måndag 30 oktober 2017
Jag övar på...
Jag sammanförde ord från en vän och bild från en annan vän... Klippte ner bilden och delade av texten... Jag gillar båda skarpt... Alltså ord och bild... Men ännu mer vännerna förstås...!!
Där höll det på att bli tokigt... :-)
En favorit i repris får dekorera musikaliskt: Moving Hearts med Declan Sinnott i spetsen och "Let Somebody Know":
fredag 27 oktober 2017
Svängigt och fyndigt
Simon Stålspets Band - Biografbaren, Eskilstuna - 2017-10-26 -
Arr: Kulturföreningen Tontroll
Simon Stålspets Band kommer alla fyra från olika platser i Sörmland och på torsdagskvällen så samlades de på Biografbaren i Eskilstuna för att spela. Det blev en trevlig och svängig kväll med en hel del variation och finesser.
Simon Stålspets själv kommer från Dunker och sjunger, skriver de flesta av låtarna och spelar elgitarr riktigt bra. Ibland blir det även så att han plockar fram munspelet eller en sälgflöjt.
Ola Sjönneby spelar tuba och han ersätter till viss del den basist gruppen inte har. Fyndigt och lite annorlunda. Karin Ericsson Back spelar fiol och sjunger stämsång. Kanske man borde släppa fram hennes sång något mer?
Men den stora behållningen för mig var Arnulf Ibsen från Malmköping och hans fantasifulla spel bakom trummorna. Han kompar inte bara, utan han dekorerar fyndigt och varierat låtarna. Ibsens trumspel lyfter verkligen soundet och ger det en snits och lite mer spänning. Det är bara att buga...!
En trevlig kväll nere i källaren på Biografbaren. I slutet av november kommer FJK hit...
Länkar:
Simon Stålspets hemsida - med information om det mesta...
Kulturföreningen Tontroll på Facebook - med info om kommande arrangemang och annat...
Biografbaren i Eskilstuna - vägg i vägg med Royal i Nyfors i Eskilstuna.
Arr: Kulturföreningen Tontroll
Simon Stålspets Band kommer alla fyra från olika platser i Sörmland och på torsdagskvällen så samlades de på Biografbaren i Eskilstuna för att spela. Det blev en trevlig och svängig kväll med en hel del variation och finesser.
Simon Stålspets själv kommer från Dunker och sjunger, skriver de flesta av låtarna och spelar elgitarr riktigt bra. Ibland blir det även så att han plockar fram munspelet eller en sälgflöjt.
Ola Sjönneby spelar tuba och han ersätter till viss del den basist gruppen inte har. Fyndigt och lite annorlunda. Karin Ericsson Back spelar fiol och sjunger stämsång. Kanske man borde släppa fram hennes sång något mer?
Men den stora behållningen för mig var Arnulf Ibsen från Malmköping och hans fantasifulla spel bakom trummorna. Han kompar inte bara, utan han dekorerar fyndigt och varierat låtarna. Ibsens trumspel lyfter verkligen soundet och ger det en snits och lite mer spänning. Det är bara att buga...!
En trevlig kväll nere i källaren på Biografbaren. I slutet av november kommer FJK hit...
Länkar:
Simon Stålspets hemsida - med information om det mesta...
Kulturföreningen Tontroll på Facebook - med info om kommande arrangemang och annat...
Biografbaren i Eskilstuna - vägg i vägg med Royal i Nyfors i Eskilstuna.
torsdag 26 oktober 2017
Imponerande på alla sätt
Jackson Browne - "The Road East - Live in Japan" - Inside Recordings 2017
Så har då Jackson Brownes nya live-skiva, med hela hans fantastiska band, kommit i brevlådan. Den är inspelad under fyra kvällar 2015 i Japan. Det har visat sig att denna utgåva endast ges ut i Japan, så det kan vara lite svårt att få tag i den, och det kan bli lite dyrt...
Men jag garanterar att det är värt varenda öre...! Det här är en av tidernas bästa liveskivor och det är obegripligt att den inte ges ut över hela världen...
Det är en imponerande samling live-låtar sammanställt som en egen liten konsert. Inledande "Barricades of Heaven" lägger an tonen med utdragna gitarrutsvängningar i nästan 10 minuter. Val McCallum och Greg Leisz duellerar och det blir så oerhört tilltalande. Här är musiker som kan göra vad som helst med en gitarr, och det gör de också, men de har också den sällsynta förmågan att även kunna lyssna på sina medmusiker och resultatet blir en helhet, en gemensam upptäcktsfärd.
Det skulle inte förvåna mig om några recensenter kommer att påstå att det är tråkigt och pedantiskt... Jag kan inte annat än känna medlidande med dem, för de missar uppenbarligen att musik är mer än enskilda uppvisningar... Det är att dela och skapa tillsammans och med känsla och virtuositet nå nya höjder när musiken och helheten skänker dig ett harmoniskt välbehag, ett slags klimax där pauser och tystnad är en viktig del av hela upplevelsen...
Låtvalet kan verka lite överraskande, men är odiskutabelt rätt när du lyssnat igenom hela skivan. "The Crow on the Cradle" med Jacksons prat om Hiroshima värmer långt in i hjärtat och "Lives in the Balance", med den "nya" versen skriven av Fred Martin, där Chavonne Morris och Alethea Mills släpps fram, känns mer het än någonsin.
Därtill är skivan ett föredöme när det gäller ljud och produktion, det var länge sedan jag hörde något så välbalanserat och välljudande...
Så har då Jackson Brownes nya live-skiva, med hela hans fantastiska band, kommit i brevlådan. Den är inspelad under fyra kvällar 2015 i Japan. Det har visat sig att denna utgåva endast ges ut i Japan, så det kan vara lite svårt att få tag i den, och det kan bli lite dyrt...
Men jag garanterar att det är värt varenda öre...! Det här är en av tidernas bästa liveskivor och det är obegripligt att den inte ges ut över hela världen...
Det är en imponerande samling live-låtar sammanställt som en egen liten konsert. Inledande "Barricades of Heaven" lägger an tonen med utdragna gitarrutsvängningar i nästan 10 minuter. Val McCallum och Greg Leisz duellerar och det blir så oerhört tilltalande. Här är musiker som kan göra vad som helst med en gitarr, och det gör de också, men de har också den sällsynta förmågan att även kunna lyssna på sina medmusiker och resultatet blir en helhet, en gemensam upptäcktsfärd.
Det skulle inte förvåna mig om några recensenter kommer att påstå att det är tråkigt och pedantiskt... Jag kan inte annat än känna medlidande med dem, för de missar uppenbarligen att musik är mer än enskilda uppvisningar... Det är att dela och skapa tillsammans och med känsla och virtuositet nå nya höjder när musiken och helheten skänker dig ett harmoniskt välbehag, ett slags klimax där pauser och tystnad är en viktig del av hela upplevelsen...
Låtvalet kan verka lite överraskande, men är odiskutabelt rätt när du lyssnat igenom hela skivan. "The Crow on the Cradle" med Jacksons prat om Hiroshima värmer långt in i hjärtat och "Lives in the Balance", med den "nya" versen skriven av Fred Martin, där Chavonne Morris och Alethea Mills släpps fram, känns mer het än någonsin.
Därtill är skivan ett föredöme när det gäller ljud och produktion, det var länge sedan jag hörde något så välbalanserat och välljudande...
onsdag 25 oktober 2017
Amelia
Joni Mitchell's otroliga "Amelia" har följt med mig genom åren... Så avskalat, så uppriktigt och så mycket frustration som glöder i varenda ton...!
Denna inspelning gjordes 1983, men orden, riffet och känslan kommer aldrig att falna...
Denna inspelning gjordes 1983, men orden, riffet och känslan kommer aldrig att falna...
tisdag 24 oktober 2017
måndag 23 oktober 2017
Hemma efter kursen...
Är proppfull av intryck och insikter, beröring och kärlek, pendlar mellan värme och tomhet, mellan jubel inombords och tårar, som en överdos av kärlek och känslor...
fredag 20 oktober 2017
Ännu mer Whitehorse...
Ännu en låt med Whitehorse från CBC Radio:
Och här är hela konserten från i somras:
Och här är en konsert till, inspelad hos CBC förra året:
Och här är hela konserten från i somras:
Och här är en konsert till, inspelad hos CBC förra året:
tisdag 17 oktober 2017
Whitehorse - bland det bästa...
Jag har skrivit förr om Whitehorse och det lär bli fler gånger... Whitehorse, det vill säga det kanadensiska paret Luke Doucet och Melissa McClelland, är bland det bästa och det mest spännande just nu. Fantastisk sång, ruskigt bra låtar och en närvaro som vibrerar av skärpa.
Jag skrev för ett par år sedan om albumet "Leave No Bridge Unburned":
"Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Med arrangemang som på slutet av sextiotalet: Melodierna i fokus, men ett sound som börjar bli mer komplext. Låter det som virriga tankar av en förvirrad själ? Försöker bara förklara att det här är bra, vansinnigt bra...!"
Deras senaste album "Panter in the Dollhouse" tog kanske lite stökigare vägar än tidigare, men har vuxit till ännu en förträfflig pärla. "Die Alone" måste vara bland det grymmaste som gjorts på ett bra tag.
Missa för allt i världen inte Whitehorse...!
fredag 13 oktober 2017
Efter regnet
Det är höst och jag vaknar med regn mot rutan... Ganska fridfullt faktiskt...
På fönstret bildas ett häftigt mönster där varje liten bubbla speglar sig i ljuset. Jag lyckas fånga det med kameran dessutom...
Jag trivs nog allra bäst när jag är i harmoni med både mig själv och världen runt omkring... som att gå ut i den friska luften efter ett regn... Det tror jag Bruce Cockburn gjorde för många år sen då den här låten föddes...
måndag 9 oktober 2017
Jackson Browne fyller 69
Idag blir Jackson Browne 69 år och min "husprofet" visar visserligen några små kroppsliga tecken på åldrande, men knappast till sinnet. Lika ung i tankarna, i attityden, lika föredömlig i sitt sätt att möta människor... Envist övertygad om att vi kan ta steg i rätt riktning...
Här ännu en vidunderlig version av "Alive In The World", som alltmer blivit en slags livs-hymn för mig:
Ett stort GRATTIS till en stor medmänniska...!
lördag 7 oktober 2017
Hösten och ett speciellt samarbete...
Bosse Lundkvist och jag har känt varandra i 51 år och umgåtts mer eller mindre regelbundet i snart 40 år... Tiden går, men riktig vänskap består...!
Jag har följt hans musikskapande under alla dessa år och det finns mycket som jag verkligen gillar med hans musik och hans lyrik, och kombinationen dem emellan. En av de låtar som jag alltid tyckt allra mest om är "Gammelman, Livsträdet" och jag vet att den också betyder extra mycket för Bosse. Så när jag frågade om jag fick "låna" den till ett bildspel med några av mina höstbilder visste jag att jag ville göra något riktigt bra...
Under några veckor har vi samarbetat och prövat idéer och nu när resultatet är klart är jag glad att Bosse visste vad han ville och att han ärligt kunde förmedla det. När något får ligga och mogna växer ofta de rätta besluten fram...
Så här är mina höstbilder, alla från min hem-by Bälgviken i Sörmland, och Bosse Lundkvists starka, berörande sång "Gammelman, Livsträdet" i ett samarbete som jag känner mig väldigt stolt över:
Här kan du lyssna mer på Bosses musik: Bosse Lundkvist på Reverb Nation.
torsdag 5 oktober 2017
När Bruce lyssnar...
Bruce Springsteen gjorde ett gästspel på Jackson Brownes framträdande på Laid-Back Festival för ett par veckor sen.
"Take It Easy" blev ovanligt lång och fartfylld. Men så rullade de över i "Our Lady of the Well" och då hängde tydligen inte Springsteen med längre... Så han lyssnade koncentrerat... och fick fram ett litet solo han med... Ödmjukt och imponerande...!!
Det är stort att inte alltid behöva vara störst och stå längst fram i rampljuset...
tisdag 3 oktober 2017
RIP Tom Petty
Även om jag inte varit något fanatiskt fan av Tom Petty så är det givetvis ytterst tråkigt att en så inflytelserik och ärlig musikskapare och artist gått bort, alldeles för ung. Petty fick sin status genom att skriva och spela riktigt bra låtar på ett lagom rockigt och lagom laid-back-sätt.
Han har alltid varit sig själv och det är imponerande många som varit hans vän. Här är Petty tillsammans med Roger McGuinn, Bob Dylan, Eric Clapton, George Harrison och en sällsynt lycklig Neil Young i en fantastisk version av "My Back Pages":
Likheterna med sin store idol Roger McGuinn i Byrds var tidigt uppenbara och Tom Petty fick skörda den riktigt stora uppmärksamheten och populariteten, den som på något underligt sätt oftast undvek McGuinn.
Jag såg dem båda två på Hovet den 26 september 1987 när de inledde innan Bob Dylan. Tyvärr så blev jag lite uttråkad den gången... Inte på McGuinn, men då var jag riktigt irriterad på den respektlösa publikens sätt att ignorera honom.
Tom Pettys band Heartbreakers med Mike Campbell på gitarr, Benmont Tench på klaviatur och Scott Thurston på lite av varje, betraktas som ett av de bästa kompbanden. Det är säkert så, även om jag aldrig fick uppleva det...
Jag har valt ut några av Pettys låtar som jag gillar bäst. Det är ju en del, så det var svårt att välja... Han gjorde även flera duetter med Stevie Nicks från Fleetwood Mac, här är en av dem:
Tom Petty hade många vettiga åsikter. Läs här: 10 Things That Piss Off Tom Petty från Rolling Stone i november 2002. Det är ord och inga visor, det...
Vila i frid Tom Petty.
måndag 2 oktober 2017
Runrig tar farväl...
1984 på Cambridge Folk Festival dök skotska Runrig upp och skaffade sig en plats i mitt hjärta.
De spelade så att bastonerna nästan fick ett eget liv och fyllde varenda vrå på festivalområdet. Alla skivor på festivalen såldes slut på nolltid.
Efter en del strul med skivbolag och managers fick de några år senare sitt genombrott och de har varit världsberömda i Skottland, Danmark och Tyskland sedan dess, medan resten av världen inte brytt sig speciellt mycket... Helt obegripligt...!!
Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!
EFter 45 år så har de nu beslutat sig för att lägga ner nästa år och ger sig då ut på en avskeds-turné. Detta meddelande skickades ut förra veckan:
MAJOR RUNRIG ANNOUNCEMENT:
After 45 wonderful years in the music business, we have finally taken the very difficult and heart-wrenching decision to pull the curtain down on our long career, in 2018. We are now simply at that point in time where longevity and circumstance have to be balanced against what is right for the art and the muse.
We feel that the time for this decision is now upon us, and we embrace it with a sense of positivity but tinged with understandable sadness and reflection.
It was always inevitable that this day had to arrive, but its arrival does not make our situation any easier.
Taking the decision in 2015 to record the final studio album, The Story was a positive decision for us all. It was musically cathartic, creatively exciting, and it brought our recording career to a completed circle. It was very much a closing statement. We want to do the same for the live side of the band. To leave it unresolved would be a negative: to complete the circle with a series of farewell shows and celebrate our story together is the positive, meaningful, Runrig thing to do.
Will Runrig ever perform in some way again? – no one can say, but a door can be left open for any possible future, creative ventures. It would not be possible for us, as musicians, to stop writing, to stop recording and to stop the joy of live performance, but Runrig in its present form, as we’ve known it for 45 years, will come to an end.
Runrig the brand will of course continue and there are various exciting legacy projects in the pipeline and in the planning. We will leave information about all of that for another day, but for now, we are in a position to announce our series of farewell concerts for 2018. Entitled The Final Mile, the tour will take in shows in Germany, Denmark and England throughout the early summer, culminating in August with The Last Dance, the big final farewell concert in the heart of Scotland. The venue, City Park, Stirling, below the castle ramparts, is one that has newly been created for live performance events.
The world changes, we get older
What comes in love must leave in pain
And all the gifts we early treasure
The world takes away
The years we shared
Will find their beating in a heart somewhere
But the traces of our greatest days
Will fade away
- Calum & Rory Macdonald
De spelade så att bastonerna nästan fick ett eget liv och fyllde varenda vrå på festivalområdet. Alla skivor på festivalen såldes slut på nolltid.
Efter en del strul med skivbolag och managers fick de några år senare sitt genombrott och de har varit världsberömda i Skottland, Danmark och Tyskland sedan dess, medan resten av världen inte brytt sig speciellt mycket... Helt obegripligt...!!
Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!
EFter 45 år så har de nu beslutat sig för att lägga ner nästa år och ger sig då ut på en avskeds-turné. Detta meddelande skickades ut förra veckan:
MAJOR RUNRIG ANNOUNCEMENT:
After 45 wonderful years in the music business, we have finally taken the very difficult and heart-wrenching decision to pull the curtain down on our long career, in 2018. We are now simply at that point in time where longevity and circumstance have to be balanced against what is right for the art and the muse.
We feel that the time for this decision is now upon us, and we embrace it with a sense of positivity but tinged with understandable sadness and reflection.
It was always inevitable that this day had to arrive, but its arrival does not make our situation any easier.
Taking the decision in 2015 to record the final studio album, The Story was a positive decision for us all. It was musically cathartic, creatively exciting, and it brought our recording career to a completed circle. It was very much a closing statement. We want to do the same for the live side of the band. To leave it unresolved would be a negative: to complete the circle with a series of farewell shows and celebrate our story together is the positive, meaningful, Runrig thing to do.
Will Runrig ever perform in some way again? – no one can say, but a door can be left open for any possible future, creative ventures. It would not be possible for us, as musicians, to stop writing, to stop recording and to stop the joy of live performance, but Runrig in its present form, as we’ve known it for 45 years, will come to an end.
Runrig the brand will of course continue and there are various exciting legacy projects in the pipeline and in the planning. We will leave information about all of that for another day, but for now, we are in a position to announce our series of farewell concerts for 2018. Entitled The Final Mile, the tour will take in shows in Germany, Denmark and England throughout the early summer, culminating in August with The Last Dance, the big final farewell concert in the heart of Scotland. The venue, City Park, Stirling, below the castle ramparts, is one that has newly been created for live performance events.
The world changes, we get older
What comes in love must leave in pain
And all the gifts we early treasure
The world takes away
The years we shared
Will find their beating in a heart somewhere
But the traces of our greatest days
Will fade away
- Calum & Rory Macdonald
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)