söndag 30 oktober 2022

En av de bästa konserter jag varit på...!

Counting Crows - Filadelfia Convention Center, Stockholm 2022-10-29
Hela bandet med tekniker fastnade i hissen när de var på väg ut på scenen... Därför blev de tio minuter sena. Vilken start på en konsert som blev något alldeles enastående...!

Så stod de då till slut ändå på Filadelfias scen, efter två på grund av pandemin inställda försök förra året och i våras. Det sägs att det är minst 14 år sen de spelade i Sverige.

Adam Duritz är givetvis den centrala frontfiguren, men det visar sig att Counting Crows faktiskt är ett "riktigt" band. Fem av de sju medlemmarna har varit med sen starten 1991, eller strax därefter. De andra två har varit med i bandet 20 respektive 17 år. Så det är nog sant när Adam presenterar dem alla som sina vänner. Det märks när musiker verkligen är "där" och tycker om att vara det. De är alla duktiga och expressiva, men också lyhörda och mer delaktiga mer än vad jag trodde att de skulle vara.

Charlie Gillingham spelar klaviaturer och kliver fram och spelar drivande dragspel på en helt underbar "Omaha". David Immerglück varierar mellan gitarr, lap steel och mandolin. David Bryson river av några fina gitarrsolon även han. Dan Vickrey spelar ännu en gitarr och ibland lite keyboards. Rytmsektionen med Millard Powers på bas och Jim Bogios på trummor är tighta och deras styrka märks tydligt och ger musiken en riktigt stadig kraft.



Adam Duritz själv har en röst som nästan är makabert stark. Trots volymen under kvällen så hör man vartenda ord tydligt. Hans frasering är helt enorm, han bänder och vrider på rösten, ibland likt Van Morrison och ibland som Peter Gabriel. Visst ligger hans röst högt i mixningen, men jag tror ändå det är styrkan i rösten som är främsta orsaken till att den framträder så tydligt. Ljudet är för övrigt delikat och jag förstår varför Filadelfia Convention Center fått så fina lovord som konsertlokal.

Adam Duritz visar sig även vara riktigt pratsam och sympatisk i mellansnacket och inte alls den egocentriska typ man lätt kunnat föreställa sig.

Vi får höra flera av låtarna från debuten och mästerverket "August and Everyrthing After" och hela den senaste EP:n "Butter Miracle". Därtill flera andra sånger som på scenen blev betydligt bättre än originalversionerna på skiva. "Colorblind" är gripande intensiv trots att den lågmält kommer direkt efter "Mr. Jones" och på slutet rullar man ut ett extra piano och Adam sätter sig och startar en majestätisk "A Long December".



Vi fick även höra "Start Again", en avskalad cover av Teenage Fan Clubs låt, och det blir en av kvällens finaste inslag.

Tyvärr uteblev mina favoriter "Perfect Blue Buildings" och "Anna Begins", men det är lätt att bortse från en sådan här kväll, där publiken flera gånger fick sjunga hela textrader och gjorde det galant.

Vi får till slut reda på att en ny skiva släpps om några veckor och att de lovar att snart komma tillbaka.

Kort och gott: En av de bästa konserter jag varit på...!

fredag 28 oktober 2022

Earthing med Neil Young



Ibland blixtrar han till, den gamle favoriten Neil Young... Det är inte ofta som jag hajar till nu för tiden när något nytt med Neil annonseras, men det här låter ju lovande.

Den nya "Love Earth" är en simpel, men genial, skapelse. Ett första smakprov från nya albumet "World Record", som kommer i november.

Videon är gjord av hans kära Daryl Hannah, som numera är brukligt då det gäller Neil, och hon har definitivt ett öga för det där med bilder och att förmedla stämningen näst intill exakt.

Det sägs ju att vi behöver "earthing", det vill säga direkt hudkontakt med jorden. Jag tror att det definitivt finns något att hämta där. Regelbunden "earthing", eller jordning på svenska, har visat sig ge häpnadsväckande resultat där andra försök misslyckats. Forskning hävdar effekter som att det lugnar nervsystemet, reducerar inflammation, ökar blodcirkulationen, ger bättre och djupare sömn, samt att vi blir mindre påverkade av stress.

När Neil Young här vandrar omkring barfota verkar han ju må riktigt bra.

tisdag 25 oktober 2022

Kanske...



Kanske… (Ett hopkok av tankar de senaste veckorna)

Ute sätter hösten in sin stöt
Mörkret angriper på alla fronter
Kylan biter snart obönhörligt i skinnet
och därtill ytterligare i den tomma plånboken

I dyrt slott sitter fyra karriärister och gottar sig
och planerar hur de ska sätta dit alla oss vanliga
Vi som inte kan ta för oss på andras bekostnad
Vi får väl skylla oss själva när vi är så tafatta...

Deras löften var som vanligt bara tom retorik
Ett väl beprövat sätt att effektivt stjäla röster
Sossarna bedriver nu moderat politik
och utplånar sakta men säkert sig själva

Jag blir ju faktiskt fortfarnade besviken på dem
och det förvånar mig lite
Förvånar gör däremot inte de andra tre,
även om jag häpnar över vad de faktiskt kommer med

När jag ser deras miner undrar jag om jag någonsin mer
kan lita på att någon där uppe vill oss vanliga väl
När deras girighet ständigt bara vill ha mer
till varje pris, utan någon form av tvekan och helt utan ansvar

Mitt i denna hösts kalla gripklo av distans och egoism
så möter jag männsikor som öppnar sin oro och sin utsatthet
Jag uppfattar en försiktig förhoppning om att allt ska lösa sig
Ändå, på något sätt
Trots allt

När jag hör hur ditt spontana skratt ännu sipprar fram
Hur din valda närvaro gör mig åtminstone lite trygg
När vi tar några danssteg där i köket efter maten
Då tänker jag stilla att jag kanske nu ändå
till slut
sent omsider
har lärt mig hur jag vill leva

Kanske...

Något begriper jag i alla fall:
Deras materiella lycka där på slottet när de firar sina framgångar
Deras maktbehov och vilja att se ner på alla meningsmotståndare
Deras framfusiga förakt för all eftertänksamhet och besinning

Deras godtrogna, smått religiösa tro att kärnkraften är ren och säker
Deras övertygelse om att miljön, den klarar sig alltid
bara de själva håvar in så mycket stålar som möjligt
Ett ansvarslöst angrepp på sina egna barn och de andra som kommer efter oss

Allt detta och alla dessa falska, inställsamma miner
All påklistrad ytlighet och lögnaktiga förenklingar
All förakt som lyser som bloss i deras blickar
Det biter inte på mig...!

Jag måste ha förebilder som har hjärta och förnuft
Som med öppna ögon beskådar sin samtid
Annars når de inte mig
Det kan de nog aldrig lära sig att förstå där ute till höger

Barriärer av självgodhet och förakt är svåra att bryta ner
Speciellt när man inte ens har verktygen att inse
var man faktiskt har hamnat
När man inte uppfattar att man har gått helt vilse

Vad som verkligen betyder något för mig
det är att bli berörd
Att känna gemenskap och vara där i mötet
I all enkelhet

Kanske har jag ändå lärt mig något om livet...

- ArT 2022-10

onsdag 19 oktober 2022

Mörka tider...

När jag ser bilder på de fyra partiledarna som nu kommit hjälpligt överens om att bilda regering så undrar jag om dessa fyra verkligen kan vara de som vi faktiskt valt att representera oss...? Har vi verkligen inga bättre att sända fram...?

Det är fullständigt omöjligt att mer än 50 procent kan ha någon personlig vinst av deras politik, kanske 5 % men knappast fler... Är vi verkligen så naivt godtrogna...? Eller kanske rentav så korkade...? Eller kanske bara grundlurade...? Det finns ju hur som helst en omedvetenhet, en bristande förmåga till insikt om hur saker och ting faktiskt hänger ihop...

Tittar på bilden igen. Skulle jag kunna tänka mig att köpa en begagnad cykel av någon av dem? Knappast...!

Miljödepartementet läggs ner...! Hur i helskotta tänker de då...? Det måste vara så att de folk-valda har ett behov av att provocera...! De flesta kommer över sin trotsperiod då man är fem-sex år. Vad säger det om vår nye statsminister...?

Hmmm. .. Och så ska de bygga kärnkraft igen. Var är kunnandet och omdömet här då...? Det finns ingen kunnig investerare i USA som ens skulle komma på tanken att bygga kärnkraftverk. Knappast ingen okunnig heller. Där inser man kallt att kärnkraften är off. Den är inte det minsta lönsam och det är en bransch för loosers....

Ingen i den blivande regeringen har någon vettig tanke om att göra något för miljön. Bara det att de inte ens nämner miljön i sin målsättning gör mig mörkrädd...

Snälla svenska folk: Ni har alltså röstat fram några trotsåldriga miljö-förnekare som därtill inte har några problem att samarbete med våldsbenägna rasister... Hur tänkte ni då...?



Mitt i den dystra verkligheten snubblar jag över John Gorkas fina påminnelse om att det finns godhet i världen. Kloka, medvetna och eftertänksamma personer med förmåga att inte bara se sin egen nässpets...

Vi behöver dessa, mer än någonsin.

onsdag 12 oktober 2022

Ale Möllers Xeno Mania

Ale Möllers Xeno Mania - Royal, Eskilstuna 2022-10-12



Ale Möller är en av de verkliga särlingarna i svenskt musikliv: En utforskare av ny spännande musik utan några begränsningar geografiskt, en inspiratör, en utsökt musiker och därtill en utomordentlig berättare. Alltid trevlig att höra på konsert, men ofta lite svårtillgänglig på skiva. Nu har han ett niomannaband med fantastiskt duktiga musiker och de turnerar just nu med det albumaktuella musikkonstverket "Xeno Mania", som faktiskt började som ett beställningsverk från Sveriges Radio.

Mina intryck från kvällen på halvfulla Royal i Eskilstuna:
- Jag sitter och fascineras av Felicia Westberg på bas och jag kommer på mig själv att jag nog ser mer på hennes spel än på resten av bandet tillsammans. Vilken basist...! Hon kompar, hon solar, hon fyller ut soundet, hon tar plats och hon ger plats åt de andra. Ibland så skapar hon även mystiska ljud med sin bas. Så ruskigt bra och så imponerande att jag nästan glömmer alla de andra...
- en riktigt svängig rytmsektion med Liliana Zavala på slagverk och Robin Cochrane på trummor.
- tre duktiga blåsare: Klas Toresson på sax, Anna Malmström spelar klarinett och Karin Hammar trombone. Fyra om man räknar in Ale själv på diverse flöjter och en liten trumpet av något slag.
- en lyhörd Johan Gradén på klaviaturer.
- en Erik Rydvall som ser ut att ha så trevligt med sin nyckelharpa. Spelar fyndigt, det gör han också, ibland nästan med en attityd som om det vore en elgitarr han hade med sig.

Därtill noterar jag:
- några otroligt fina övergångar mellan olika passager i låtarna.
- några fyndiga och välrepeterade slut som verkligen "satt".
- en del oerhört vackra avsnitt då intensiteten nästan stegras trots att de går ner i volym och antal instrument som låter.

Det är bra, ibland riktigt fascinerande. Ibland blir det för mycket ljud på en gång, lite för stökigt och jag vet inte vad jag ska bygga mitt lyssnande på...

Jo, förresten, det vet jag ju visst: Jag lyssnar och ser på hur Felicia Westberg hanterar sin bas. Det räckte så väl för att göra min kväll...

söndag 9 oktober 2022

tisdag 4 oktober 2022

Lite mer Venice...

Inför inlägget igår letade jag video-klipp på när Kipp Lennon härmar Mick Jagger, men hittade just ingenting... Idag, när jag inte letade mer, då dök de upp... Här är de två bästa, inte lika bra som det var på Lokomotivet, men det säger ändå en hel del.

Först från en "House-Concert" 2016, tyvärr med lite oskarpa närbilder, men med hyfsat ljud. Videon innehåller även "For What It's Worth" och "Take A Walk On The Wild Side", precis som på söndagens konsert:



Här är en kortare video, med lite bättre bild, men med grötigare ljud... Här ser man ganska tydligt Kipps intränade Jagger-rörelser:



Jackson Browne och David Crosby är två artister som uttryckt sin beundran för Venice. Här är ett reportage om detta, på holländska, där Jackson berättar om (på engelska, tack och lov...) sitt samarbete med Venice och vi får även höra Jackson spela "For A Dancer" med Venice på stämsång. Mästerligt...!

Kipp Lennon berättar också om sin likhet med Jackson... Många tror ju att Kipp är Jacksons lillebror. Delen med Jackson börjar ca 30.13 in (och ska starta där automatiskt).

David Crosby säger lite senare att Venice är "the best" och vi får höra dem göra "Guinnevere" tillsammans (Börjar efter 43.15):



Avslutningsvis en bedårande unplugged-konsert från RTV Oost 2017, nästan en timme lång och med en kortare intervju i mitten:



måndag 3 oktober 2022

Venice övertygar i Sverige

Venice - Lokomotivet, Eskilstuna 2022-10-02

När jag fick höra att den amerikanska gruppen Venice skulle göra en kortare turné i Sverige blev jag överraskad. Varför skulle en så etablerad grupp ge sig ut på våra slingrande vägar? Men, de är ju riktigt stora i Nederländerna, så varför inte...

Det visade sig också att Håkan Carlsson, en stor beundrare till gruppen, bor i Torshälla. Efter flera års försök så har han nu lyckats övertyga gruppen om att även ta sig hit. Konserterna i Sverige var gruppens första någonsin, och förutom Eskilstuna besöktes Karlstad, Örebro och Uppsala.


För mig har Venice alltid varit förknippade med fantastisk stämsång. De två brödraparen, som också är kusiner, har fyra stämmor som lätt kan konkurrera med t.ex. Crosby, Stills och Nash.
De två huvudsångarna Mark och Kipp Lennon har två väldigt karakteristiska röster och Pat Lennon lägger ibland på en ljus, helt fenomenal tredjestämma. Därtill är både Pat och Michael mycket duktiga gitarrister.



När de börjar kvällen med "We're Still Here" och min favorit "Always" så undrar jag om de skulle klara av att fortsätta på samma nivå, men det gick galant.

Venice gjorde flera riktigt bra skivor på 90-talet och visst är de låtarna ännu de allra bästa, som t. ex. "Family Tree" här nedanför, deras troligen allra mest kända sång.



Det finns även en inspelning från holländsk radio där de sjunger "For A Dancer" med Jackson Browne. Inget annat än makalöst fint...! Tyvärr fick vi inte höra deras egen version denna kväll, det hade varit en höjdpunkt, så vi tar väl den här i stället. "For A Dancer" är ju en piano-låt, men den går tydligen att sjunga även till akustisk gitarr:



När de nu står på scenen på Lokomotivet i Eskilstuna och sista konserten i Sverige för den här gången är det ingen sparsam konstellation. Nej, alla fyra kusinerna är kompade av en bassist, en trummis och en man på keyboards. Att det endast är knappt 200 betalande besökare här bekymrar inte heller gruppen. De ger allt under drygt två timmar och det är både finstämt och rockigt, både djupt och enkelt. Det är vackert och det är ruffigt. Ljudet är förträffligt mixat och bandet verkar ha det roligt och trivs riktigt bra. Det gör snart vi med.



När de inleder extranumren med "Find The Cost of Freedom" och den sen övergår i en rykande version av Neil Youngs "Ohio" är det nästan som om Neil själv stod i farstun. Sedan kommer Kipp Lennons imitation av Mick Jagger och det är så imponerande likt i varje rörelse, varenda steg och i varje minspel. Kipp "blir" helt enkelt Mick Jagger. Mick själv hade inte kunnat göra det bättre... Jag är så road att jag inser att det här kommer jag alltid att minnas.


Välkomna tillbaka Venice...! Nästa gång lär det garanterat bli fler som kommer...!

PLEASE NOTE: Translated to English in the comment section!