Denna gång rör det sig om en riktig, fabrikspressad CD med tryckt fodral och därtill inplastad, så det visar ju en tydlig ambition. Den nya singeln är mycket genomarbetad och innehåller många olika nyanser, något som gäller hennnes låtskrivande och inspelningasr över huvud taget. Jag hoppas dock att det där med "att ge upp" är mer en känsloyttring över hur jobbigt det kan vara att ta sig fram på den musikaliska stigen.
Utmärkande för Karins musik är just, förutom dessa nyanser och de varierade arrangemangen, de ofta självupplevda och eftertänksamma texterna. Både musik och text, samt framförandet, känns allltid så hjärtligt, ärligt och utlämnande. Att texterna ibland är lite tunga vägs direkt upp av Karins uppenbara glädje att stå på scenen.
Förutom sina egna sånger, där "Best I Can Be" minsann hade fått några rader på svenska, så fick vi höra covers av bl.a. Stevie Nicks, Vonda Shepard och Joan Baez. Der verkade dock till min förvåning att många i publiken inte kände till dem, underligt...!
Kyrkor kan vara en otroligt fin miljö att framföra musik i, med enorma ekon och en glasklar briljans. Men, det kan också vara svårt att få elförstärkta instrument, och framför allt slagverk och bas, att inte bli "bumpiga".
Min enda invändning är att ljudet längre bak i kyrkan blev aningen "bumpigt" och att det blev lite svårt att urskilja alla nyanser som ju är en av Karins musiks allra största förtjänster. Även texterna kom lite i skymundan.
Men det finns ju andra fördelar med att framföra musik i kyrkan, det blir ju så stämningsfullt och så harmoniskt... Kanske man kan säga "storslaget", utan att bli "pampigt" eller "uppblåst"...
Jag ser definitivt fram emot nästa konsert och det utlovade albumet...!
