Great Lake Swimmers visar variation och klass

Great Lake Swimmers, Nalen, Stockholm 2015-09-28



Kanadensiska Great Lake Swimmers är helt enkelt en av de bästa grupperna de senaste åren. Deras andra och tredje skiva, "Bodies and Minds" och "Ongiara", tillhör mina mest spelade skivor.

För knappt tre år sen spelade de på Debaser vid Slussen. Mycket av det jag skrev då är det bara att upprepa efter spelningen på Nalen i måndags kväll:

- Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av!

- Tony Dekker har en spröd ljus stämma och skriver fruktansvärt vackra låtar som växer och etsar sig fast.

- Miranda Mulholland spelar fiol och sjunger stämmor känslosamt och är den som märks mest på scen.

- Erik Arnesen spelar elgitarr så sofistikerat och när han ibland plockar fram banjon kan man känna gräset under fötterna.

- Bret Higgins ståbas understryker och skapar på samma gång luft i ljudbilden.

Nye trummisen Joshua Van Tassel spelar varierat, men når inte den fantastiska klass som föregångaren Greg Millson visade upp för tre år sen på Debaser.

Sedan dess har gruppen tagit en paus och Toni Dekker har gett ut en solo-skiva. Nya skivan "A Forest of Arms" kom i våras och är en av årets finaste utgåvor.

Personligen tycker jag gruppen når de allra största höjderna i de lugnare numren och då kommer Tony Dekkers röst mer till sin rätt när musiken då skapar en dramatisk spänning, som i "Think That You Might Be Wrong", för mig kvällens absoluta höjdpunkt.

Gruppen förlitar sig numera på fler up-tempo låtar och de gör det helt suveränt, men når inte riktigt den kraftfulla dramatik som t.ex. uppstår i "Don't Leave Me Hanging" från nya skivan, här i Köpenhamn för några dagar sedan:



Kvällen avslutades med Leonard Cohen's "Hey That's No Way To Say Goodbye" och jag tror alla var nöjda efter en riktigt fin musik-kväll...

Mässa och möten i Göteborg

Jag har varit på Bokmässan i Göteborg för första gången: Stort, inspirerande och mycket folk i trängseln. Böcker överallt och mer därtill. Kändisar både här och där. Lyssnade lite på Mark Levengood och Stefan Sundström. Överallt engagerade männskor och spännande möten.

Jag tänker: Allt handlar om möten! Klart är i alla fall att boken lever och frodas och att allt prat om "bokens död" är klart överdrivet. Visst är det trist att fler läser allt mindre, men de som läser gör det och söker vidare...

Jag har frossat i fina möten: Nya vänner, gamla vänner jag inte sett på evigheter, internet-vänner jag haft mycket kontakt med men aldrig tidigare träffat "in real life", spontana möten och planerade träffar...

Jag har skrivit en hel del om "möten" tidigare, du kan läsa det här.



Lindisfarne och "Meet Me On The Corner" från 1971 får dekorera detta med möten. Kolla in frisyrerna!

Möten är fundamentalt viktigt för att sätta igång något man tror på.... Möten bygger broar och skapar gemenskap. När människor blir berörda öppnas dörrar och nya vägar blir synliga. Allt handlar om möten!

Som sagt, det var många möten på några få dagar, men jag känner mig varm och trygg. Lite mer hel, lite klokare...

Nitty Gritty Dirt Band 50 år

Nitty Gritty Dirt Band firade 50 år på Ryman Auditorium i Nashville för några dagar sedan. 50 år är en avsevärd ålder för ett band och lägg därtill att Jeff Hanna, Jimmie Fadden och John McEuen varit med hela, eller nästan hela, tiden och den nuvarande fjärde medlemmen Bob Carpenter anslöt redan 1980.

Den viktigaste personen, som inte är med längre, men som varit med i två långa perioder, är Jimmy Ibbotson. Han var givetvis med på jubileums-konserten:



En annan medlem från starten var faktiskt Jackson Browne, även om det bara blev några månader sommaren 1966. Jackson gästade också i förra veckan och fick en fin introduktion av Jeff Hanna:



"These Days" följdes av en i dessa sammanhang ovanlig låt, "Truthful Parson Brown":



Många andra gästade också, som Rodney Crowell, Alison Krauss och John Prine.

Men jag avslutar med en favorit, "Bless The Broken Road", mer känd i mycket sämre
version med Rascal Flatts, men här med Bob Carpenter vid mikrofonen, precis som på original-versionen på skivan "Acoustic".



Nitty Gritty Dirt Band är ett levande bevis på att spelglädje och äkta känsla är oersättliga beståndsdelar om musik ska bli bra...

Bra låtar är tidlösa...

Totte Bergströms Releaseparty på Stampen, Gamla Stan, Stockholm 2015-09-16
Totte Bergström "Modersmål" 2015


Någon gång på 80-talet hörde jag låtarna "Liten" och "En Fågel" på radions live-program 'Lunchmusik' då Totte Bergström och Basse Wickman körde några låtar på två akustiska gitarrer. Jag köpte därefter Tottes LP "Ingen Väg Tillbaka" och förutom de två redan nämnda låtarna fastnade jag för "Det Som Du Sökte", en låt som var en av de betydelsefulla sånger som hjälpte mig komma över en depression och finna nya vägar.

Många år senare är fortfarande Totte Bergström en doldis för de flesta, i mina ögon ganska underligt... Efter flera bra solo-skivor, åtskilliga fina gitarr-insatser för bl.a Basse Wickman, Magnus Lindberg och Ulf Lundell, mer bluegrass/country-influerad musik med New Strangers, och på senare år lite rockigare musik med Vagabond Ways. Han har även spelat med några amerikanska giganter som t.ex. Gene Parsons och Byron Berline.

Hans gitarrspel är starkt inspirerat av Clarence White och hans använder gärna Clarence och Gene Parsons string-bender-uppfinning och Clarence skulle säkert vara stolt om han kunde höra.

Nu har Totte spelat in några av sina gamla låtar och kompletterat med några nyskrivna, alla på svenska och därav den fyndiga titeln på nya skivan. Det är en riktigt stark skiva Totte fått till
och bandet han har bakom sig imponerar med ett tätt men ändå luftigt komp som känns fräscht och inspirerat. Det låter bra, snitsiga arrangemang och en mycket snygg produktion av Patricio Cabezas och Totte själv.

Nämnda låtar har fått en ny skrud och de är ruskigt bra i de nya arrangemangen, men även övriga låtar håller en riktigt hög klass och jag skymtar några nya favoriter i "Åtta Broar", "Blås Iväg Alla Moln" och "Ge Mig Ro".

I förrgår spelade Totte och bandet på Stampen i Gamla Stan och det blev en mycket trevlig och omväxlande kväll då nya skivan släpptes ut i världen.


Totte sjöng lika fint som alltid och visade prov på sitt finurliga gitarrspel. Janne Ekman spelade härlig dobro och Per "Pigge" Mattis spelade både effektfull mandolin och gitarr, samt därtill även munspel med riktig känsla.

Rytmsektionen från Vagabond Ways, Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna, kan mycket väl vara bäst i landet med sin följdsamhet och sitt "drag". Fast, allra mest imponerad blev jag av Daniel Kurba på piano, som spelade så avslappnat och charmerande att det lyfte hela soundet från "mycket bra" till "enastående". Det är bara att bocka och buga...! Wow...!

Totte och de flesta i bandet åker snart på en liten turné i staterna och lär få rikligt med uppmärksamhet om de spelar så här bra...

Dark Side of Nothing

Det finns låtar som det bara tar sekunder innan man hajar till och tänker "Det här är bra...!".
Fanny Holm har gjort en ny sån låt, med god hjälp av ingen mindre än Doug Pettibone, mest känd som gitarrist åt Lucinda Williams. Pettibone spelar finurlig sologura med en så spröd känsla att du inte kommer undan. Fanny själv spelar det akustiska kompet och tillsammans skapar de ett av de häftigaste gitarrintron jag hört på ett bra tag.


Det fortsätter lika bra. Fanny sjunger angeläget och påträngande och lyriken är så dramatisk att man tror hon sjunger just om mina erfarenheter, med både tydlighet och viss vaghet så det ändå är öppet för fri tolkning, precis som de stora låtskrivarna kan få till det.

Lite senare kommer en cello spelad av Lisen Schultz in och förstärker dramatiken ännu mer. Björn Gideonssons slagverk bidrar också till det täta soundet. Allt snyggt arrangerat och producerat av Per Ängkvist och Christer Jonasson.

Och Doug Pettibones spel blir, när solot kommer, bländande i sin anspråkslösa smakfullhet.

Jag vill bara lyssna igen och igen. Gör det du med!

Rysligt bra...!!!

Ni vet säkert att jag gillar gruppen Dawes... Ni vet nog också att jag är grymt förtjust i enkla akustiska versioner av mina favorit-låtar. En riktigt bra låt behåller sin intensitet även i det avskalade formatet...!

Dawes gör ju ibland sina låtar 'unplugged' och låtarnas briljans framträder ännu tydligare. De blir kanske inte bättre, vilket ju knappast är möjligt, men något mer "hudnära"...

"Somewhere Along The Way" är kanske årets bästa låt och här gör de den så rysligt bra:



Vill du höra hela radioframträdandet, så finns det här: Dawes 909 Full Session

Ett par låtar till i akustisk skrud ("Now that it's too late Maria" och "All Your Favorite Bands") samt en intervju som visar att Taylor Goldsmith inte bara är en begåvad musikskapare utan även en riktigt trevlig och vettig person med fötterna på jorden.

Thea Gilmore sjunger om flyktingarna

Thea Gilmore blev så berörd av nyheterna om flyktingarna på alla överfyllda båtar, så hon skrev "Soon" och gav ut den direkt via sin Bandcamp-sida. Köp den för £1 eller mer och pengarna går till MOAS ((Migrant Offshore Aid Station).

Det är skönt när människor reagerar och gör vad de kan...

Thea gör det dessutom suveränt bra! "Soon" berör ända in under huden, en riktigt stark och empatisk sång. Värd minst ett pund av er alla! Köp du med!

Om du var flykting...

Tänk dig att hastigt tvingas bryta upp, lämna allt, ägodelar och minnen, nära och kära, och aldrig komma hem igen...!

Tänk dig att det var du som var där och gav dig iväg utan alternativ för att rädda det som räddas kan...

Steve Knightley skrev "Exile" för länge sen. Kate Rusby och Kathryn Roberts var väldigt unga när de gjorde den här magiska, tidlösa inspelningen:



Is there nobody left to care...? Jo, det måste det vara...!

There's a bathroom on the rise

John Fogerty, då i Creedence Clearwater Revival, skrev och spelade in "Bad Moon Rising", utan diskussion en av de definitiva rock-låtarna. Nu är det väl så att Fogerty inte har den tydligaste artikulationen i musikvärlden, så en del trodde att “There’s a bad moon on the rise” i stället var “There’s a bathroom on the right”... Ibland sjunger den gode John därför just så, lyssna 1:57 in på den här utomordentliga live-versionen:



Men, varför inte "There's a bathroom on the rise"...? För det är just vad det är här hemma: Det gamla badrummet är väck och ett nytt har vuxit fram och är snart klart, bara små saker att fixa återstår...

Det har varit lite ont om tid att skriva ett tag, men det kommmer snart att bli bättre...