Det har nu gått mer än en vecka sedan det obegripliga inträffade: Donald Trump blev åter vald till president. Jag har medvetet valt att vara tyst, att inte omyndigförklara halva amerikanska folket. Jo, det vore lätt att idiotförklara hela alltet, men nu får vi leva med det faktum att det sitter två galningar vid makten på just de ställen där de är livsfarliga...
Nu har jag inte följt med så noga i massmedia, men min känsla är att det varit tyst, alltför tyst...!
Så upptäcker jag den här låten..:
Den är ett år gammal, så den lär ju syfta på något annat, men den är ju så perfekt att sätta fingret rakt i trynet på Herr Trump.
Eric Andersen, denne mästare att skriva de mest ömsinta och ödmjuka kärleksskildringarna, håller här inte tillbaka sin ilska och upprördhet.
Tiden har ingen nåd. Den artist som jag under lång tid såg som prototypen för upppror, känsla och ovilja att foga sig, dvs. Neil Young, fyller idag 79 år.
Det var ett tag sen den gode Neil var riktigt het, men han har hållit upp intresset med alla gamla inspelningar som till slut givits ut ordentligt.
De flesta pratar om fantastska låtar som "Heart of Gold", "Harvest" och rockare som "Keep on Rockin In The Free World". Men varför pratar ingen om "Will To Love"...?
I november 2011 skrev jag: Neil Young får ibland till det på sitt alldeles speciella sätt. Hans låt "Will To Love", inspelad hemma framför en öppen brasa med sprakande ved, är ett lågmält rop efter kärlek, en känslig längtan efter det som kan förnimmas, men kanske inte mer. Musikalsikt finns det inget som låter ens lite likt. För mig är denna låt en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt du antingen älskar eller inte lägger märke till. Denna låt med alla spänningar, mystiska ljud och inlevelserika nyanser tröstar mig i kväll...
Det är svårt att skriva om Christy Moore... Den mannen är så stor och så respekterad att det känns som om hela hans uppenbarelse är som en högspänning av intensiv lågmäldhet.
Han är så stor att han säljer ut 12 kvällar på raken på Vicar Street i Dublin. Men han håller sig ändå på jorden. Den nya skivan är en uppvisning i hur bra det räcker med en röst, en gitarr och några bra låtar, bara du lägger in tillräckligt med känsla.
Skivan börjar med "Boy In The Wild", en gripande sång om en grabb och hans pappa. En klar kandidat till årets bästa sång! Och videon är filmad med riktiga skådespelare. Det är faktiskt bara den andra videon han gjort under en karriär med 50 aktiva år.
Han fyller 80 år om några månader, men det hörs inte alls. Rösten finns kvar och så även modet att använda den, även då han sjunger om problemen i världen. Låten om Palestina var med här på bloggen redan i somras.
Lyssna gärna på intervjun för några dagar sedan på "The Late Late Show":
The whole world is upside down at the moment
But we have to make the best of it
- Christy Moore
Om fler kunde ha den inställningen vore vi på väg mot bättre tider...
Dessa fyra rader har tröstat, förklarat, värmt och ingett nytt hopp åtskilliga gånger i mitt liv. Från låten "The Times You've Come" på Jackson Browne's andra skiva "For Everyman".
Det är bara ett problem: På nätet, i notböcker, och till och med på Jacksons egen hemsida har ordet "pain" många gånger bytts ut mot "thing". Det kan bara inte vara så att det är "thing", tänkte jag under flera år. Dessa rader som betytt så mycket, nej....!
Så, när jag senast träffade Jackson i Stockholm sommaren 2015, så frågade jag helt enkelt honom och han kunde lugna mig:
- It is "pain"...!!
Det kan tyckas oväsentligt, men dessa rader förvanskas så grovt med ett enda ord utbytt. Styrkan känns plötsligt frånvarande och allt blir platt.
Jag har fortsatt att se efter om denna felskrivning skulle rättas till och när nu hela albumet "For Everyman" remastrades och gavs ut i en ny utgåva på
Jackson's eget skivbolag, så kanske...
Och BINGO! Det är rättat på det nya fodralet...!
Om det var min fråga som gjorde honom uppmärksam på felet, vilket han inte verkade vara medveten om, eller om någon i hans stab helt enkelt råkat upptäcka felet får vi nog aldrig veta. Men felet är äntligen rättat och det glädjer mig ofantligt mycket.
West of Eden - Biografbarens källare, Eskilstuna 2024-10-31
Det är torsdag, sista dagen i mörkaste delen av oktober och West of Eden är mitt i turnén, förkylda och...
Det blir mycket prat av och med Martin Schaub, om misslyckade respektive lyckade spelningar, bl.a. en gång i Kalmar som enligt deras egen utsago gick "helt åt pipan". Men de påpekar att de är professionella och jodå, det blir en trevlig och medryckande kväll.
Framför allt så lyfte det efter paus. Låtar som "Read All About It", "Mudlarking" och den avslutande "We Will Never Be Afraid Again", alla från senaste skivan "Whitechapel", samt "The Bee That Stung", där Jenny Schaub fick sjunga både sin och Kate Rusbys delar från "Songs From Twisting River", allt satt precis där det skulle och publiken levde med.
Pär Öjerot, som var medlem i gruppen 2013-16, fick ikväll vikariera på gitarr och gjorde det klanderfritt. Lars Broman på fiol var som vanligt både på spelhumör och expressiv på scenen.
Som sagt, en trevlig kväll med ett band som tydligen, bortsett från den gången i Kalmar, håller en imponerande lägsta nivå och som trivs med att spela även när förutsättningarna kanske inte är optimala. Det blir bra ändå.
Det kommer man långt med...!
Phil Lesh var bassist. I Grateful Dead. Det kan ju inte alltid ha varit lätt att hänga med i Jerry Garcias påhitt eller när trummisarna Bill Kreutzman och Mickey Hart svävade ut i något oväntat. Men Phil var alltid så cool och det driv som Grateful Dead behövde för att rulla och få flyt.
Nu är han borta och en av musikvärldens trevligaste och mest originella entusiaster kommer att saknas.
"Box of Rain" från "American Beauty" var en av få låtar Phil Lesh sjöng huvudstämman på, och sång var väl inte hans starkaste sida. Men vilken bassist...!
Vilken ambassadör för att släppa fram andra musiker...! Phil Lesh's sidospår, ja, ett av dem, var gruppen "Phil Lesh & Friends. Deras "There and Back Again" från 2002 är en imponerande samling sånger där Warren Haynes med sång, gitarr och låtar sitter i förarsätet och imponerar stort och känsligt. Just en sån grej som Lesh gärna hjälpte till att lyfta fram. Lyssna på "Nor More Do I" eller på "Patchwork Quilt" och du förstår vad jag menar:
Phil Lesh's bas kunde smyga fram och den kunde få musiken att gunga.
Det är nästan exakt 10 år sedan Basse Wickman stod på en scen och sjöng. Då bortser jag från att han blev uppkallad på scenen av Elliott Murphy ett par gånger. Vad vi har längtat...!
Innan dess hade han spelat en hel del akustiskt på Big Ben och därtill elektriskt som en del av Vagabond Ways, en svensk "supergrupp" som förutom Basse även innehöll Totte Bergström och Christer Jonasson. Gruppen liksom bara ebbade ut, trots riktigt fina konserter och en jättebra skiva.
Men nu är det dags igen och spel-schemat ser ut så här:
24/10 Kristianstad, Kulturkvarteret
25/10 Borås, Sagateatern
28/11 Gävle, Musikhuset
30/11 Örebro, Kulturbryggeriet
Kanske det är dags för Basse att nå ut ordentligt nu, i dessa tider då modern country-influerad musik tycks vara mer och mer uppskattad. Basse var på många sätt först i Sverige, men han doldes ofta i det stora utbudet av musik. Av hans engelskspråkiga skivor är "Sailing Down The Years" i en klass för sig. Hans breda musiksmak gjorde också¨att han kunde spela in låtar av Ian Matthews och Gene Clark, som blev minst lika starka som originalen.
De två sånger han fick av Eric Andersen, "Irish Lace" och "Come Running Like A Friend", är två verkliga favoriter här hemma.
1987 kom hans första skiva med sång på svenska, "Gränsland". Ytterligare en dimension tillfördes hans skapande, det var som om han kom närmare mig som lyssnar... De tre skivor han släppte på svenska är tre skivor jag ständigt återvänder till och aldrig blir jag besviken...!
En duo-skiva med vännen Magnus Lindberg, den redan nämnda med Vagabond Ways och ett par samlingsskivor har också sett dagens ljus.
När han nu återvänder till scenen blir det dessutom med fullt band: Lena Rif, sång och slagverk, "Jake" Jan-Åke Svensson, gitarr, Örjan Hill, keyboards, Håkan Tollesson, bas, och Mattias Engström, trummor.
Anders F Rönnblom - "Underground Vol.4 - När Floders Flöden Vänder"
Anders F Rönnblom tillhör våra mest produktiva musikskapare och det tycks finnas en aldrig sinande källa att ösa ur. Därtill har han ett stort behov att kommentera det han ser och blir frustrerad över.
Det kan ta tid att lyssna in sig på hans senaste projekt och den 4:e utgåvan i Underground-serien tog ovanligt mycket tid... Men när det väl föll på plats dyker guldkornen uop och saker och ting förefaller självklara.
Här finns en frustration som han tydlgen bara måste ha ur sig... Som en god vän som trycker dörrsingnalen upprepade gånger tills jag kommer ner och öppnar och han kan få berätta allt i ett puttrande flöde.
Att AFR omger sig med lyhörda musiker som kompletterar hans ljudmatta så förträffligt gör ju inte saken sämre.
Visst kan jag längta efter hans gamla melodier med svängiga riff och oväntade rytmer... Det kanske kommer på hans nästa skivprojekt, "En Saga för människorna i Det 21:a Århundradet". Ett projekt han själv känner stot entusiasm inför.
Så har jag då upptäckt att bloggen passerat 1/4 miljon besökare...! Det är svindlande siffror.
Obegripligt, men fantastiskt kul...!
PS: Jackson Browne fyller 76 idag. Stort GRATTIS...!
Jackson Browne på Waterfront i Stockholm 2015. Det är hög tid för ännu en Europa-turné...!
Det vore väl också kul för Greg och Mai Leisz att återbesöka den stad där de träffades för allra första gången, i regnet på Stockholms gator, dagen innan konserten.
Det är rätt många år sedan Christine Hellqvist gav ut sin förra skiva "Underverk", men i januari så kommer hennes nya "År", med en låt om varje månad.
Även denna gång har hon samarbetat med Simon Ljungman, som spelar gitarr, körar och har producerat. Ola Winkler på trummor och Göran Berg på mandolin finns också med.
En sång, "September", är redan släppt som singel och den är lika härlig som jag hade förväntat mig. Snyggt och fridfullt arrangerat, kloka funderingar framförda med Christines varma röst.
Förutom musik så skriver Christine även böcker och andra texter och även denna gång är det utlovat att skivsläppet ska innehålla en "skivbok". Spännande! Christine lyckas alltid locka fram det där "hoppfulla", det som viskar i mitt öra att "Det är ännu inte försent"...
Det är ännu inte helller för sent att upptäcka Christines musik.
Så har då frysen pajat... Räckte det inte med en vattenskada på balkongen och en helvetes ryggsmärta...?
Plötsligt dyker tanken upp om det finns sånger skrivna om allting? Loudon Wainwright III och Randy Newman har ju definitivt dragit sitt strå till stacken, med kompositioner som innehåller massvis av udda händelser...
Men en frys som inte fungerar längre...? Jo, nästan i alla fall: Murray McLauchlan har ju gjort "How Many Times Can A Fridge Breakdown":
Ännu en gammal hjälte har lämnat oss: Kris Kristofferson har somnat in, 88 år gammal. Ärligt talat så är det ganska begränsat vad jag har lyssnat på Kristofferson.
"Me & Bobby McGee" är ju en av de verkligt stora låtarna: Absolut bästa versionen är Grateful Deads inspelning på "Skull & Roses" från 1971. Bob Weir sjunger så oerhört känsligt och Jerry Garcias gitarrsolo blöder.... Och så det intensiva "la-la-la" i moll mot slutet... Omöjligt att inte gunga med i svänget... Underbart...!
I'd trade all my tomorrows, for a single yesterday
Holding Bobby's body close to mine
Freedom's just another word for nothin' left to lose
Nothing ain't worth nothing, but it's free
- Kris Kristofferson
Jag vet att alla förknippar den sången med Janis Joplin och visst gjorde hon den bra, men för mig är Grateful Dead's version allra bäst.
En annan stor låt är "Sunday Morning Coming Down", den definitiva sången om en baksmälla, full av ensamhet och bedrövelse.
Ett album som jag lyssnat mycket på är den politiska "Third World Warrior", ett modigt album om USA:s krig i Nicaragua. Fullt med angelägna sånger som verkligen berör och som förtjänar mer uppmärksamhet.
We've seen the ones who killed the ones with vision
Cold-blooded murder right before your eyes
Today they hold the power and the money and the guns
It's getting hard to listen to their lies
- Kris Kristofferson
Kris Kristofferson var ju även skådespelare och hans rollfigurer var ofta som en klok, snäll nalle. Antar att han själv nog var just så privat. Vila i frid, Kris...!
I will not lie me down
This rain a-raging I will not lie me down In such a storm
Dessa rader fastnade för länge sen i mitt huvud och dök upp ganska ofta, men jag hade íngen aning om vem det var som spelat in låten... Åren gick utan gåtans lösning, däremot fortsatte mitt minne att lyfta fram den gång på gång. Det gick säkert 20 år utan att jag stötte på den...
Av en slump tog jag nyligen fram fel spolband och när jag spolade bandet framåt och stannade för att lokalisera mig, då...: DÄR var den...!
Låten heter "Sailor's Prayer" och är från Happy Traum Bands LP "Friends and Neighbors" från 1983. Troligen köpte jag den då jag såg Happy Traum i Linköping 1983 eller 1984. Happy (som egentligen döptes till Harry) spelade gitarr och sjöng. En otroligt fingerfärdig gitarrist...!
När jag nu sökte på nätet visade det sig att han dog i somras, 86 år gammal. RIP Happy!
Ännu en härlig, mycket tänkvärd låt från samma skiva: "Just Another Link In The Chain", skriven av John Sebastian:
PS: Vet du vem som spelade in den allra första inspelningen av "Blowin' In The Wind"...?
Just det, Happy Traum...!
John David Souther kallades ofta "the 5th Eagle" då han hjälpte till att skriva flera av Eagles mest kända låtar: "The Sad Cafe", "Best of My Love", "Heartache Tonight", "New Kid in Town", "How Long", "Doolin-Dalton", m.fl. Han syntes även ofta som körsångare på gruppens skivor.
Han startade tillsammans med Glenn Frey duon "Longbranch Pennywhistle". På deras enda skiva från 1970 kan man ana en del idéer som senare Eagles förverkligade.
Han bodde ett tag ihop med Linda Ronstadt och han skrev bl.a. "Faithless Love och "Prisoner in Disguise" för henne. Två av hennes absolut bästa inspelningar.
1972 släpptes hans första solo-album, som bland annat innehöll den gripande "Jesus in 3/4 time" om frigörelsen från sin religiösa uppväxt. Två år senare startades Souther-Hillman-Furay Band med Chris Hillman från Byrds/Flying Burrito Brothers/Manassas och Richie Furay från Buffalo Springfield/Poco. Deras två skivor blev väldigt ojämna, men den andra innehöll Southers egen version av "Prisoner in Disguise", kanske hans allra finaste inspelning. Även "Mexico" visar hans tydliga förmåga att skriva medryckande alster i all enkelhet
Sedan följde flera solo-utgåvor av blandad kvalitet, ibland med långa uppehåll.
JD var även 1989 med och skrev Don Henleys fantastiska sång "The Heart of the Matter" till-sammans med Henley och Mike Campbell från Tom Petty's Heartbreakers.
Nästa vecka skulle han ut och turnera med sin gamla vän Karla Bonoff, men det blev det ju oväntat stopp för...
The Eagles skriver på sin hemsida: We have lost a brother, a friend and a brilliant collaborator, and the world has lost a great songwriter, a pioneer of the Southern California sound that emerged in the 1970s. J.D. Souther was smart, talented, well-read, and in possession of a wicked sense of humor. He loved a good meal, a good movie, and a good Martini … and he loved dogs, adopting many, over the course of his lifetime.”
Idag är det 50 år sedan tidernas bästa skiva gavs ut. Det bara är så.
Föga anade jag då, när jag för snart 50 år sen cyklade hem efter ett besök i en av Eskilstunas skivaffärer, att jag hade köpt två av de bästa skivorna någonsin: Jackson Brownes "Late For The Sky" och Gene Clarks "No Other".
Jag har skrivit förr om båda två. För två år sedan skrev jag så här om "Late For The Sky":
Den 13 september 1974 släpptes Jackson Browne's tredje LP, "Late For The Sky". En milstolpe i skivutgivningens historia. Åtta låtar i absolut världsklass. Varenda ton, alla textrader, varje inandning, allt känns så obeskrivligt självklart. Ett unikt mästerverk.
David Lindley spelar en framträdande roll med sitt spel på lap steel och fiol. Övriga i bandet, som spelade in hela skivan, var Doug Haywood på bas, Jai Winding på klaviaturer och Larry Zack bakom trummorna. På stämsång lånade man in bland annat Don Henley, JD Souther och Dan Fogelberg.
Någon gång ska jag försöka förklara den här skivans storhet. Men det blir svårt...
Jag har för länge sen insett att jag aldrig kommer att få uppleva något som är ens i närheten av det här igen.
PS: När det gäller "No Other" så släpptes den 11 dagar tidigare, men fick vänta lång tid innan den fick sitt välförtjänta erkännande och Gene Clark hann aldrig uppleva hur albumet prisades...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
