Spännande samarbete

Patrick Rydman & Mark Davis - "You Plus One"



Patrick Rydman har fingurerat här på bloggen tidigare, framför allt med den härliga låten "Shouldn't It Be". Mark Davis kommer från Staterna, men har tydligen på senare tid bosatt sig i Danmark och det är ju då direkt enklare att förstå hur det här samarbetet har kommit till.

Det blev tveklöst ett trevligt och insprirerat samarbete. Båda sjunger bra, och oftast gör de det tillsammans. EP:n innehåller sex spår och det är en fascinerande samling låtar av olika karaktär som de samlat ihop.

Det är väl ingen musik som direkt förändrar världen, men den är alltså riktigt trevlig att vara i närheten av. EP:n släpps om en vecka och är väl värd stt kollas upp lite närmare.

Här kan du läsa mer om Rydman och Davis:
Hemifrån
Mark Davis Bandcamp
Patrick Rydmans hemsida.

Ännu mer nytt med Eric Andersen

Eric Andersen - "Blue River - Live in Tokyo 2012"



När jag i förra veckan skrev om mörka, men fantastiska, album hade jag just fått den här i handen: Eric Andersens kanske mest kända album "Blue River" från 1972, nyinspelad i Japan 2012, men först nu utgiven i vad som sägs vara en begränsad upplaga.

Vi får Eric vid gitarren eller bakom pianot tillsamans med Michele Gazich på makalös viol och Erics fru Inge Andersen på stödsång. Den kvinnan kan verkligen sjunga, det är inte fråga om att "låta frugan vara med"... (Inge Andersen har flera utgåvor i eget namn och ett besök kan jag rekommendera...!).

Vi får höra hela "Blue River" och det råder ingen tvekan om att detta är en av de starkaste skivorna någonsin. Det enda jag tycker är lite underligt är att man kastat om ordningen på låtarna. -Det kännns lite ovant med den nya ordningen. Men spelar roll...?

Som extra bonus får vi även fyra extra låtar, däribland "Thirsty Boots" och "Moonchild River Song", en av de finaste kärlekssånger som skrivits, i enastående fina versioner.



Long before the river goes
Far from where it was
Long before it meets the sea
A child will know of love

Rain and wood and fire and stone
Magic all across the land
Seasons come and times will go
Right through your hand
Like wind and sand
- Eric Andersen

På originainspelningen är Joni Mitchell med och sjunger. Ni visste kanske inte att det var Eric Andersen som visade henne "open tunings" en gång i tiden, något som hon ju sedan utvecklat mästerligt. På 40-års inspelningen står Inge Andersen för stämsången. Det är gott nog...!

Det mörkaste mörka... Melankoliska värstingar...

Jag har flera gånger reflekterat kring melankolisk musik och hur den kraft den ofta besitter kan leda dig vidare.

Lite av vad jag tidigare skrivit:
Melankolisk musik med själ och känsla, med frustration och glöd, kan vara som en oas när du som bäst behöver den. I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...



Jag har också presenterat flera kraftfulla melankoliska alster, ofta framkallade av kärlekens krampaktiga stryptag om hjärtat, som rispar öppna sår och sliter dig itu... Så svarta, så mörka att de framtvingar ljus..!

Men vilka är då de mörkaste albumen där du kan bada i melankoli?

Först kommer jag att tänka på Jackson Brownes "Late For The Sky". Men den innehåller även många andra känslor, så kanske är det så att den tidigare "For Everyman" och den efterföljande "The Pretender" är ännu mörkare, mer utlämnande av frustrerat tvivel.

Det känns också givet att lyfta fram Gene Clarks "No Other" och "White Light". Vidare Broken Fences debutskiva, Catherine McLellans tre första skivor, samt givetvis Walkabouts "Devil's Road.



Det vore väl tjänstefel att inte ta med Neil Youngs "On The Beach", Murray McLauchlans "Day To Day Dust", eller någon av Iain Matthews kraftfullaste utgåvor. Och Dylans "Blood On The Tracks" förstås.

Det finns så många som poppar upp i skallen...

Vad tycker du? Kommentera gärna direkt på bloggen eller på Facebook. Det vore intressant att se vad ni kommer på...

Glädjande besked...!

Jackson Browne har inte turnerat på ett tag, utan verkar trivas med att spela på diverse mindre klubbar och olika välgörenhetsgalor.

Det har gått rykten att han, 76 år gammal, var nöjd och trivdes med detta. I den nya intervjun ovan pratas det framför allt om hans första skiva, som kom ut 2 januari 1972. Vi får höra en del intressant om inspelningen av skivan och att han inte hade råd att åka på turné med ett band de första åren.

MEN... På slutet ger han besked om att han nästa år ska börja turnera igen...! Låt oss hoppas att Europa finns med i de planerna...!