Shrewsbury Folk Festival

Nu på kvällen och tidiga natten har jag varit på Shrewsbury Folk Festival... framför datorn! Det streamas nämligen därifrån.

Kate Rusby gjorde första framträdandet efter födandet av hennes andra dotter. Lika smakfullt som alltid, med suverän sång och mycket prat mellan låtarna. För att fira 20 år som artist kommer snart en skiva med nytolkningar av 20 låtar, många med gästartister, och vi fick höra en rad finstämda sånger på ren Yorkshire-dialekt.

Sen avslutade Show of Hands med ett framträdande som imponerade stort. Jag höll på att applådera flera gånger och när Steve Knightley och Phil Beer kramade om varann efteråt blev det verkligen känslosamt. Show of Hands har nu också med Miranda Sykes på kontrabas och sång. Steve Knightley sjunger, spelar gitarr och skriver de flesta sångerna. Phil Beer kramar undersköna ljud ut ur alla möjliga och omöjliga sträng-instrument, som en slags brittisk motsvarighet till David Lindley. I kväll hade de några gästartister och även en stråksektion.
Och sina tre utsökta röster i harmonisk sång.

De gjorde otroliga versioner av bland annat "Cruel River" och "Exile (No Going Home)" och när de avslutade med "Cousin Jack" och "Santiago" kom jag i fullständig extas! Nu går jag lycklig till sängs, alla problem och orosmoment är som bortblåsta.

En duo-version av "Exile" från 2011:


I morgon kväll återvänder jag till Shrewsbury. Plainsong med Iain Matthews och Andy Roberts gör en konsert på sin avskedsturné och sen avslutar självaste Richard Thompson.

Ta dig till Shrewsbury du med:
Shrewsbury Folk Festival - där finns länk till den steamade konserten.

Joel Rafael bränner och smeker

Joel Rafael - "America Come Home" - Inside Recordings 2012
Joel Rafael gjorde för några år sedan tonsättningar av Woody Guthrie's ofärdiga texter och gav ut två skivor med dessa förträffliga tolkningar. Sedan gjorde han en helt enastående egen skiva, "Thirteen Stories High", full av iakttagelser som brände stora hål i bilden av USA:s politiska gärningar. Låten "This Is My Country" är en uppgörelse i en klass för sig själv, en av de bästa antikrigslåtar som någonsin skrivits.



Nu kommer Rafaels nya skiva, "America Come Home", med fler berättelser från en man som skriver låtar så som det gjordes för länge sen: Fyndiga melodier, bra texter och allt snyggt arrangerat. Texterna är ofta heta, men musiken smeker behagligt, nu lite mer upp-poppad, och ovanpå allt finns Joel Rafaels suveräna röst, ibland med ett stänk av både Woody Guthrie och Bob Dylan. När Joel Rafael ibland når de höga tonerna får han nästan det tonfall som en ung Dylan en gång i tiden hade. Nu är det länge sen Dylan kunde nå de tonerna, idag så brummar han ju mest...

Några av låtarna, däribland titellåten, är nyinspelningar av låtar från hans första skiva från 1994. Den genomgående höga kvaliteten är frapperande. Texterna har verkligen något att berätta, här finns även flera ödesmättade låtar om kärlekens och livets svängningar.

Joel Rafael känns som en gammal klok vän som man gärna lyssnar på och ser upp till.

Länkar:
Joel Rafael's hemsida - med komplett diskografi och korta smakprov.
Joel Rafael på Hemifrån - med en intressant biografi.

Och som en extra krydda:
Joel Rafael live solo - Här kan du höra hela Joel Rafael's framträdande på Newport folk Festival för några veckor sen.

Arbete igen - och värdet av tid

The cuckoo clock quit chirping
The bird fell out and died
Spent its whole life working
Never learned to fly
Ran out of time
- Allison Moorer

Ibland fastnar jag för några textrader och de dyker upp lite här och där... De tycks vilja säga något lärorikt eller fyndigt. Dessa rader i Allison Moorers "Believe You Me" är mina favoriter just nu. Ett helt livs visdomsord på några få rader, kan det verka.

Arbetet har börjat igen och det är ganska kul och inspirerande. Men det tar tid och det får vara någon måtta... Tid är värdefullt och det blir bara än mer påtagligt ju mer tiden går...

Time running out
For the fool still asking what his life is about
- Jackson Browne

En sångskatt mästerligt tolkad

Penny Nichols - "Colors of the Sun" (Sings the Early Songs of Jackson Browne)"

På samma sätt som en väl vald cover-sång kan vara ett igenkännande lyft på en konsert, kan samma cover på en skiva vara som en käpp i hjulet! Jag menar, vem behöver ännu en version av "Knockin' On Heaven's Door" eller "Proud Mary"??
Felet som de flesta gör är att man tar de kändaste alstren, och de är svåra att tillföra något nytt. Varför inte ta en mindre känd låt och lyfta fram som alternativ?

Istället för "Heart of Gold", om man ska spela Neil Young, kan man göra som Emmylou Harris gjorde när hon valde "Wrecking Ball", en stor låt som nästan ingen lagt märke till... Istället för ovan nämnda Dylan-låt, eller "Blowin' In The Wind", ta något annat ur Dylans enorma arkiv. Som svenska FJK, som tog lilla okända "Down Along the Cove" och utvecklade till "Rakt Ut Ur Natten".

Jag är orolig när jag sätter på Penny Nichols nya "Colors of the Sun (Sings the Early Songs of Jackson Browne)". Kan man tillföra denna enorma sångskatt något eller blir det bara bleka kopior? Vad jag glömde i sammanhanget är att Penny Nichols levt med dessa sånger och var med i Jacksons umgänge när de skapades. Som en gammal vän som bläddrar bland gamla foton tillför hon nya infall och skapar nya associationer. Det är bara att konstatera att hon gjort en absolut fantastisk skiva. Lågmält, men innerligt, skapar hon en stämning som håller sig kvar länge. Ibland kan det gå lite väl långsamt, men dessa sånger har så mycket dramatik ändå, så det är inget som spelar någon större roll. Detta är så suveräna låtar och hon gör dem angeläget spännande på nytt.

Förutom låtar från Jacksons tre första skivor har hon även med några som Jackson aldrig själv givit ut ("Gone to Sorrow" och "The Top") eller endast spelat på konserter ("The Birds of St. Marks" och "Shadow Dream Song"). Jackson Browne är själv med på ett hörn och lägger på utsökta harmonier.

Länkar:
Penny Nichols hemsida - som visar att hon även skrivit böcker och studerat psykologi.
Penny Nichols på CD Baby - för dig som vill få smakprov.
Penny Nichols på Hemifrån - med en intressant biografi.

Kan vi fördela annorlunda?

Nina Björk om ständig tillväxt och om hur vi fördelar våra ändliga resurser:



Ständig tillväxt är en omöjlighet! Vare sig du förnekar det eller inte...
Vi står inför en jättelik utmaning!
 

Växtvärk hos Tillväxtverket

Tillväxtverket... Suck! Tänkte först inte skriva mer än så... Att det verket ens finns till! Borgarna har ju lagt ned eller sålt ut allt som varit möjligt, oavsett hur fina resultat eller vettig målsättning som dessa haft. Men detta verk har man startat ...

Tänk så olika man kan tänka! Det jag ser som kanske det största hotet mot vår framtid på denna planet med ändliga resurser, det kan andra se som sin religion, det som allena ska blåsa bort allt elände och lösa alla problem. Hallelujah! Kan någon varelse som inte stängt av all förmåga till logik och konsekvens, tro på att tillväxten kan öka i all oändlighet? Det är väl så att den ska öka för några få utvalda och alla andra ska stå utanför. Fast det säger man ju inte... Religion, sekt eller politik? Likheten är slående!

Växer man för fort, då får man växtvärk! Fråga vilken tonåring som helst... Detta värk, förlåt verk, har sedan starten 2009 vuxit och har nu 300 anställda på nio olika orter. Nu vet vi ju alla att de är bra på att festa...

Egentligen förtjänar Tillväxtverket ingen musik, men Home Service "Alright Jack" med John Tams passsande text kan jag inte låta bli att använda:


You don't need a man with a brick in his hand
Or a glass in your face so you know where you stand
Lift up your heads from out of the sand
You might see what a state we're in
...
And I'm alright Jack - pull up the ladder
Alright Jack - I'm safe on the wall
Alright Jack - and if you climb just a little bit higher
But the higher you climb the further you fall

You don't need a number instead of a name
If you don't like the smoke then don't fan the flame
And if you look into a mirror you might see who is to blame
You might see what a state we're in
- John Tams

Jerry Garcia skulle fyllt 70 idag

"Althea" "Looks Like Rain" och "Deal" från Rockpalast 1981

Ibland förvandlas jag till ett "Dead Head" och lyssnar på Grateful Dead i stora mängder. Det finns ju hur mycket som helst att lyssna på, mer än hundra olika live-utgåvor, fast jag har bara ett mindre antal av dem. När det ibland blev riktigt magiskt liknade det inget annat, låtarna tog olika vägar, vävdes in i varandra och det improviserades på flera håll samtidigt. Främst dominerades soundet förstås av Jerry Garcias gitarrslingor och hans känslosamma sång. Bob Weir bidrog förstås också med sång och gitarr, lksom resten av bandet. Men Garcia var störst...

Jerry Garcia föddes 1 augusti 1942, delvis med svenskt påbrå sägs det, och dog 9 augusti 1995. Garcia var en enastående gitarrist med en känsla unik för varje spelning, och han gillade att spela mycket. Förutom alla konserter med Grateful Dead hade han sitt eget Jerry Garcia Band, spleade ibland med bassisten John Kahn som duo, eller med mandolin-virtuosen David Grisman, för att inte nämna flera andra sidoprojekt och grupper. Rock, bluegrass, jazz, folkmusik, allt fanns där inlindat i Garcias spröda strängar. För oss att njuta av än idag...

Lyssna på "Not Fade Away" och "Going Down the Road Feelin' Bad" från 1970, sammanvävda av Garcias utsvängningar på gitarr, ett unikt ögonblick i musikskapandets historia: