tisdag 31 augusti 2021

torsdag 26 augusti 2021

Moving Hearts - En unik grupp



Jag har flera gånger haft med Moving Hearts här på bloggen och det har oftast varit med deras "Let Somebody Know", en av de mäktigaste låtar som någonsin gjorts. Musiken vävs samman och det finns en explosivitet i samspelet på live-versionen på deras tredje skiva, "Live Hearts", som får den att blomma ut till en oemotståndligt laddad låt. Läs mer och lyssna här!

Man kombinerade irländska tongångar med både finstämda och snabbare rockiga arrangemang och kryddade det hela med politiskt kraftfulla texter.



Moving Hearts bestod av den irländska folk-rockens centralfigur Donal Lunny på diverse sträng-instrument och keyboards, Declan Sinnott på elgitarr av ytterst läcker art, Eoghan O'Neill på ibland nästan eruptiv bas, två expressiva blåsare i sällsynt samklang, Davy Spillane på irländsk säckpipa och Keith Donald på altsaxofon. trummisen Brian Calnan och sist, men inte minst, den fantastiske Christy Moore på sång, senare ersatt av en annan suverän sångare, Mick Hanly.

Det finns en mycket intressant dokumentär på en knapp halvtimme om denna unika grupp:



Att Moving Hearts dessutom var ett demokratiskt projekt och organiserades som ett kooperativ där alla delade och bidrog lika gör ju inte saken sämre... Kanske ligger rent av förklaringen till deras expressivitet där...?

Efter att de kompade Van Morrison på några låtar på hans fina album "A Sense of Wonder"så upplöstes gruppen. Ett par år senare återbildade Donal Lunny, Davy Spillane och Keith Donald dem som ett instrumentalt band och den finstämda skivan "The Storm" gavs ut. Högkvalitativ irländsk musik, men ändå något helt annat än den ursprungliga gruppen. Lyssna på ilskan och övertygelsen i "No Time For Love" från deras första skiva 1981:



Det är explosivitet och känsla och en intensitet utan like...!

lördag 21 augusti 2021

En sällsynt lysande tolkning

Det finns covers som funkar bra på scen, betydligt färre på studioinspelningar. Ett ytterst fåtal tolkningar tillför originalet något väsentligt.

Irländaren Mick Hanly gör här, med assistans av Eoghan O'Neill på bas och Dave Keary på pedal steel, en sällsynt lysande version av Jackson Browne's "Before The Deluge".



Eoghan O'Neill, som liksom Mick Hanly har ett förflutet i den eminenta gruppen Moving Hearts, uttrycker spontant efter framförandet "There'something very nice about that".

Mer behöver inte sägas. Här är det liv i varenda ton...!

söndag 15 augusti 2021

Låt mig va...!



Jag har den senaste tiden spenderat mycket tid med att prata i telefon, nej förresten, vänta i telefon... Nu för tiden skulle man ju hinna med en fika innan man passerat mängder av hinder:
- Vill jag ha allt på engelska...?
- Vilken avdelning av dessa fem tror jag att jag vill prata med...?
- Vet du att du inte behöver ringa...? Du hittar allt på vår hemsida...
- Visa att du är du via bank-id eller personummer...
- Vill du svara på några frågor efteråt...?
- Du blir inspelad i utbildningssyfte, vill du inte det...?

Sen väntar man och får i bästa fall veta att kötiden är 23 minuter. När man väl kommit fram är personen på lunch och återkommer på eftermiddagen...! Detta är verkligen telefonterror...!

För tre år sedan hörde jag den lokala gruppen Råttkungen och då körde de låten "Låt mig va!". Den skulle man vilja spela upp så fort man fastnar i sådan där telefonterror...!

Nu finns "Låt mig va!" med på gruppens nya skiva med det lämpiga namnet "Tre år senare".

"Råttkungen består av Marcus Bidebo, Jens Tejland och Gustaf Nyman Björklund. Den nya skivan innehåller 12 låtar med fyndiga texter med skarp iakttagelseförmåga och mycket varierade arrangemang. Man blir glad och pigg trots mycket frustration i texternas budskap.

Det hela känns lite som nutidens progg, skulle man kanske kunna säga. Andra mycket bra och snitsiga låtar är "Karantän", "Ingen Kan" och "Nyårsblues".



Men det är mycket hög kvalitet rätt igenom. Imponerande!


fredag 13 augusti 2021

Så försvann sommaren…



För två månader sen väcktes jag mitt i natten av telefonens gälla signal. En sköterska på sjuk-huset berättade att min bror hade gått bort, lugnt och stilla… Det var inte helt oväntat och mitt
i allt kunde jag faktiskt känna en lättnad. Det var inte mycket till livskvalitet kvar i hans liv och skulle det ha fortsatt utför så hade han snart blivit ett komplett vårdpaket utan någon egentlig behållning av sitt liv.

Alla påbörjade projekt här hemma pausades och jag tog tag i allt som måste fixas: Alla dessa praktiska bestyr, begravning, bouppteckning, tömma hans lägenhet (även en etta kan rymma fasansfullt mycket, det kan jag ta gift på nu!), sortera papper (vilket, med en lätt underdrift, inte var brorsans starka sida de senaste åren), alla möjliga kontakter, bråka med hans bank som inte gjorde vad de skulle (men rättade till efter en del tjat), säga upp olika abonnemang och massvis av andra urbota tråkiga göromål.

Just när jag mer behövde söka inåt och återfinna livets essens, då fanns inte tiden. Just när
jag ville minnas allt roligt vi en gång gjorde, ville skratta åt tokigheterna vi hittade på och ville känna den genuina förståelse vi visade för varann även då livets val separerade oss allt mer. Just när jag ville lyfta fram mina positiva minnen och på så sätt tänka på min bror, då fanns varken tid eller lugnet som krävdes. Då tydliggjordes hur tragiskt det är att skogen är nedsågad och inte mer finns där att vandra i. I stället för harmoni mötte mig ett utplånat kalhygge. Jag har tidigare alltid återfunnit mig själv via långa skogspromenader, men nu fungerade det inte fullt ut.

Till och med musiken tystnade en del här hemma. Det blev tyst. Jag behövde faktiskt en större mängd tystnad än vanligt…

Jag vill inte längta tillbaka eller förgylla det förgångna. Jag vill bli påmind om hur bräckligt allt är och få det att inspirera mig att välja ännu mer rätt här i vardagen. Jag vill se det lilla enkla. Men då dyker alla dessa religiösa fyrkanter plötsligt upp, om paradis och evigt liv... Utan att visa respektlöshet så är jag helt ointresserad att höra om "hur bra han har det nu" eller hur "fint allt ska vara på andra sidan". Livet och tiden är alldeles för värdefulla för att man ska vada i dessa för mig pådyvlade ytligheter. Jag vill ha djup och jag vill bli berörd. Då kan till och med sorg och saknad framkalla glädje och nya insikter…

Så snälla, försök nu inte påtala något religiöst för mig. Organiserad religion är för mig oftast lika stel och livlös som en doktorsavhandling om dansbandens texter. Jag vill faktiskt inte ha några svar, inga "sanningar" eller andra färdiga slutsatser. Jag tänker helt enkelt annorlunda… Så här skrev jag här på bloggen den 19 juni i år:

Frågor tycker jag är intressanta och givande. Frågor som sprungit fram ur ärlig förundran, från nyfiket sökande eller desperat förtvivlan. Egna frågor som plötsligt finns där, som får mig att pröva nya vägar, se nya tankesätt, som vidgar mina vyer och därmed blir utvecklande.

Jag letar inte efter svar. Jag är inte intresserad av något slags facit, vad någon annan kommit fram till och sedan anammat som någon slags slutsats, ofta kallad sanning.

Så jag söker egentligen inte svar. För svar kan vara platta och intetsägande, avgränsande och stagnerande. Svar kan lätt kännas pådyvlade och vill helst avsluta den kreativa processen.

Visst hittar även jag svar ibland, men då är det vägen dit som varit utvecklande och lärorik.
Svaren i sig har tjänat ut sin kraft när de etableras. Frågor däremot, de kan gång efter gång väcka min nyfikenhet, få mig att leta upp nya skrymslen och nya spännande stigar..
.

Jackson Browne skrev 1974 "For A Dancer" om en vän som dog i en eldsvåda. Den innehåller
en del strofer som förklarar min syn på religionen och på livet exakt på pricken:

Somewhere between the time you arrive
and the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne


Nu har det gått precis två månader och det mesta är fixat. Tack och lov…! Nu kan jag återvända lite till mitt vanliga liv. Lite klokare och ännu mer övertygad om hur viktigt det är att välja rätt här i livet. Vi möter varje dag massvis med små valsituationer där vi kan styra upp vår tid här på jorden till något lite bättre. Ta vara på varje tillfälle du kan styra åt rätt håll och låt framför allt bli att styra ner i diket. Ibland så förefaller det lockande och kanske den enklaste lösningen, men efteråt blir det ju då svårare att ta sig upp igen. Timglaset töms allt fortare för oss alla och snart är det för sent…

Jag vill se mer av det där enkla, det som barn ständigt väljer rent instinktivt, det som gör mig lite mer mottaglig för nya möten. För möten är just vad livet handlar om… Nya möten och nya upptåg. Att bli lite mer busig och att varje dag göra något som jag verkligen vill göra. Att inte skjuta upp det mer, utan sätta fart direkt… Då kanske vi får fler möjligheter att uppleva allt det där lilla extra som gör livet så oerhört värdefullt:

Den där tryggheten du upplever när du från din balkong ser hur naturen sakta vaknar en tidig morgon… Den där blicken när du delar någon insikt med en närstående vän… Den där outtalade förståelsen och gemenskapen som du ibland är så bergsäker på… Den där känslan när hjärtat ditt tar ett litet skutt av välbehag… Det där leendet när du får någon att rodna… Den där ärliga kramen från ett litet barn… Den där lilla vindpusten i håret… Den där något oväntade beröringen som gör att du studsar till… Värmen då du hör ny musik som invaderar och berikar ditt sinne… Den där känslan av frihet när du mitt i vintern har kallbadat och står där helt naken och låter den friska luften torka dig...

Helt enkelt när du utmanar både livet och dig själv… Att på så sätt ta till vara varje dag du får. Här och nu...

fredag 6 augusti 2021

Fotbollens tjusning



De svenska fotbollsdamerna missade guldet i OS. Grymt...! Det kan tyckas att det var orättvist. Det kan förefalla att ett lag som inte gör ett enda spel-mål i varken semifinal eler final inte ska vinna guldmedaljer. Men, jo, det är ju just det som är fotbollens tjusning...!. Flest mål vinner oavsett allt annat...

Jag har nämligen, i min näst intill obefintliga fotbollskarriär som spelare, vunnit en turnerng där finalen var den mest ensidiga match historien skådat. Vi vann med 1-0, men vi hade inte ett enda skott på mål och var bara över på motståndarnas planhalva en enda gång. Vårt segermål var ett motlägg som deras målvakt sköt på vår anfallare, om man nu kan säga att vi hade en sådan.

När jag slutade gymnasiet anordnades det nämligen en liten fotbollscup för avgångsklasserna, "Marmer Cup", uppkallad efter vår rektor på Rinmansskolan i Eskilstuna. Fyra klasser anmälde sig och matcherna spelades på anrika Tunavallens B-plan. Min klass vann vår semi-final med uddamålet och vår parallellklass vann sin med 7-0, om jag minns rätt. Deras lag bestod enbart av aktiva fotbollsspelare med fotbollsskor, medan vi var glada amatörer i gymnastikskor...

De var givetvis skyhöga favoriter, men vi vann på långbollen som Björn, vår anfallare, inte hann i fatt. Deras måvakt sköt sen ut bollen som träffade Björn i ryggen och rullade i mål... Resten av matchen låg vi framför mål i en halvcirkel, som på handbollsvis, och försvarade oss. Vi sköt bort bollen så fort det gick. Vår duktige målvakt, som egentligen stod i mål i handboll, tog allt... Så, vi vann...!

Vår gymnastiklärare Ado Pops, pappa till nu välkände TV-profilen André Pops, delade ut priset, ett bordtennisracket till var och en i laget.

Ingen kan ta ifrån mig det faktum att jag vunnit en final i fotboll...! Det var ju inte rättvist, men än sen....? Det är ju den enda möjligheten ett "sämre" lag har att kunna vinna. Annars kunde alla matcher avgöras efter nån slags rankning. Och det vore ju inget kul alls.

Så, GRATTIS till Kanada... Ni försvarade er så gott ni kunde, kämpade hejdlöst och vann. Det är ofta små marginaler och tillfälligheter som avgör...



Min son Johan ritade denna bild när han var 11 år. En alldeles förträfflig teckning som verkligen visar fotbollens alla olika känslor: Se hur bollen på något sätt till slut passerar mållinjen och uppgivenheten i målvaktens blick när han förgäves försöker nå bolluslingen. Se på kaoset där de andra spelarna ligger utslagna och inte kunde förhindra det hela. Samt glädjen och styrkan hos målskytten. För visst är fotboll känslor...!

torsdag 5 augusti 2021

Paul Cotton RIP



För bara några månader sedan gick Poco's ledare Rusty Young bort och den 1 augusti lämnade även gitarristen Paul Cotton jorde-livet. Cotton var inte med i Poco från starten, men ersatte snart Jim Messina, och var sedan i stort sett med till och med 2010.

För mig var det avgörande om han var med eller inte. Poco med Paul Cotton var alltid mycket mer intressanta, han liksom tillförde en dimension extra. Han gjorde gruppen lite mer rock-orienterad med sina suggestiva låtar och sitt gitarr-sound.



"Bad Weather" var en av hans första låtar i Poco och den hade han med sig från duon "Illinois Speed Press", där han tidigare var ena halvan.

Jag såg Poco på Konserthuset i Stockholm den 12 oktober 1976 och jag minns att de hade med sig Al Garth på saxofon. Han hade tidigare lirat i Loggins & Messina's band och presenterades som ny medlem, men det blev bara en kort sejour...

"Heart of the Night" breddade gruppens sound och var något helt annat än countrty-rock, en suggestiv nattklubbslåt med ett härligt saxofonsolo av Phil Kenzie, samme man som blåser på Al Stewart's "Year of the Cat".



En slags fortsätttning följde sedan med "Break of Hearts" på albumet "Ghost Town". Samma stämning och ännu ett saxofon-solo av Phil Kenzie:.



På samma album finns den instrumentala "High Sierra". Här är soundet mycket tyngre och gruppen låter mycket tuffare. Paul Cotton's gitarr dominerar och briljerar:



Paul Cotton gjorde även några solo-album, av vilka "Firebyrd" från 2000 är en riktigt trevlig bekantskap. Det kan man väl säga att Paul Cotton själv också var. Rest in peace...!


måndag 2 augusti 2021

Bloggen 12 år



Idag fyller bloggen 12 år och för första gången på dessa 12 år så har antalet läsare inte ökat. Det gångna året har cirka 20105 besök noterats. Det är 1674 per månad och i snitt 55 besök varje dag. Men jag är nöjd ändå.

Året innan hade jag 21540 besökare. Det rekordet får gärna stå fast. Jag som inte tror på, och inser det omöjliga med, ständig tillväxt, får väl konstatera att jag hamnat på en ganska lagom nivå. Många läser och det är det viktiga, inte att det ständigt ökar...

Fortfarande skapas spännande ny musik och vem vet vilka vägar vi kan ta när pandemin lugnat ner sig... Murray McLauchlan har nyligen släppt en skiva med nyskrivet material, den första på tio år. En lågmäld och eftertänksam skapelse som verkligen visar att även gamlingar (han är nu 73 år) kan göra mycket angelägen musik.


What is it that we really need?
Is it bright and shiny stuff?
Is it all about the money?
Don't we ever have enough?
- Murray McLauchlan


Jag kommer garanterat återkomma med mer om Murray McLauchlan's "Hourglass".

söndag 1 augusti 2021

Sunday on the River


Äntligen något mindre hett väder och vi rodde ut med båten. Trots lite vind så kändes det som om tiden nästan stod helt stilla...

En bit bort såg vi Sveriges äldsta ångslup "Gerda" sakta ta sig framåt, just så som den en gång i tiden fraktade hem folket till sina bostäder utmed sjön.

Solen kom fram då och då. Små vågskvalp slog mot båten. Fiskarna nappade ovanligt bra och matsäcken smakade så där självklart gott.

Så lugnt och fridfullt... Mer sommar kan det väl inte bli... Jag kom osökt att tänka på den här
50 år gamla låten:


Sunday on the river
With the time flowing by
- Chris Simpson