inte minst tack vare Gene Clarks så gripande "Gypsy Rider":


"Find another road where you've never been"
- Gene Clark

Gene Clark tillhör en av mina "husprofeter" som ännu inte varit med på bloggen så mycket. Kanske för att det finns så mycket jag skulle vilja skriva om denne förträffliga låtskrivare, sångare, textförfattare och magiker. Det sista syftar enbart på att hans sånger och hans känslosamma sång var helt magiska. Mannen från Byrds, han med tamburinen, levde ett hårt och tufft liv innan han dog på Bob Dylans 50-årsdag. Men han hann göra några av de bästa (och oförskämt okända) skivor som nånsin gjorts.

Jag får återkomma...