Plainsong – "Reinventing Richard: The Songs Of Richard Fariña" - Omnivore 2015
Plainsong upplöstes för ett par år sen och man gjorde en avskedsturné och gav även ut en liveskiva från turnén som det definitiva slutet...
Nu finns en ny utgåva plötsligt där ute...!! Iain Matthews och Andy Roberts kände för att frossa i att tolka Richard Fariña och det vet vi ju från Iains första skiva "If You Saw Thro'
My Eyes" att de kan göra alldeles förträffligt:
Tillsammans med Mark Griffiths så blåste de alltså då liv i Plainsong igen. Nya skivan består av tolkningar av Richard Fariñas låtar, mest från hans korta karriär tillsammans med sin unga hustru Mimi, Joan Baez lillasyster.
Richard Fariña dog 1966 i en motorcykelolycka vid 29 års ålder, dagen efter hans bok "Been Down So Long It Looks Like Up to Me" gavs ut. Tillsammans med unga Mimi gjorde han ett par skivor som har en alldeles speciell lyskraft, med deras stämsång änglalikt över en akustisk gitarr och en dulcimer. Som en korsning av Nick Drake och Woody Guthrie, men ändå alldeles eget.
Mimi Fariña var bara 21 år när Richard dog, men fortsatte sin karriär bl.a med Tom Jans (som dog 1984 i sviterna efter en motorcykelolycka, han också). Hon skrev den fina "In A Quiet Morning" till Janis Joplin och startade organisationen "Bread & Roses" som såg till att personer på sjukhus och fängelser fick uppleva livemusik. Själv dog hon i cancer 2001.
Iain, Andy och Mark i Plainsong tolkar nu, nästan 50 år senare, Fariña med en innerlighet och en värme full av respekt. Kanske hade Fariña låtit så här om han levt och skapat här och nu.
Resultatet har blivit en av årets bästa skivor. Mer finns egentligen inte att tillägga...
Greg Copeland, Bob Cheevers, Keith Miles & Barry Ollman - "Hidden Treasures" - "Singer-Songwriters from Home" - Hemifrån 2015
När Elektra 1965 gav ut "The Singer-Songwriter Project" med fyra okända artister så föddes i praktiken begreppet singer-songwriter. Bland de fyra var Richard Farina och David Blue, fast den förre kallade sig då Dick och den senare hette då ännu Cohen i efternamn.
Peter Holmstedt på svenska "Hemifrån" har nu, 50 år senare, producerat en hyllnings-skiva och en slags uppföljare till "The Singer-Songwriter Project". Fyra singer-songwriters som inte nått den status och framgång som de förtjänat: Greg Copeland, Bob Cheevers, Keith Miles och Barry Ollman.
Alla fyra har spelat in nya låtar, eller gamla för första gången själva, speciellt för den här samlingen. En riktigt bra skiva för alla som gillar berättare och lugn akustisk musik med klar västkustprägel.
Bob Cheevers starkaste låt är "Progress", en bitande skildring av detta vansinne och/eller grundförutsättning, och "These Are My Words" kunde nog blivit en hit om någon kändis spelat in den. Cheevers har helt klart en klar och bra röst.
Barry Ollman är en riktig storyteller och soundet och stämningen doftar lite Crosby-Nash, inte så konstigt när man ser namnen på de musiker som kompar Ollman. Tillbakalutat men inte alls oförargligt på något vis.
Greg Copeland är för mig i en klass för sig själv. Med en röst som tränger sig på och liksom sätter sig ned vid ditt bord. En riktig berättare han med, men det är mer än så, det är poesi och en spänning som vibrerar i luften. Varje ton känns välplanerad och ändå spontan. Det är angeläget och med en känsla som biter sig fast. Inledande "Wait For Me" är nog samlingens bästa låt och avslutande "Pretty Girl Rules The World" (se bloggen den 30 augusti), är en av få up-tempo-låtar, och en låt som borde vara en klassiker.
Keith Miles är nog den som jag efter Copeland uppskattar mest. "Homeland" och "Kerouac Days" är ritigt bra låtar med ett härligt sound som både smeker och river. "Playing Your Guitar" är också bra med fint spel på akustisk gitarr.
Jag tror inte någon av dessa herrar kommer få något jättestort genombrott nu heller, men de får väl stå som ett bevis på att kvalitet inte alltid medför större framgångar.
Jag råkade idag i bilen hem säga: "Jag liksom ströar tid omkring mig..." Det lät ju fint, men vad menade jag egentligen...? Efter lite reflekterande hit och dit så kom vi fram till att jag menade ungefär att "fylla tiden med något utan betungande prestationskrav..."
Jag insåg lite senare att det jag försökte formulera redan hade sagts så mycket bättre: När jag slutar slåss mot livet
och låter det hända mig
- Christine Hellqvist
Dessa två rader av Christine Hellqvist säger egentligen allt om vad livet handlar om och det har för mig blivit ett slags ideal att försöka nå upp till...
Livet är som bäst när vi släpper taget lite grann och bara låter allt ske, när vi nöjer oss med att iaktta och inte nödvändigtvis behöver förstå allt vad som händer...
Det är kväll och minusgrader ute och vintern är på väg att kyla ned oss igen. Men vintern har ju sin charm den med... Det kan vara så härligt friskt och därtill väldigt vackert. Om vi öppnar upp, släpper loss och bara låter det hända...
Raderna ovan kommer från Christines fina vinterlåt "När sångerna skriver sig själva" och bilderna i videon tog jag mitt i kylan med stela händer och blåfrusna fingrar. Lite senare sammanställde jag alltihop till en liten film:
My Quiet Companion från Göteborg är Sofia Ekberg, Patrick Rydman och Henrik Cederblom, som alla sjunger och spelar gitarrer. De skapar en stämning som sitter i vare sig de spelar lugnare eller snabbare låtar. Tankarna går till det lågmälda soundet som gruppen America hade på sin första skiva, den med "A Horse With No Name", ofta tre gitarrer som spelar någorlunda lika med en lågmäld intensitet och inspiration som liksom bubblar under ytan. Ibland kommer lite mer finspelta slingor och förgyller, som i den instrumentala "Drömmen", men det är oftast liksom lite i bakgrunden. Det fungerar hur som helst alldeles utmärkt.
My Quiet Companion bildades 2012 då Sofia Ekberg spelade in sin första EP "All The Small Details", där flera av låtarna här dök upp första gången. Det är hög klass rakt igenom men några sånger berör mig starkast och jag vill höra dem om och om igen.
Sofias "Så Nära" är en rysande skildring av ett förhållandes upp och nergång. Så sprött och känsligt, och dessutom så vackert, att det är omöjligt att inte känna med i känslosvallet. Rydmans "Shouldn't It Be" är också fasanfullt vacker och stämningsfull. Sofia Ekberg bidrar också med "Let It Slip Away", en flickas bekännelse inför sin mammas uppbrott från pappan. Starkt och utlämnande!
--- "Jordgubbar och Smultron", första sången denna höstkväll ---
Ännu en tur med FJK på Blidösund i onsdags kväll. Jag har sedan länge tappat räkningen på antalet gånger det hänt, men skulle glädjeligen göra resan om och om igen. En gång varje månad vore ett bra sätt att återfå den glädje och inspiration som tillvaron kräver!
I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!
"Ett Litet Steg", "Man Borde", "Allt Jag Ville Ha", "Stora Midnattståget" och "Ormen" är bara några av de alldeles förträffliga låtar som framfördes med närvaro, känsla och briljans. Och det känns närmast oförskämt att inte nämna "Jordgubbar och Smultron", "Enkelt Ursprung", "Någonstans Längs Vägen Finns Du", "En Gång I Livet", "Vinden I Min Själ" eller "Sanningens Minut". Sen finns det minst ett dussin till, lika förträffliga, som inte spelades.
--- "Man Borde" från förra sommarens Blidösund-resa ---
Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: FJK måste vara Sveriges mest underskattade band...!! I en rättvisare värld hade de spelat på ett utsålt Globen eller ännu större ställe.... Men Blidösund är fantastiskt, som en hemmaplan för FJK. Vi som var där känner oss väldigt lyckligt lottade...!
Ovanstående citat, ur en bok där barn förklarade allt möjligt på sitt speciella sätt, hade jag länge på anslagstavlan.
Jag undrade nog också som barn... Jag antar att jag bara var 4 eller 5 när jag första gången kysste en tjej. Jag minns inget av det, men min bror hävdade att han sett att jag kysste min tjejkompis när vi cyklade runt huset där vi bodde. För att komma från det pinsamma vet jag att jag förklarade det med att vi krockat med cyklarna och då hade ju våra munnar råkat komma mot varandra (!), så det räknades inte, det var bara en "krockpuss"...!
Det dröjde ganska länge efter det, mest såg jag nog då tjejer som oberäkneliga baciller som var intresserade av trista saker... Men i slutet av 7:an insåg jag att det var omöjligt att låta bli att titta på en viss tjej och det kändes pirrigt och skönt och helt ofattbart. Och så är det väl än idag, fast objekten har varierat, minst sagt....!
Jag var alltså 14 år och kär...! Det blev därefter många olika, ofta olyckliga, förälskelser. Ofta fegade jag ur, men ibland fick jag det ur mig efter en kraftig ansamling av mod... Kärlekar blev mer, det blev förhållanden, det blev barn och det blev ett gemensamt liv.
Det blev glädje, gemenskap och känslan av att vara hel. Det blev även besvikelser, tomhet, otroheter samt mindre och större katastrofer.
Men kvar finns ändå alltid en längtan att vara där igen... Och igen...! Det vore väl egentligen klokast att försöka undvika det hela: But everybody's gonna tell you it's not worth it
Everybody's gonna show you their own pain
You might try to find your way up around it
But the need for love will still remain
- Jackson Browne
Jackson Browne tydliggör ovan det hela klockrent, kärlekens gåta klargjord på några rader, bättre kan det inte sägas...!!
Så, om jag nu för egen del skulle sammanfatta snart 60 års virrvarr av kärlek, så vore det enkelt att låna Joan Baez slutfras från hennes "Love Song For A Stranger Part 2": And concluding my thoughts of the past
That love is a pain in the ass
- Joan Baez
Men, nej, så är det ju inte...! Vad jag lärt mig är att kärlek kan ta så många olika uttryck, många olika skepnader... Det gemensamma är att det kräver all uppmärksamhet, att man blir varm inuti och att det pirrar både här och där i kroppen. Attraktionen! Kåtheten! Men det finns också delar av trygghet, delaktighet och tillit. Samt ofantligt stora delar av gemenskap och bejakande, av förundran och glädje.
Nej, det blir nog så att jag inte kommer få något svar på frågan så länge jag lever (och knappast därefter heller...) Kanske är det en förutsättning för kärlekens väsen att man inte ska förstå utan bara omslukas och förundras?
Jag undrar alltså fortfarnade... Tur är väl det!
Jackson Browne har formulerat många försök att uttrycka vad kärlek är och inte är. Kanske han kommer närmast sanningen just när han själv ställer frågorna och svaren dyker upp på näthinnan, som i den makalösa "Sky Blue and Black":
You're the color of the sky
Reflected in each store-front window pane
You're the whispering and the sighing
Of my tires in the rain
You're the hidden cost
And the thing that's lost in everything I do
Yeah and I'll never stop looking for you
In the sunlight and the shadows
And the faces on the avenue
That's the way love is
That's the way love is
Sky blue and black
- Jackson Browne
Böcker, böcker, böcker... Ibland tar livet vägar man aldrig kunnat ana... och ibland är det nyttigt att "bara låta allt hända"...
I februari frågade min chef om jag var intresserad av att ta över skolans bibliotek inför höstterminen. Först var jag väl inte så där exalterad, men ändå lite lockad... När jag sedan fick igenom alla mina önskemål, bl.a. att inte vara ensam, så var det bara att köra...
Mycket har hänt och det har varit fullt upp för en halvtidstjänst som min... Men det har varit roligt, mycket roligt, och det känns nu som om det var den här utmaningen jag behövde inför mina fem-sex avslutande jobb-år.
Jag och min kollega har sorterat och gallrat, flyttat böcker hit och dit, besökt bokmässan i Göteborg, lagat bordskivor, skruvat ihop stolar, byggt hyllor, fräschat upp och under tiden lärt känna varann allt bättre och det ska bli kul att fortsätta utveckla det hela ännu mer.
Idag hade vi en liten anspråkslös invigning. Samma dag råkar Paper Aeroplanes släppa sin nya video ovan, verkligen "tajmat"! För mig så blir det väl nu lite mer vardagslunk med förhoppningsvis fler inspirerande möten...
En sak är i alla fall säker: Ryktet om "bokens död" är kraftigt överdrivet! När de tre tjejerna i 7:an idag hade klippt snöret och vi öppnat dörrarna, sprang de runt alldeles lyriskt lyckliga över alla böcker som fanns i hyllorna... Då var det nästan som om böckerna talade med dem... och kanske är det just det de gör!
Det kommer fortfarande vara mest musik och andra tankar här på bloggen, men lite fler böcker kan nog smyga sig in ibland... Avståndet är inte så stort, och ibland är musik och böcker som olika skepnader av samma upplevelser. Vem kan till exempel motstå Nalle Puh? I bokens finurligt kloka tankar, eller när Kenny Loggins sjunger om honom:
Rolf Carlsson Band - "Själ och Blod" - Riverside/Trickleheart/Border Music 2015
Rolf Carlsson har gjort ännu ett album (hans nionde!!) och borde ha goda förutsättningar att nå ut till en större skara lyssnare. Hans något skrovliga röst och en envishet att lyfta fram positiva tankar ger hans musik en tilltalande klang och ett djup utan att bli pretentiös.
Nya skivan "Själ och Blod" är ruskigt stark och innehåller 10 bra låtar, som känns som att de hör samman. Inledande "Aldrig vi mot dom" slår an tonen med både tillbakablickar och slutsatser i nu-tid. Det är frestande att rabbla upp varenda sång, men jag väljer att lyfta fram "Klara med K" (med lånad musik av Hooters), den tänkvärda "Blå balkong högst upp", samt den snabbare titellåten "Själ och Blod". Alla är inget annat än suveräna skildringar av en grubblare som ändå alltid låter positiv och lyfter fram möjligheter, hur mörkt det än verkar se ut.
Det finns åtskilliga tillbaka-blickar, förnuftiga funderingar och slutsatser som sprider värme och ödmjukhet. Den drygt 8 minuter långa "Nittonhundraåtti" griper tag och jag känner igen mig på flera sätt. "All kärlek du kan få" (musik av Tom Waits) och den egna "Du finns här i mitt liv" blir nog mina favoriter, i alla fall just nu. Vackert och suggestivt och åter samma positiva grundton som gör det hela extra angeläget.
Produktionen och soundet tilltalar mig och det känns både luftigt och tätt. "Goda mänskor" sticker ut med sitt blås-arrangemang och smittande "trall", inte alls dåligt på något vis, men det bryter stämningen en aning, i övrigt känns låtarna delaktiga i en helhet, både musikaliskt och textmässigt.
Avslutande "Var nöjd med dej själv", originalet av Bill Fay, sammanfattar talande vad skivan, ja livet, ytterst handlar om.
"Själ och Blod" släpps den 23 oktober och samtidigt kommer "Hundra sidor sånger 85-15",
en bok med Rolfs låtar samlade.
Jag tror att när Rolf Carlsson någon gång ser tillbaka på sin karriär så kan "Själ och Blod" mycket väl vara den skiva han känner sig mest stolt över...
Jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om Tina Stenberg, trots att hon tidigare släppt tre skivor, samtliga på engelska, mellan 1997 och 2009. Idag släpps ett nytt album på svenska, "Mitt i Livet", och det verkar vara en nystart på flera vis: Efter en skrivtorka och allt fokus på familjelivet, så kom sångerna plötsligt på svenska och sedan föll bitarna på plats...
"Mitt i Livet" är tveklöst en mycket stark och ärlig skiva med avskalade och mest akustiska arrangemang, men det som är mest imponerande är den höga kvaliteten på låtarna.
Det är huvudsakligen egna kompositioner, men därtill gör Tina Eric Andersen's "Come To My Bedside" på svenska så hudnära underbart att det är omöjligt att inte bli riktigt känslosam. Egna "Grått och Ensamt" och "Vila i Min Famn" är lysande sånger som berör och jag blir varm inuti.
"Bara Du" sticker ut med lite tuffare klanger. Är det årets vackraste kärlekssång? Efterföljande "Du och Jag" griper också tag med saknad och vemod.
Producenten Martin Svensson har lyckats skapa ett sound som är ovanligt nyansrikt och tätt, som skir grönska när allt slår ut på våren. Det klingar fint om gitarrerna och basen känns ordentligt. Jag kunde varit utan några stråkarrangemang, men det spelar mindre roll.
Avslutande "Ofrivilligt Fri" är också en pärla med Tinas fina närgångna sång och med Pelle Jernryds svepande gitarrer. Ett värdigt slut på en mycket stark skiva...!
Att döpa sitt album och titellåten till "May All Your Favorite Bands Stay Together", som Dawes gjorde, var kanske att utmana ödets makter...?
Mitt under brinnande turné så lämnar nu klaviaturspelaren Tay Strathairn bandet med omedelbar verkan på grund av "Musical Differences"... Det är faktiskt andra gången som
Tay lämnar Dawes, han gjorde det redan 2009, men återvände sedan 2011.
Men eftersom Dawes nyligen utökade bandet med Duane Betts på gitarr, så kliver nu frontmannen Taylor Goldsmith bort till keyboarden och spelar där resten av turnén.
Så här lät det första spelningen utan Tay:
Men, Dawes garderade sig ju för att det faktiskt skulle kunna hända.... Första låten på
skivan heter ju "Things Happen"... Jo, just det...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
